José Eduardo Agualusa
Praktisk handledning i konsten att sväva
Övers. Marianne Sandels
Almaviva, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2012
I titelnovellen, som inleder denna samling korta berättelser, går huvudpersonen på fest och träffar en självutnämnd expert på levitering. Han blir erbjuden en snabbkurs i flygkonsten, är uppenbarligen frestad men tackar nej. Varför får man inte veta. Kanske för att han i grunden är en tvivlare som roas av människors dårskaper men avskyr lurendrejeri. Fast i bokens näst sista berättelse lyfter faktiskt en människa från marken och seglar bort mot den fria rymden. I det fallet handlar det dock om en historisk myt, en historia om en kongolesisk prins under 1800-talet som mot sin vilja lockas in en roll som politisk ledare, är nära att mista livet men räddar sig tack vare magisk substans som han, ironiskt nog, har fått av den person som från början värvade honom för uppdraget som motståndshjälte.
José Eduardo Agualusa är en drygt femtioårig författare från Angola, mycket känd i den portugisisktalande världen, mindre känd utanför denna. I Sverige har han introducerats av översättaren Marianne Sandels som också gett ut fyra böcker av honom, två romaner och två novellsamlingar, på sitt eget förlag Almaviva. Det är också översättaren som valt ut novellerna och ställt samman och introducerat den föreliggande volymen.
Agualusa, en ättling till de portugisiska kolonisatörerna i Angola, är kosmopolitisk i sin utblick, en författare som söker inspiration och litterära miljöer i olika världsdelar, dock huvudsakligen i Angola, Moçambique, Brasilien och Portugal, alltså de länder där det talas portugisiska.
Som läsare har man ibland lite svårt att förstå berättelserna på djupet, särskilt som Agualusa tecknar sina miljöer och personporträtt med snabba skissartade drag och lätt absurdistiska vändningar. Han är inte som landsmannen Pepetela en författare med ett glödande engagemang. Snarare en skeptiker med ett postmodernt ifrågasättande av det mänskliga minnet och av olika tvärsäkra utsagor om världen men också med en fascination inför språket och myterna. Han är påverkad av de stora latinamerikanska författarna, det fantastiska ligger ständigt på lur, men ofta inte mer än så. Det finns något återhållet och sparsamt i Agualusas sätt att skriva. Ibland bränner det dock till med kritik mot korruption och politiskt envälde i hemlandet.
I en av novellerna reser en angolansk diplomat till Brasília för att söka upp sitt lands ambassadör, men finner att denne är borta. Ingen vet vart han tagit vägen och personalen är måttligt engagerad i saken. Man kommer från ett land där mycket försvinner; ett flygplan eller en hel stad, pengarna på statens konton, så varför skulle man bry sig om en försvunnen ambassadör? Det viktigaste mötet för diplomaten blir i stället en ung kvinna som påverkar honom starkt. Berättelsen slutar med en typiskt ironisk vändning. Diplomaten har själv fått posten som ambassadör i Brasilien. Kanske lever han ihop med kvinnan han träffade.
Är detta ett porträtt av korrumperad ämbetsman som gör karriär på att blunda för missförhållanden eller av en människa som med ett desillusionerat leende ser världen som den är och som därför kan vara, som han själv säger, nästan lycklig? Läsaren får avgöra.
