Recenserat
Vad barnen gjorde medan de vuxna dödade eller dog
Alejandro Zambra
Vägar hem
(Formas de volver a casa, 2011)
Översättning: Annakarin Thorburn
Natur & Kultur, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2016
För några år sedan skrev jag i ett annat sammanhang att den chilenske författaren Alejandro Zambras (född 1975) språk är så kristallklart och avskalat ”att det ter sig helt följdriktigt att han tog namnet på ett japanskt miniatyrträd som titel till sin första roman: Bonsái”. Då tyckte jag att hans nyutkomna kortroman Formas de volver a casa var en utmärkt skildring av att växa upp i skuggan av en diktatur. När jag nu läser om den i svensk översättning under titeln Vägar hem funderar jag länge på varför mitt första omdöme bara delvis står sig.
Romanen pendlar mellan nutid och berättarens barndom under åttiotalet i staden Maipú strax utanför Santiago. När han var nio år gammal fick han en dag i uppdrag av den jämnåriga flickan Claudia att hålla uppsikt över mannen som bodde i huset intill. Det är först när han återser Claudia många år senare som han får veta att denne man egentligen var hennes far, som av politiska skäl hade bytt identitet och inte längre kunde träffa sin familj. Nu skriver berättaren på en roman där han försöker förstå uppväxten och sina egna föräldrar som ”hållit sig undan” politiken under Pinochets styre. Finkänsligt tecknas en generationserfarenhet som består av lika delar mörker och oskuldsfullhet: ”Medan de vuxna dödade eller dog satt vi och ritade i ett hörn. Medan landet föll i bitar lärde vi oss att prata, gå, att vika servetter till båtar och flygplan.”
Det finns en avslappnad självsäkerhet i Zambras prosa som skapar ett intressant undertryck. Han skriver utan åthävor och utropstecken – men vid denna andra läsning inser jag också att stilen kommer farligt nära att bli alltför tillbakalutad. Jag är inte säker på att det svenska förlagets beskrivning av hans berättelse som ”tät” och hans prosa som ”exakt” är särskilt träffande. Ibland finns här tvärtom ett undanglidande drag som gör att vissa av Zambras fina iakttagelser om skapelseakten och familjebanden riskerar att passera obemärkta förbi. Jag tror att de skulle komma mer till sin rätt genom en viss uppstramning av prosan.
Claudia visar sig vara en romangestalt som håller på att ta form i berättarens inre. Det hindrar inte att de båda inleder en kärleksaffär, som mynnar ut i en resa tillbaka till Maipú och en stillsam uppgörelse med föräldrarna där. Detta metalitterära grepp är skickligt utfört, men vid det här laget så flitigt använt i den latinamerikanska romankonsten att det lätt resulterar i en gäspning snarare än en överraskning hos läsaren.
Detta sagt finns det många anledningar att följa med Zambra på hans ömsinta irrvägar i den chilenska samtidshistorien. Det påminns man om i den finstämda slutscenen där berättaren precis som i barndomen räknar bilar, fast nu med den vuxnes medvetande om tidens gång: ”Det känns överväldigande att tänka på att i baksätena sitter det barn och sover, och att vart och ett av dem sedan kommer att minnas, någon gång, den där gamla bilen som de för många år sedan åkte i med sina föräldrar.”
