Det är inte varje dag som en översättning av klassikern Jean-Joseph Rabearivelo, Madagaskars nationalskald och nyskapande modernist, ges ut. Men nu finns en hel diktsamling att ta del av, i Eric Luths svenska språkdräkt. Rabearivelo var djupt förankrad i hemlandet, i dess kultur och natur och i språket, malagassiskan, men han skrev helst på franska och upptogs hela livet av en intensiv längtan efter att åka till Frankrike. Sökandet efter ett ursprung är ett starkt motiv i hans poesi, menar vår recensent Erik Bergqvist.
Jean-Joseph Rabearivelo
Nästan-Drömmar
(Presque-songes)
Översättning och förord: Eric Luth
Vendels förlag, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
Även den som inget vet om madagaskisk litteratur har nog hört talas om Jean-Joseph Rabearivelo. På Madagaskar har han status av nationalskald och betraktas allmänt som en av den afrikanska modernismens banbrytare.
Rabearivelo föddes 1901 norr om huvudstaden Antananarive. Madagaskar var då sedan fyra år fransk koloni (Frankrike hade försökt lägga under sig den väldiga ön redan på 1600-talet). Den tudelade kulturella spelplanen är helt avgörande för Rabearivelos diktning. Han skrev på franska och beundrade fransk litteratur men var lika förankrad i landets så att säga naturliga språk, malagassiskan – det språk hans förfäder talat. Madagaskisk natur, vardag, mytologi och historia utgör allt som oftast Rabearivelos poetiska material, men dikternas stilistiska genesis är symbolism och surrealism.
Klyvnaden gick längre än så: som madagask blev Rabearivelo aldrig riktigt accepterad av kolonialmaktens smakdomare (i den mån de kände till honom) och som frankofil – och snarare rojalist än demokrat och självständighetsivrare – misstänkliggjordes han av sina landsmän.
Rabearivelo ville inget hellre än att besöka Frankrike, men myndigheterna förvägrade honom gång på gång utresetillstånd och detta blev honom en livslång grämelse. Det sägs till och med att avslaget när han tänkt resa till Världsutställningen i Paris 1937 drev fram självmordet.
Detta och annat läser jag i Eric Luths förord till en nyutgiven volym, Nästan-Drömmar, där en av Rabearivelos centrala diktsamlingar (han gav ut sammanlagt sju) presenteras in extenso med en generös kommentardel. På 1970-talet utkom i FiB:s Lyrikklubbs Lilla serie tolkningar av Ingemar och Mikaela Leckius, och närmare vår tid har en del dikter översatts av Håkan Sandell respektive Kennet Klemets. Nu får vi för första gången möta Rabearivelo i större skala.
Vad för slags poesi alstras då ur detta möte mellan, om man så vill, läsefrukter och verkliga frukter? Ett slags innerlighetsretorik, tror jag man kan kalla det. En rytmisk, ibland strofiskt ordnad, något hymniskt lagd dikt. Rörlig, sinnlig, metaforisk: Månen är en vild enögd tik som spiller ut sin mjölk, stjärnorna är mörkrets assegajer, gryningen har händer som ”bär på en fackla (…) / blåsvarta likt läpparna på en flicka / som mumsar på mullbär.”
Ibland blir dessa bildlager i överkant pastösa (precis som i mycket poesi som skrevs samtidigt i Paris) och jag upplever över huvud taget emellanåt Rabearivelo som en aning suddig, liksom på väg åt för många håll samtidigt. Men mitt i suddigheten landar underbara rader och detaljer som livar upp.
Framförallt fäster jag mig vid ett par återkommande motiv, som uppenbarar Rabearivelo som kritiskt blickande poet. Ett av dem är spänningen mellan natur och dikt:
Gör inget oväsen, nej, tala inte:
Utforska skogen med ögonen, hjärtat,
själen, drömmarna …
Den hemliga men ändå förnimbara skogen:
skogen.
Denna samlingens första dikt, ”Läsa”, tycks med sin suggestiva upprepning tala om ”två skogar”: den ena, den vi uppfattar, är bara utsidan eller en rest av den andra, den egentliga skogen. I nästa strof möter vi en fågel som skall snaras för att tvingas sjunga: det är helt säkert en bild för själva dikten och diktandet – man erinrar sig att för antikens greker var den instängda cikadan en symbol för nedskriven poesi.
Med andra ord: dikten uppstår där naturen tyglas, men i just det ögonblicket går naturen samtidigt förlorad. I en annan dikt beskriver Rabearivelo den bambu som används för tillverkning av stränginstrumentet valiha (man undrar om här finns ett etymologiskt släktskap med 1400-talets spanska gitarr, vihuela):
De växer till en skog av ofärdiga flöjter,
växer till myriader av stammar
som håller vattnet fången alltsedan begynnelsen:
blir till bambuträd som susar av fågelbon
och vindar.
Deras genklang skall ljuda
tills en stor konstnär anländer
som krossar deras himmelska ungdom
och skär till dem i sin hemstad
och spänner deras hud
med skärvor av kalebass
och bitar av lian.
Denna på en gång romantiskt färgade och moderna, tragiska och vitala uppmärksamhet på att dikten blir till genom att utplåna eller förlora sitt stoff går hand i hand med ett annat motiv, på sätt och vis det övergripande i Nästan-Drömmar: sökandet efter ett ursprung – om det så benämns sången, grottan, källan eller ”platsen där vindarna gryr”.
Presque-songes, som samlingen heter i original, är speciell på ett annat vis: poeten skrev den på franska och malagassiska parallellt – bokstavligen, med skrivarket linjaldelat i två spalter – en för franska och den andra för malagassiska. Franskan, skriver Rabearivelo i en dikt, ”talar till själen”. Malagassiskan ”viskar till hjärtat”.
