Recenserat
Vindlande afghansk kollektivroman
Khaled Hosseini
Och bergen svarade
(And the Mountains Echoed, 2013)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
”En berättelse är som ett tåg i rörelse; oavsett var man stiger ombord, når man förr eller senare sitt mål”, skriver Khaled Hosseini i Och bergen svarade, en vindlande samtidsskildring från Afghanistan, Frankrike, USA och Grekland centrerad kring en tragisk historia om två syskon åtskilda i tid och rum.
Hosseinis tredje roman, lysande översatt från engelska av Rose-Marie Nielsen, är uppbyggd enligt det vinnande koncept som gjorde Flyga drake och Tusen strålande solar till internationella bestsellers: gripande människoöden tecknade mot bakgrund av ett krigssargat Afghanistan. Men författaren har gett sig friare tyglar den här gången, vilket resulterat i en kollektivroman där persongalleriet blir närmast oöverskådligt. Historien börjar 1952 i byn Shadbagh när den fattige bonden Saboor tvingas ”sälja” sin treåriga dotter Pari. Abdullah kan aldrig glömma sin älskade lillasyster och samlar vackra fågelfjädrar till henne. Pari växer upp hos det välbärgade paret Wahdati i Kabul och när den frigjorda Nila, som också är poet, lämnar sin sjuke make och beger sig till Paris medför hon styvdottern. Suleiman Wahdati vårdas av trädgårdsmästaren Nabi som övertar huset och hyr ut det till en grekisk plastikkirurg och biståndsarbetare, Markos Vavaris, vars förflutna liv på den grekiska ön Tinos återges i en av de längsta och mest perifera bihistorierna i romanen.
En hel del av de löst sammankopplade berättelserna känns som omotiverade utvikningar. När därtill lakoniska uppräkningar av händelser och skeenden får ersätta gestaltandet blir jag irriterad, jag vill ha mer kött på benen. Men liksom i de tidigare romanerna kompenseras bristerna av ett tålmodigt berättande som skapar djup och dimensioner både inom och kring de många huvudpersonerna. Det finns en stabil dokumentär botten, och det finns ett mänskligt perspektiv som det är svårt att värja sig från.
Även om den afghanska nutidshistorien får mindre utrymme i den nya boken finns också här ett starkt engagemang. Som när Nabi skriver till Markos om krigsherrarna som krossat hans land: ”Namnen byttes ut, liksom ansiktena, och jag spottar på dem alla när jag tänker på de småaktiga bråken, krypskyttarna, landminorna, bombräderna, raketerna, plundrandet, våldet mot kvinnor, dödandet. Det räcker!”
Romanen rymmer också tänkvärda sentenser om berättandets utmaningar, som när den efterhand alltmer alkoholiserade Nila Wahdati intervjuas av en fransk journalist: ”Att skapa innebär att man vandaliserar människors liv och förvandlar dem till ovilliga och ofrivilliga deltagare. Man stjäl deras lustar, deras drömmar, stoppar på sig deras brister, deras lidande. Man tar det som inte tillhör en. Man gör det medvetet.”
Historien om Pari och hennes bror förblir länge oavslutad; romanens tragiska huvudspår tycks mer eller mindre tona bort som ett mystiskt eko bland bergen bortom alla andra berättelser om söndertrasade familjerelationer. Först mot skildringens slut dyker Abdullah upp igen: en dement åldring, före detta innehavare av Abe’s Kabob House, en sunkig restaurang i San Francisco.
Men när systern äntligen återförenas med honom är det för sent. Han visar inga tecken till att känna igen henne, och hon känner inte igen honom; hon var för liten när de skildes åt, hon har inga minnesbilder.
I en garderob hade Abdullah många år tidigare gömt en plåtburk med texten ”Till min syster Pari”. Burken är full av vackra fågelfjädrar.
