Qiao
Andra säsongens grödor på flaska
(第二季水瓶谷物, 2011)
Översättning: Göran Sommardal
ellerströms, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017
”Språket är som ett sädeskorn som gör människan glatt överraskad”, skriver poeten Qiao i sin ärtgröna bok Andra säsongens grödor på flaska som ellerströms förlag gett ut under våren. Även om det är svårt – och säkert meningslöst – att fixera någon enhetlighet i denna märkliga samling dikter som utgör en slags diktdagbok från 2006 till 2011, säger ovan nämnda rad någonting om vad Qiao gör. I Qiaos språk är varje rad tätt packad av bilder. Likt frön vars grödor börjar växa hur som helst expanderar de på de mest överraskande sätt, svängande mellan realism och absurdism: ”Den andra dagen i oktober, passerar jag ett träd. / Inte långt ifrån trädet, blir någon förvandlad till en buddha. / Någon byter kläder i buddhans ställe, blir en kung. / Och jag blir just lyft till väders av en elefant.”
桥|Qiao, som betyder ”bro” och är en pseudonym för He Zhuangning, är kinesisk internetpoet och bosatt i Shenzen. Enligt Göran Sommardal, som översatt samt skrivit ett kort för- och efterord, läser hon själv mycket lite kinesisk poesi. Det gör tyvärr jag med. Ändå påminns jag om Bei Dao och de ”dunkla poeterna” när jag läser Qiao, poeterna som samlades kring tidskriften Idag! och utmanade den förhärskande kinesiska poesins form och språkdräkt under 1970- och 80-talen. Deras dikter anklagades av myndigheterna för att vara obegripliga. Med kryptiska metaforer och allusioner hittade de ett nytt modernistiskt och surrealistiskt rum som kunde medla mellan det allmänna och privata, utan att vara uppenbart samhällskritiska. Efter massakern på Himmelska fridens torg tvingades gruppen till tystnad och, i flera fall, i exil. Liksom hos Bei Dao är Qiaos poetiska subjekt ofta i rörelse mellan städer och länder: ”Doften av bränt gräs fladdrar över oss hundra mil hemifrån, då min hud möts av dina läppar”, och traditionstyngda bilder med ormar, blommor, drakar eller månar blandar Qiao med vardaglig direkthet: ”Månen går ner bakom berget / Inget snyft och böl.”
Medan de dagboksliknande dateringarna alltså föreslår en slags realism, ger Qiao oss också tillgång till en fabelliknande parallellvärld med många vindlande rader som denna: ”Den till regnbåge förvandlade vita fjärilen tog sig upp på fablernas högplatå / samlade frömjöl från en snölotus.” Om Qiao gömmer politik i fablerna eller inte är inte helt lätt att avgöra, men jag kan inte låta bli att tro det. När hon skriver att ”Väggen har öron” tänker jag på Kinas censur, och när hon i dikten ”En fulländat vacker anarkistisk vår” skriver: ”Natthöljt är stadens torg, fulltravat med lik från det förra riket” ser jag Kinas blodiga samtidshistoria. Men jag vet inte. För i nästa rad verkar det snarare handla om kärlek, eller släkthistoria. Så fungerar den läsakt Qiao frammanar: Hennes täta och fantastiska bildvärld tvingar till uppmärksamhet, bilderna känns viktiga och reella för att de aldrig upphör att överraska, men trotsar hela tiden förståelsen.
Någonstans mellan Qiaos vackra natur- och jordbruksbeskrivningar, resorna, de mystiska ansiktslösa gestalter som dyker upp här och där (såsom vänner, tomma män och älskare eller mycket gamla, nu döda, släktingar) och de skevande metaforerna som bär på tradition och symbolik, finns ett fjärilsfladdrande jag som aldrig låter sig fixeras: Det dyker upp, ändrar form och försvinner igen, men hela tiden lämnar det efter sig dikt. Att åren går och det skrivande jaget genomgår ilska, sorgsenhet och hänförelse anas, men endast glimtvis, genom den hinna av surrealistisk förvrängning som växelvis öppnar dikten och växelvis förskjuter läsaren från eventuella smärtpunkter.
Nej, styrkan ligger oftast inte i någon inre eller yttre realism utan i språkets kreativitet. Oavsett vilka betydelser läsaren upptäcker i glappet mellan realism och absurditet är detta Qiaospråk ett oupphörligt levande språk som ständigt växer och utmanar ens föreställningsförmåga: ”Jag öppnade dörren, jag fick syn på mitt vattendrag. / Blomma efter blomma överträffade min föreställning om rött. / Som en fjäril sökte jag efter glädjen, jag darrade som ett litet löv.”
