Arundhati Roy
Mitt skydd och min storm
(Mother Mary Comes to Me, 2025)
Översättning: Peter Samuelsson
Natur & Kultur, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 1/2026.
När Arundhati Roy fick Bookerpriset 1997 för romanen De små tingens gud träffade jag just en indisk författargrupp på besök i Sverige och när jag berättade om det nyligen offentliggjorda priset så visste flera genast: jo, men det är ju Mary Roys dotter. Mary Roy var tydligen en känd person i Indien, riktigt för vad förstod jag inte då, men på något sätt handlade det om en ovanlig skola i Kerala och om en kamp för kvinnors rätt. Arundhati var däremot helt okänd. Men det skulle snart bli ombytta roller, vilket inte direkt var till Marys belåtenhet.
”Fru Roy gjorde det till sin uppgift att ta pojkar ur deras till synes gudagivna känsla av att ha rätt att ta för sig som de ville. (…) Det hon gjorde för flickorna, den anda hon ingöt i dem, var inget mindre än en revolution. Hon gav dem ryggrad, hon gav dem vingar, hon gjorde dem fria”, skriver Arundhati Roy i sin bok.
En del av eleverna på fru Roys skola bodde i skolans elevhem. De sov på rad i små sängar med rutiga överkast. ”Det såg ut som Snövit och de sju dvärgarna. Eller kanske snarare Mary Roy och de femton dvärgarna.” Två av dvärgarna var hennes egna barn, LKC, Lalith Kumar Christopher Roy och Suzanna Arundhati Roy. De bodde alltså på skolan och var förbjudna att kalla sin mamma för mamma, hon var fru Roy också för dem, för ingen fick misstänka att de gavs fördelar.
Mother Mary comes to me, efter en rad i Paul McCartneys låt ”Let it be”, är originaltiteln på Arundhati Roys självbiografiska bok om ett mamma-dotter-förhållande som var, för att uttrycka det mycket milt, komplicerat. Hela relationen, hela sammanlevnaden var, för att sno ännu en McCartney-rad, times of trouble. Mary Roy var en lysande pedagog som uppfostrade sina egna barn med en blandning av negligens och brutalitet.
En sen kväll när de båda barnen gick i en högstadieskola fick en tjuvkikande Arundhati se hur fru Roy misshandlade storebror LKC med en trälinjal. ”Min son kommer inte hem med medelbetyg!” Själv fick hon en kram på morgonen: ”Dina betyg är fantastiska.”
Lovord från fru Roy hörde annars till undantagen. Snarare var raseri det normala: ut ur mitt hus! ut ur min bil! jag är inte din bank! Utbrotten skedde ofta öppet inför eleverna. Till och med fiskarna i skolans damm såg skräckslagna ut.
Kanske hängde hennes ursinne mot barnen ihop med bitterheten mot den före detta mannen som hon lämnade på grund av hans alkoholism. Han var allmänt hopplös, även bortsett från supandet, enligt Mary – som konstigt nog ändå behöll hans bengaliska efternamn.
Långt senare, i 25-årsåldern, träffade Arundhati sin pappa Micky Roy. ”Han var kutig och klen som en liten fågel” och spriten satt fortfarande i förarsätet hos honom. Men det fanns något annat där. Något som mot alla odds förenade herr och fru Roy. Mary som alla lyssnar på för att hon är så skarp och orubbligt målmedveten och Micky som alla lyssnar på för att han är så rolig och påhittig. Lägg ihop detta så blir resultatet en genial författare? Ja, kanske.
När de farliga gula och orangea drickorna tagit Mickys liv satt dottern vid den gamle ”älskade skojarens” grav och tänkte på hans ständiga avskedsord: ”Hej svejs då. So long. Var inte en snäll flicka.”
Arundhati Roy fick det finaste engelskspråkiga litteraturpriset och en massa pengar eftersom alla ville läsa De små tingens gud. Hon dök upp på omslagen till blanka magasin i hela världen. Hennes bankkonto blåstes upp till magiska höjder. Samtidigt blev de allra fattigaste i hennes land, och inte bara där, fattigare. Då bestämde hon sig för att följa sin pappas maning – inte vara en snäll flicka, inte påbörja en ny succéroman utan skriva om förtrycket i Kashmir, om de stora dammbyggena som förstörde det enkla livet för så många. Vandra i skogen med den terroriststämplade maoistiska gerillan.
Då blev det annat ljud i skällan. Inget mer om litterär stjärna och sagoprinsessa. ”Man knuffade ner mig från piedestalen på en sekund.” Det blev hot och hat och hets i alla högermedier. Hon blev direkt tilltalad i TV av ett nyhetsankare: ”Arundhati Roy, vi tycker du är motbjudande!” Ändå – aldrig backa undan! Hade fru Roy opererat in armeringsjärn i hennes ryggrad? Ja, det tror hon själv.
2022 fick hon ett textmeddelande på mobilen. Det var från fru Roy som hon nu äntligen kunde kalla Kochamma, lilla mor: Det finns ingen i världen som jag älskat mer än dig. Då visste hon att slutet var nära.
Att skriva den här boken om mamma Mary och om hur hon själv blev den hon blev, och fortfarande är, var en stor utmaning för Arundhati Roy. Det har hon själv sagt i intervjuer. Hon har säkert våndats oerhört under skrivandet, man känner det på raderna och mellan raderna – och som med många svåra och stora uppdrag så kan resultatet, om det lyckas, som här, bli fantastiskt och omskakande för varje läsare som har något uns av engagemang för ordet, språket, rättvisan och för ordets plats i världen.
Mary Roy, som var döende hela sitt liv på grund av sin svåra astma, levde tills hon var 89 år. Hon fick en ståtlig begravning med mycket folk och fina tal. När alla gått hem var det bara bror och syster kvar.
Vad ska vi göra nu? Ställa upp surroundhögtalare och spela Black Sabbath? ”Nej, nej, då kommer hon fram.” ”Jag vill att hon kommer tillbaka!” ”Nej. Låt henne vara.”
Let it be.
