Gloria Gervitz
Migrationer 1976–2018
(Migraciones, 2017)
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Rámus, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
jag vet att kärleken har en sådan kraft
jag vet hur rik den är, denna död
och att jag för att förtjäna den
måste låta mitt hjärta ätas
redan vid den första kyssen visste jag det
jag vet att det tog ett helt liv att förstå
jag vet att jag inte kunde ha förstått det förrän nu
Det händer att man blir djupt förälskad i somliga litterära verk. För några år sedan läste jag Clarice Lispectors Passionen enligt G.H. tills den föll i bitar. Sedan några år tillbaka är jag kär (som många andra) i det oavslutade diktverket Migrationer av Gloria Gervitz. Det går inte att läsa sig mätt. Hennes poesi är flödande, febrig, sinnlig, hungrig. Det droppar naket, sällsamt som honung om Migrationer, det är på en gång extatiskt och melankoliskt. Titeln vittnar om både inre och yttre förflyttningar, uppbrott, resor, utforskningar, språkförvandlingar: dikt på spanska, hebreiska, engelska.
Gloria Gervitz föddes 1943 i Mexico City i en rysk-judisk immigrantfamilj som flytt undan Europas pogromer. ”Exil” är ett ord med tung klang, men i efterordet av den här utgåvan skriver författaren Gabriel Itkes-Sznap att man hos Gervitz kan tala om en särskild njutningens exil. Därmed inte sagt att Migrationer saknar teman som våld, död och sorg. Hon började att skriva på det här generösa livsprojektet 1976 och hon arbetar fortfarande med det: i över 40 år har hon skrivit på en och samma diktsamling. Har någon annan gjort något liknande? Hon tar bort somligt, lägger till annat, ändrar, syr stygn, det rör hela tiden på sig, det finns berusning, det växer och andas. Hennes poetiska väv är genomsläpplig och överskridande:
det finns en svindel i detta ljus
dagen störtar fram
och svalorna korsar ögonblicket
När Migraciones översattes till svenska första gången 2009 försattes en stor del av litteratursverige i lustfylld chock. Kunde man skriva sådär upphetsande och drypande? Gervitz skriver om onani, om att kissa på sig, om det kvinnliga könet; fingrarna är blötdjur som sjunker in i den våta kroppen, smeker fram dagdrömmarna. Lukten av kön ”mognar och tynger eftermiddagarna”. Men det finns många lager i Migrationer: filosofi, religion, en komplex mor-dotterrelation, smärta, sorg, jubel, gränser upprättas och förskjuts, man äger sin kropps måttlöshet, sin frihet, sin passion. Migrationer har kallats ”en monolog som återerövrar kvinnlig sexualitet”. Denna diktsamling känns tidlös.
Det är de briljanta poeterna och översättarna Ulf Erikssons och Magnus William-Olssons förtjänst att Gervitz introducerades för svenska läsare 2009. Nu är det den skickliga Hanna Nordenhök som arbetat fram en lyhörd nyöversättning, och materialet är större än tidigare. Gloria Gervitz har omvandlat, skrivit nytt som bryter sig in i och ut ur hennes tidigare diktsviter. Det är bultande poesi på högsta nivå och det bästa är om man kan vila i dikterna, inte rusa igenom orden. Det finns så många vackra och skrämmande bilder att ta till sig. Här måste jag ändå säga att jag först läste Migrationer i ett svep, blev förförd, men vid senare tillfällen har jag kunnat läsa dikterna sakta.
Migrationer trotsar all stagnation. Det ställs många frågor, såsom ”vad borde jag ha blivit?” och ”var befinner sig minnet?” Den är inte högstämd. Den är rik på glittrande solskurar, frömjöl som lägger sig på spegelminnet, luftens uthållighet, ruttnande äpplen, fiskebåtar som ger sig av likt en utandning, förtvivlan som urkraft, eftermiddagen som är inflammerad, intervaller av glödande tystnad och en vilja att vara i scharlakansblommornas flykt längs en vag kontur. Mitt i allt kan man få en känsla av hot och yrsel:
och skriket
knappt
en knivsegg
De gestalter som skildras går stundom upp och in i varandra (”låt mig vara kvar i dig”). Symbiosen är eftertraktad. Även dikterna skiftar utseende, de kan luckras upp och påvisa en slags ensamhet. Ett alienerat jag ropar efter svar från ett distanserat du. Duet kan vara en älskling eller en mor. Här har vi vemodet, rädslan och längtan.
och månen står vid sängkanten
vit och foglig glider den mellan lakanen
du och jag när vi blundande kysser varandra
djupt ner i rädslans botten
i kyssarnas ännu större avgrund
där suger vi oss fast vid varandra
där faller vi genom varandra
Migrationer insisterar på att växa sig ur sina pärmar. Tilltron till poesins möjligheter är befriande äkta. Jaget sprids ut som en solfjäder, är på väg, översvämmas och översvämmar.
