Yang Lian
Ett torn byggt nedåt och Labyrint
(Yizuo xiang xia xiujian de ta; migong 2022)
Översättning: Natalie Baker
Bokförlaget Wanzhi, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
Yang Lians (f. 1955) särpräglade diktning – ofta omnämnd som ett modernistiskt projekt – tog sin början redan i mitten av sjuttiotalet då han tillhörde ”De dunkla poeterna” och ingick i gruppen runt den för kinesisk modern poesi så viktiga tidskriften Jintian (I dag). Han har sedan dess envetet fortsatt att odla och utveckla sitt poetiska uttryck, ofta i form av långdikter likt ”Ett torn byggt nedåt” och ”Labyrint”, vilka ingår i den här samlingen. Ett par essäer där han förklarar och förtydligar sin poetik och dess ursprung ingår också, liksom en text av konstnären Ai Weiwei. Sedan 1989 har Yang Lian av politiska skäl mestadels varit bosatt i Europa.
Den första långdikten, ”Ett torn byggt nedåt”, består av sju delar och kretsar kring förlust och minnen av det som gått förlorat, men också kring artefakter som sträcker sig över tid och rum. Faderns bortgång i covid-19, byn (borta nu) där Yang Lian arbetade som tvångsförflyttad under kulturrevolutionen och en målning från 1300-talet får bland annat stå föremål för hans mycket täta och precisa poesi.
det här är inte lyrisk poesi utan det är en dödsdikt
den här kvällen mumlar floden mumlar mörkret
Långdikten är inspirerad av Ai Weiweis konstverk ”Järnträd” (han lät hugga ned ett nästan fyrtio meter högt dött träd i Amazonas och gjorde sedan avgjutningar i järn av det), vilket är en inte helt oviktig detalj för förståelsen av diktens bildspråk och dess strävan. Det är en dikt full av sorg över det som en gång var, men som också visar oss att förlusten skapar minnen som vi sedan kan ha som utgångspunkt när vi går vidare. Förlusten som revitalisering och pånyttfödelse, skulle man kunna säga. Och samspelet med Ai Weiweis järnträd är en lyrisk prestation där orden svingas fram som vore pennan en machete som frenetiskt röjer sig fram i djungeln. Det skulle lätt kunna bli rörigt, men varje hugg är exakt och fram träder en väg genom det annars ogenomträngliga.
Den andra långdikten, ”Labyrint”, tar sin utgångspunkt i den grekiska myten om Ariadne och den röda tråd hon gav till Theseus när han skulle ge sig in i labyrinten för att dräpa tjuren Minotaurus. I Yang Lians dikt blir det till en symbol för hans eget liv under covid-19-pandemin. Han är vilse, han är ensam och han söker efter den där röda tråden som skall ta honom – och oss – ur livets oändliga labyrint. Finns det någon väg ut? Är livet bara en radda upprepningar av historiens misstag: ”är vi fortfarande vilse om vi vet om att vi är vilse?”
Några svar låter han oss inte få, men med psykologisk skärpa tar han oss allt längre in i tidens och livets labyrint, och där är det sannerligen gastkramande mörkt:
den ena döden efter den andra döden har bara en siffra
noll som en overklig snara som hänger på galgen
Det är symptomatiskt för Yang Lians lyrik att han inte hittar vägen ut, inte finner den där röda tråden. Hoppet han ger oss är kartan, och det gör han genom att visa labyrintens uppbyggnad, dess skikt av historiskt mörker. Ansvaret han ger oss är att älska som Ariadne, att sträcka ut handen, att ge någon den röda tråden och en strimma ljus i livets labyrint. Någon annan väg ut finns inte.
Yang Lian har poesin i blodet. Det antyds ibland, eller sägs rent ut, att han kan vara både obegriplig och pretentiös, och det är sant att hans vilja att göra poesin till någonting VIKTIGT ibland kan skrämma bort läsaren och skapa ett avstånd. Men i de här två dikterna träder ett mycket medvetet valt uttryckssätt fram, som bottnar i en djup förståelse för den klassiska kinesiska dikten och hur man kan integrera den i ett modernistiskt projekt med mål att skapa ny mark för poesins uttryck. Det är viktig dikt, utan tvekan. Men framför allt är det förbaskat bra.
