Kayo Chingonyi
En blodsmitta
(A Blood Condition, 2021)
Översättning: Helena Hansson
Rámus förlag, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
Det börjar med att någonting har gått förlorat. Precis som i den hyllade debuten Kumukanda som kom 2017, på svenska året därefter, inleder Kayo Chingonyi sin nya diktsamling En blodsmitta med ett motiv från det Zambia där han tillbringade sina första levnadsår, innan han flyttade till England. Här berättas om en tid då människorna som bodde invid floden Nyaminyami levde i harmoni såväl med varandra som med flodens gud. Sedan kom företagen. I sin hunger efter metaller och ekonomiskt herravälde byggde de en damm i floden, vips var historiens harmoniska flöde brutet. Som om kolonial exploatering inte vore nog drabbades södra Afrika kort därefter av den förödande hiv-epidemin.
Men Chingonyi tycks varken vara ute efter att skriva historia eller formulera en övergripande politisk kritik. Liksom i debutboken, som utgick ifrån initiationsriten ”kumukanda” för unga pojkar i nordöstra Zambia, byter poeten fot efter någon dikt eller två, och placerar läsaren i ett samtida Storbritannien. Chingonyi skriver en ganska lågmäld och intim poesi, som i första hand ägnar sig åt att minnas. ”Hur kan jag teckna ned / livets gång?” frågar diktjaget i en dikt om mamman, vars död får sägas utgöra den centrala smärtpunkten i poetens båda böcker.
Viljan att nedteckna tidens flykt är särskilt begriplig när det gäller någon som förlorat mycket. Många av bokens dikter tillägnas och minns döda människor. Formen för detta skiljer sig åt, vissa dikter kan vara epigrafiskt korthuggna, andra flödande och pratiga. En smart variant är en slags kortare sonettkrans, ”Tillkomstmyt”, där varje öppningsrad upprepar föregående dikts slutrad. Svitens motiv, traumans ärftlighet och hiv-virusets smittsamhet skrivs alltså fram i form av en muterande kedja av text.
I en dikt till de bortgångna rapparna Albert ”Prodigy” Johnson och Carl ”Haystee” Samuel ställs frågan om den senare, av Chingonyi benämnd som ”ännu en av det svarta traumats skildrare”, verkligen har ”gått bort / om jag fortfarande hör honom / spela växelvis // med Kaystar och Rapz”. Musik, om det så rör sig om urgamla orala traditioner, underjordiska radiokanaler eller mammans efterlämnade kassettband, blir ett sätt att få historiens flod att forsa vidare i kroppen. Här strösslas det med grime-referenser och dikterna är ofta rytmiskt svängiga. Musiken tycks inte bara ha givit denna poets själ en rytm att trumma sig fram genom sorgerna med, den tillhandahåller även ett gemensamt språk för att kunna dela sorgen.
Svårigheten är att överföra denna musikaliska och intrikata sociolekt, skriven på formmedveten och ibland rimmad dikt, till svenska. Mitt intryck är att Helena Hansson ibland får kämpa en hel del med detta. Raderna i översättningen blir ofta längre och omständligare, svenskan famlar ibland efter rätt ton. För att en rad som ”the gas was such / it just took a younger / bussin’ a half-decent / beatbox / for the clash / to start” ska få ett drag av tugg slänger Hansson in helt andra engelska ord: ”stämningen [var] sån / att en rookie bara / kunde leverera en halvbra / beatbox för att battlet / skulle börja”. Tonens självsäkerhet försvinner. Men, så måste också översättaren så gott som uppfinna ett nytt språk, det är ingen tacksam uppgift. Vissa dikter fungerar utmärkt på svenska, medan andra får mig att gå till originalet.
För denna diktsamling handlar så mycket om – förlåt mig – just flow. Det är därför det fungerar så bra med floden som bild i början. När flodens, blodets och livets flöden störs, finns musiker och poeter som Kayo Chingonyi där för att fånga upp deras rytm och hålla den levande.
