Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar
Nitton noveller
Urval och översättning: Stefan Danerek och Lennart Hildingsson
Bokförlaget Tranan, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
Jag har spenderat mycket tid i Indonesien. Under de år som har gått sedan jag reste dit första gången har jag vid olika tillfällen försökt att fråga människor om litteratur när tillfälle getts. Jag har inte fått särskilt mycket respons eller svar från de allra flesta. Men så ibland har jag träffat någon som har intresset. Som med stolthet berättat om landets utveckling och mångfald, om språk, kultur och politik. Och om litteratur. Det finns äldre litterära namn som många, även utanför kulturlivet, känner till och det finns yngre men framgångsrika namn, än så länge mindre kända, i alla fall utanför de litterära sammanhangen. Men man behöver ärligt talat inte spendera många timmar i detta örike innan man förstår att berättandet är centralt, vare sig man kallar det litteratur eller inte.
Det som starkast slår mig efter att ha läst Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar och de nitton noveller den består av, är hur skickligt man lyckats få med just den bredden. Den äldre generationen, där den moderna indonesiska litteraturen tog sin början, och den yngre generationen så som landets litteratur ser ut idag. Och icke att förglömma, representanter för all den text som tillkommit och utvecklats i gränslandet dem emellan, vägen fram till idag.
Och även om den yngre generationen på många sätt skriver utifrån samma förutsättningar och samma globala horisont som unga författare från exempelvis Europa eller andra länder i Asien går det att spåra mer nationellt närliggande eller traditionella teman i många av texterna. Trots en politiskt mer trygg situation och trots medial uppdatering finns den indonesiska historiska kontexten, likväl som den enkla vardag en avgörande del av landets befolkning lever i, tydligt avspeglad i texterna rent generellt. Maktstrukturer, religion, politiska strider och frihetskamp finns närvarande vid sidan om grannrelationer, omöjlig kärlek, spiritualitet och städernas trängsel och smuts. Indonesien har en allt annan än okomplicerad resa fram till det samhälle det är idag, och det fortsätter på många sätt att vara ett land fullt av komplexitet och kontroverser. Och det är just detta som många av antologins texter får fram.
Värt att beundra är därför också texternas genomgående skiftningar mellan det stora och det lilla. I en del av texterna sker växlingarna och dess betydelser på ett mer symboliskt plan medan det i andra, ofta de mer nyskrivna, snarare får vara en realistisk skildring av att det dagliga livet faktiskt växlar på ett sådant sätt.
Av samlingens nitton noveller förtjänar samtliga att bli omnämnda och den stora behållningen ligger som sagt i den bredd de utgör. Men ett par sticker ut extra. Seno Gumira Ajidarmas novell ”Clara” är en av dem. ”Kanske är jag en hund, eller möjligen en gris – men jag bär uniform. Du kommer inte att få veta vem jag är.” Så inleds den. En tjänsteman återberättar vad en ung kvinna vittnat om i en förhörssituation. Hon redogör för en brutal gruppvåldtäckt under studentdemonstrationerna i slutet av nittiotalet. Den nakna skildringen av händelsen i kombination med tjänstemannens cyniska och kalla kommenterande ger en oerhört stark text och visar också på den korta novellens sprängkraft som form betraktat. Det är vasst, tydligt och brutalt. Som ett litet smärtsamt snitt ur den stundtals svårhanterliga samtidshistorien.
För att ta ett helt annat exempel bjuder titelnovellen ”Tusen gevärskulor, tusen fjärilar” sin läsare på samlingens kanske mest upplivande berättarglädje, här med ett tydligt stråk bakåt i en mer traditionell och religiöst betingad litteratur. En utblottad och naken liten flicka upptäcks i en slumrande by och höjs snabbt till helgon i folkmun. För att senare förpassas till skökorna och stängas in i en fängelsehåla, innan hon vid sin avrättning lyfts till skyarna av tusentals fjärilar. En tät och magisk historia möjlig att läsa på ett flertal sätt.
Lennart Hildingsson och Stefan Danerek har i sitt sökande och sammanställande, och inte minst i sitt översättningsarbete, fått fram en omfångsrik, relevant och i mina ögon mycket läsvärd samling av den moderna indonesiska litteraturen. Förordet, skrivet av den sistnämnde, och efterordet av den förstnämnde ger ytterligare värdefull information om landets historia och kultur, samt om den unika språksituation som den indonesiska övärlden befinner sig i.
