Kan texten vara den hemvist som fattas den som är på flykt? Den frågan rör sig den palestinska poeten Somaya El Sousi kring i sin poesi. I diktsamlingen som nyligen utkommit på svenska understryks det livsnödvändiga i att berätta, samtidigt som en passionerad kärlekshistoria träder fram.
Somaya El Sousi
En flöjt av mörker
(Nay Al Atma)
Översättning: Hanna Hallgren, Anna Jansson & Jenny Tunedal
Ellerströms förlag, 2024
”Orden kommer alltid att föra oss samman. De är vårt skydd och vår tillflyktsort.” Så avslutas den palestinska poeten Somaya El Sousis efterord till hennes femte diktsamling En flöjt av mörker. Det är den första av hennes diktsamlingar som har översatts till svenska. Faktum är att det är första gången boken publiceras överhuvudtaget, den är inte tidigare utgiven på originalspråket, arabiska. Några av samlingens 17 dikter har tidigare publicerats i Aftonbladet (2013). Hanna Hallgren, som står för tolkning och översättning av dikterna tillsammans med Jenny Tunedal och Anna Jansson, skriver i ett andra efterord om det decennielånga översättningsarbetet där dikterna är ”trådar i en vidare livs- och samtalsväv” och om att skrivandet har varit och är en lika nödvändig som livsbejakande handling.
Att läsa Somaya El Sousis dikter är som att kastas in i en virveldans. Tankar om livets villkor, sinnliga upplevelser och små vardagliga detaljer formas till korta berättelser som skickligt hålls ihop av en berättare i rörelse. En berättare som likt en dervisch ur den sufiska traditionen närmar sig transcendensen. Eller liksom den sumeriska gudinnan Inanna har upptäckt sina dimensioner, överskrider gränser och i en frisk Edith Södergransk anda inte gör sig mindre än vad hon är. Som här i de inledande raderna i dikten ”Nostalgins S”:
Jag berättar om stunden som sköt upp sin glädje
Den är en vacker fångst i tidens ficka
Den kan fullbordas, uppnås, vi fumlar och letar efter ord
som kan beskriva den
Den förvånar och överstiger oss
ändå går vi upp i den, mediterar, väntar
Stunden är fäst vid ett minne
likt en gammal sång som plötsligt dyker upp
Vi nynnar på den där vi går
och fullbordar det liv som fäster vid oss
Under den fortsatta läsningen av dikten framträder ett jag och ett du, ett du vars namn börjar på S, likt den persiska drottningen Scheherazades i Tusen och en natt. Och liksom hos Scheherazade, som varje natt måste spinna vidare på berättelsens trådar för att överleva, skrivs en kärlekshistoria mellan två människor fram som rymmer såväl passionens rus som det livsnödvändiga i att berätta. Inte bara för att försöka fånga det upplevda, utan även för att låta texten bli den hemvist som fattas den som är på flykt. ”Det finns ingen plats kvar i väskan / Det finns ingen oas i hjärtat för en nyanländ”, står att läsa lite längre fram i samma dikt. En bild som kanske springer ur Somaya El Sousis egen erfarenhet av flykt, hon lämnade Gaza 2019 för Europa och Norge, där hon under några år var fristadsförfattare och där hon fortfarande bor.
Exilen finns närvarande redan i diktsamlingens första dikt, ”Frånvarons drottning” där ett isolerat diktjag med främlingens längtansfulla blick betraktar ett livsbejakande sällskap inifrån ett tält. Med hjälp av kontraster skrivs avståndet mellan dem fram, och i diktens mitt sker en vändning: ”men när det dagades grydde jag. I ljuset / sprack deras glädje”. Från och med nu är rollerna ombytta, diktjaget tillbes och tillskrivs den värdefulla rollen att få bära människors längtan och hemliga önskningar; en plats som alla kan bära inom sig, men som främlingen med sin erfarenhet av landsflykt härbärgerar med en särskild styrka.
Den ursprungliga scen som beskrivs i ”Frånvarons drottning” öppnar dörren till Somaya El Sousis diktvärld. Det är en värld som i den ena stunden kan gapa förrädiskt tom för att i nästa slå ut i en vild och magisk tillvaro där morgonen är en tjuv, sångens fe älskar mandlar och diktjaget gnäggar. Det finns ett sagoanslag i flera av dikterna, men så smyger sig plötsligt en fråga in, som i ”Måsar är porten till havet”: ”Du som springer från dig själv till dig själv – vart ska du? Vad är du rädd för?” och påminner läsaren om allvaret.
Ett par av dikterna är långa och kräver läsarens fulla uppmärksamhet. Likt en skicklig skådespelare leker diktjaget med olika roller i en besjälad värld som blir en del av skådespelet. Kanske spelar olikheterna mellan det arabiska och det svenska språket också in här, då arabiskan kan bilda meningar utan verb och det i den svenska översättningen ibland kan vara svårt för läsaren att avgöra vem som är subjektet i dem.
Dikternas rika bildspråk fylls då och då av färger som blir till tavlor, vilka utgör välgörande vilopunkter för läsaren. I nyckeldikten, ”En flöjt av mörker”, är tavlans färger på väg att sätta sig i diktens sista penseldrag. Flöjtens ton blir till färger som leder och läker, vilket Somaya El Sousi beskriver i sitt efterord. I ”Förbannat blått” får läsaren följa diktjaget och dess omgivning i skapandet av en tryckt bilds mjuka och ibland motsträviga linjer.
Somaya El Sousi sätter modigt ner sin fot och prövar ny mark i En flöjt av mörker. En avfärd kan göra ont, som hon skriver i ”Om skuggans försvinnande”, men den kan också skärpa blicken och vidga perspektiven. Den som väljer att följa med henne på vandringen blir rikligt belönad.
ÅSA MAGNUSSON
