arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



En ständigt pågående förflyttning mellan det stora och det mindre


En ständigt pågående förflyttning mellan det stora och det mindre


Ferreira Gullar
Antologi. Markens ljus
(Toda Poesia – Seleção de poemas, 2009)
Poesi i tolkning av Ulla M Gabrielsson
Edition Diadorim, 2012

Texten har publicerats i Karavan nr 3/2012

 

Omslag Markens ljus

Ferreira Gullar, vars egentliga namn är José Ribamar Ferreira, kan titulera sig som poet, dramatiker, essäist, kritiker, konstnär och översättare.

Han föds 1930 i brasilianska São Luis do Maranhão men flyttar sedan i unga år till Rio de Janeiro och gör entré bland stadens konstnärer och intellektuella. Efter ett antal år i exil återvänder han till Brasilien under slutet av sjuttiotalet och är idag en av landets mest lästa och uppskattade poeter. Hans stora poetiska genombrott kom med Smutsig dikt, som han skrev i exil 1975 (på svenska 2004), och han återvänder där till sin barndoms trakter med en ocensurerad men också hemlängtande blick. Verket, som kallats nationalpoem, fick en viktig roll i det då skälvande politiska läget på väg mot diktaturens fall.

Den inledande dikten i antologin Markens ljus, som presenterar Gullars poesi 1950-2010 i författarens eget urval, drabbar mig med förälskelse. Jag har spontant svårt att bli kvar i ett objektivt, kritiskt läsande. Så nakna, nedkokade och precisa är orden. Så gjuten och blixtrande är sammansättningen. Men det är just förälskelse, och dikterna förtjänar ett nyktert öga. Jag får läsa igen och igen, genom samlingens olika decennier. Ser där så småningom de återkommande temana, orden och färgerna. Ser samma poet, samma Gullar, genom skillnaderna. Vissa perioder tycks bestå av en större klarhet och ett mer direkt tilltal. Man skulle också kunna uttrycka det som att dikterna i dessa perioder mer zoomar in sitt objekt. Befinner sig närmare. I andra perioder, kanske särskilt i dikterna skrivna under 90-talet, innehåller Gullars poesi långt mer abstraktion och öppna frågor. Världen sedd med vidare blick, då den poetiska betraktaren befinner sig längre bort från betraktelsen centrum.

Signifikant är Gullars särskilda sätt att finna okända aspekter, hörn, av liv och leverne. Stolens saklighet och klarsynthet jämförs i den inledande dikten ”Molnens arbete” med hjärtats. Frukter besjälas och ursprunget till tuppens skrik utreds. Mineralerna ställs upp bredvid människorna. Plötsligt förefaller det väsentligt. Nej, inte bara förefaller, det blir väsentligt. Verkligen. Många av dikterna innehåller parentetiska tillägg eller delar som knyter in diktarens privata vardag i det metafysiska eller det vetenskapliga, liksom grundar de vida, stora tankespåren. Dualismen mellan dessa verklighetens poler skapar rymd och rum. En ständigt pågående förflyttning mellan det stora och det mindre.

Som läsare har jag för vana att oavsett placering, inledande eller avslutande, av eventuell tilläggstext i en bok läsa denna först. Före själva romanen eller diktsamlingen eller annan tänkbar genre. I fallet Gullar är jag extra glad att jag gjorde det. Texterna ger en god bild av författaren och väcker nyfikenhet. Vilken sorts poesi skapar ett sådant tänkande och en sådan erfarenhet? Att sedan läsa dem om igen, med själva dikterna med sig, ger också stor behållning. Ulla Gabrielssons biografiska text ”Markens ljus och skuggor” hade jag gärna sett mer strukturerad, även om den innehåller värdefull information också i sin nuvarande form. Texten ”Enkelhetens poetik”, med tillhörande intervju av Gui Mallon och Ulla Gabrielsson, har bara det bekymret att den är för kort. Man vill helt enkelt ha mer av de relevanta frågorna och de givande svaren från den brasilianska mångkonstnären.

Rent smakmässigt kan man tycka mer eller mindre om vissa partier av Markens ljus. Men min uppfattning är att det spelar mindre roll, eftersom Ferreira Gullar oavsett form skriver en poesi genomsyrad av enkel ärlighet svår att inte ta till sig. En klar närvaro i det poetiska nuet, vare sig det är skrivandets eller läsandets nu, och samtidigt en ofrånkomlig tidlöshet. Gullar försöker med sin dikt enligt egen utsaga ”nå läsaren, beröra henne, väcka henne ur det banala tillstånd som vi alla lever i.” Det är svårt att se sig själv utifrån, utanför det banala tillståndet, men jag känner mig onekligen mer vaken med Markens ljus i min hand. Han fortsätter: ”Så berikar poesin livet, gör livet mer intensivt och gåtfullt. Konsten existerar för att livet i sig inte är nog.”

Ferreira Gullar har presenterats i Karavan nr 1/2010 med en intervju och ett antal dikter.


YRLA DENTÉN