arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



”Diktens här slungar på ett ögonblick läsaren någon annanstans”


Omslag Besinning


När Bei Daos dikter nu utkommer i nya tolkningar av Göran Sommardal är det en stor händelse. Erik Bergqvist har läst.

Bei Dao
Besinning
Dikter i urval
Tolkning och efterord: Göran Sommardal
Bokförlaget Wanzhi, 2021

Texten har publicerats i Karavan 2/2022

Omslag Besinning

Att plocka russinen ur kakan anses suspekt: det tyder på lystenhet, lättja, ytlighet. Respektlöst är det också – tänk på allt arbete med själva kakan. Men när man läser poesi, det är min med åren allt starkare övertygelse (i alla fall en rättighet jag tar mig, också därför att den visat sig värdefull), då måste man få snappa åt sig russinen bäst man vill. Sedan kanske man ändå äter kakan.

Samma sak gäller klassisk musik: numera lyssnar jag gärna på en enskild sats i låt säga en stråkkvartett och bryr mig mindre om den sinnrikt uppbyggda helheten (som egentligen framgår först när man tar del av alla satser). Otålighet? Ibland, säkert. Men i högre grad en trimmad sovringsprincip och djupnande kunskap om vad som verkligen berör en.

Oavsett: detaljerna är ofta nyckelhål eller formler som leder in till större rum eller aggregat. Det gäller inte minst när man läser utländsk, översatt poesi, och i synnerhet om den är skriven på ett språk långt ifrån ens eget. I en ström av främmande enskildheter eller där åtminstone ordningen, sammanställningen av just dessa enskildheter, inte riktigt reflekterar någon koherens, finns alltid något eller några fragment som lyser till – som du inte bara fått syn på utan som tycks ha sett dig, läsaren.

Bei Dao, född 1949, har visserligen mycket västerländskhet i sitt litterära blodomlopp, och hans exil i främst USA varade tjugo år, men det är det kinesiska språket som är hans på många vis, för en utomstående, förborgade modus. Dock inte enbart för utomstående. Bei Dao hörde till ”de dunkla” i sin generation och det var därför han vid mitten av 1980-talet började få svårt att publicera sig och lämnade Kina. Diktaturer vill ha skönandar med avläsbar och givetvis politiskt bifallen profil (här kommer jag att tänka på Nabokovs dystopiska satir Inbjudan till halshuggning, vars protagonist Cincinattus döms till döden eftersom han är ogenomskinlig).

Bei Daos poetiska stil, eller en framträdande sida av den, skulle kunna beskrivas som ett utspritt fokus. Jag (åter)fann den tanken i en egen, drygt tjugo år gammal recension, från den tiden Bei Dao ännu förekom i nobelprissammanhang, och det finns skäl att utveckla detta, nu när en ny volym lite oväntat sett dagens ljus. Eller är det nattens ljus.

Från 1980-talet och framåt tolkades Bei Dao av Göran Malmqvist: över ett halvdussin volymer och en Samlade dikter. Nu har Göran Sommardal med stor auktoritet och brio fört kinesens ord till svenska: Besinning. Dikter i urval är poetens egen selektion ur sin katalog, hundrafyrtio dikter från 1972 till 2008, uppdelad i åtta kronologiska block. Originalet utgavs 2008 i Hongkong, där Bei Dao nu bor.

Svårigheten hos Bei Dao – liksom hans dikters charm och tvärhet, dissonanser likaväl som harmonier, allt finns här om vartannat – är åtminstone vid en hastig blick besläktad med Lautréamonts och lite senare surrealisternas credo om ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på operationsbordet”. Det är som vi vet också en under hela den motsägelsefulla modernismen återkommande, ofta ideologiskt föranledd metod: att placera igenkännliga men disparata ting bredvid varandra för att skapa något aldrig förut skådat; att förändra tingen genom att visa dem i ensembler (förvisso ett grepp centralt redan i barockens stillebenmåleri).

Bei Daos ordkoreografi, om man så får säga, ligger i den elaborerade kombinatoriken, som alltså dels har förbindelser med europeisk 1900-talsdikt men förstås också är upphängd i ett kinesiskt, allegoriskt komplex. Specifikt kinesiska referenser kan givetvis vara svåra att uppfatta för en svensk – de kan ändå nå in till läsaren. ”Poetry communicates before it is understood”, sa T S Eliot. Det handlar slutligen också om personlig eller privat gestik. Det dunkla, som väl också kan kallas Bei Daos integritet, hans alldeles egna röst.

Bei Dao är, och var från början, en motståndsman, i opposition mot den sedan 1949 påbjudna socialrealismen, mot det uniforma. Detta märks inte bara i frånvaron av övertydligt ärende, bombastisk optimism och andra kulturrevolutionära dygder utan också i den finkalibrerade vokabulären (och inte så få neologismer): gruvbloss, tangerin, splintborr, fredagsrök, midhöst, kvällskråkor … Det finns en särskild litterär intelligens som består i att nagla fast detaljer. Den har också Sommardal.

När jag nu läser Bei Dao känns emellertid surrealismen och dess avläggare inte särskilt väsentliga. Här finns inget synbart intresse för automatisk skrift eller djuppsykologisk övertro. Bei Dao är, trots sin visuella rikedom, egentligen en stram eller kanske hellre sträng poet. Hans färger är starka men aldrig söta, lättheten är aldrig frivol, snarare absurdistisk.

Däremot går tankarna gång på gång till kubismen. Varför (undrar jag också själv)? Kanske på grund av dikternas liksom skavande karaktär. De ryckiga förflyttningarna, som ändå hamnar på rätt plats. Svårigheten att peka ut ett centrum eller en flyktpunkt. Mer än att låta dikten vara lösningen är Bei Dao inriktad på själva låset. Läsningen öppnar inte låset utan bekräftar det. Dikterna utgör en form av meditationer över olösbarheter. Två exempel:


Vinden, skogens fattige kusin

beger sig till horisonten för att ta semester
Mot floden som rullar sina vågor mot den väldiga bjällran
kastas citronen

***

Jag har ryggen mot fältet utanför fönstret
håller kvar livets lodvikt
medan maj månads tvivel
likt åskådarna till en våldsam film
lyses upp av alkohol


Det finns en underbar, syrerik flykt i det bästa hos Bei Dao, en med lekfullhet draperad sorg. Över huvud taget råder dualism (snarare än dialektik) i många dikter; scener som samtidigt är trankila och anspända, ljuva och otäcka: ”Lyktan vid de dödas aftonskola / förvandlas till iskallt te” – och idyller i vagt ödsligt sidoljus: ”Den ensamma fästningen på stranden / och dess spegelbild i havet upprätthåller symmetrin”. I anslutning till dualismen kan man tala om en vidvinkel i Bei Daos poesi: ljudlösa, ibland nästan diskreta språng mellan sekund och historia, jorden och kosmos, jaget och mänskligheten. Diktens här slungar på ett ögonblick läsaren någon annanstans. Ibland upplever jag, liksom med så mycket annan betydande dikt, en vag ödestro i diktionen. Det är inte detsamma som självsäkerhet – sökandet är också ett element hos Bei Dao. Kanske kan man tala om nödvändighet: att det är dessa ord, just här och nu, som måste synliggöras.

Bildspråket kan kännas belamrat, det minns jag att jag upplevt tidigare också – ”Det är sparvhökarna som lär sången simma / det är sången som söker sin källa ur en ursprunglig blåst” – eller så blir det helt enkelt för många metaforer och liknelser, varav inte så få kryptiska, staplade på varandra. Vad blir det för vy av dessa pusselbitar? Ska man ens foga dem samman? Man ska nog inte överanstränga sig. Bei Daos röst, så skickligt härbärgerad av Sommardal, är på sätt och vis allt som behövs. Denna diktvärld sitter ihop också genom att den faller isär. Den är entropisk, en rymd där alla kroppar rusar från varandra. Utspritt fokus, som sagt. Man kan ta ett russin, och ett till, eller säg hellre en stjärna (vanlig glosa): de skimrar alldeles för sig själva, som om de var och en förebådade helt andra dikter:

”Den klarvakna stenen under min fot
minns jag inte längre”

”Månskenet är svagare än sömnen”

”I gryningens bronsspegel
är gryningen det som träder fram”

”Någon okänd i det förgångna
tillrättavisar dig i spegeln”

”Oktober svävar synligt överallt
ovanför retoriken”


Alla fem exempel är alltså från olika dikter och perioder. Det blir till slut så många stjärnor att de löds samman och blir själva kakan/himlen.

Vad visar då dessa fyra, fem decennier i termer av utveckling, förändring? En sak: Under 1970-talet talar ett jag liksom mitt i och långt fram i dikterna. Från 1980-talet drar sig detta jag gradvis undan eller uppgår i stoffet och gör därpå mest sporadiska framträdanden. Blir så åter vanligare i den senare poesin – när Bei Dao får möjlighet att återvända till Kina, tänker jag. I alla fall finns mer om exil och hemkomst ur ett självupplevt (men allmänmänskligt) perspektiv i urvalets sista sektion.

Sommardal pekar på att det är när Bei Dao ”börjar strö missmodet och misstänkliggörandet i brygden (…) som hans poesi tar ett avgörande steg, på samma gång bort och in, men framför allt framåt mot en ny egensinnighet”. Då talar vi om poesin från och med sent 1980-tal, ungefär. Massakern den 4 juni 1989 är knappast oviktig i sammanhanget.

En del dikter i Besinning finns tidigare tolkade till svenska. Sommardal är erkännsam mot sin forne vän och mentor Malmqvist, och framhåller att hans egna översättningar inte alls är tänkta som korrigeringar eller ens uppdateringar, utan snarare versioner av ett annat lynne: ”Lite brantare, med kurvorna tagna med mindre marginal. Oförsonligare, enklare; mindre tolkade, mer transponerade. Med det opaka fortsatt opakt. Inte grumligt, otydligt utan synligt svåruppfattbart.” (min kursiv).

I detta värdefulla efterord nämner Sommardal också viktiga impulsgivare för Bei Dao: klassisk kinesisk poesi, ”den mytiske Qu Yuan”, Tang-surrealisten Li He, Tranströmer. Vidare: Kafka, Vallejo, Ajgi, Adonis, Mahmoud Darwish.

Med denna lista i ögonvrån vill man ändå föreslå att varje poet i slutändan är sitt eget land – ett land som poeten också försöker ta sig in i och bli ett med. Läsaren befinner sig strax bakom och får spridda och ofta tvetydiga, diskontinuerliga rapporter. Det räcker ju långt det också, det börjar där –


Ensamheten liknar en tändsticka man drar eld på

när barndomens tunnlar
pekar mot en tvivelaktig gruvgång
Att gå vilse är att ge sig av
och dikten som skall tillrättalägga livet
tillrättalägger ekot från din dikt


ERIK BERGQVIST