arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Lekfullhet och skrämsel i en galen värld


Lekfullhet och skrämsel i en galen värld


Mazen Maarouf
Vitsar för milisen
(Nikat lil-musallahin, 2015)
Översättning: Tetz Rooke
Modernista, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020

 

Omslag Vitsar för milisen

Mazen Maaroufs (f. 1978 i Beirut) noveller i den korta men täta boken Vitsar för milisen får mig ofta att tänka på argentinaren Julio Cortázar. Lekfullheten hos båda påminner om sättet att föra in ett barns skenbart bakvända logik i ett utvecklat vuxet språk. Men med den stora skillnaden att det nästan aldrig känns skrämmande att läsa Cortázar. 

I Maaroufs värld kan man inte leva med i den lekfullt absurda dimensionen i långa stunder utan att vara medveten om en på ett annat sätt absurd krigsvärld. Platserna nämns inte och det behövs inte heller; det är som om det livsutrymme personerna har är så litet att det inte är någon mening med att försöka benämna det.

Det här betyder inte att man inte skrattar, förutsatt att man har en mycket svart humor. Det har jag, även om jag under läsningen av den här boken emellanåt undrar om min humor är tillräckligt svart. Det här är som i en Buster Keatonfilm, med den skillnaden att kroppsdelarna slits av på riktigt.

Titelnovellen kretsar kring en fantasi hos en pojke om att hans far ska bli av med ett öga och få ett glasöga, så att han kan bli en hjälte när alla pistolmän i världen blir rädda för hans utseende. För att den här idén ska gå i uppfyllelse ger pojken sin sparbössa åt det fruktade gäng som kallas Flodhästparaden.

Hur det går vill jag inte och kan inte heller riktigt berätta, eftersom det någonstans under senare delen av texten liksom i en dröm sker en förskjutning som gör att man inte vet vilkendera av två verkligheter som ska anses som mer verklig.

”En grammofon” handlar också om en far och en son, fadern arbetar på en bar och vevar en grammofon dagarna i ända tills en granat förstör hans armar. Eftersom den också förstör grammofonen konstaterar han att det inte spelar någon roll med armarna, eftersom vevandet var det enda han tyckte om att göra.

”Andras drömmar-syndromet” är en av mina favoriter. Den har också i botten det koncept som finns hos Cortázar (och antagligen är uppfunnet av Edgar Allan Poe, eller så finns det redan i Tusen och en natt) där man drömmer något och finner resultatet av drömmen när man vaknar. Hos Maarouf är drömsystemet mycket mer invecklat eftersom det innefattar flera personer. I den här novellen är Husam den som drömmer och i drömmen är han alltid en bifigur eller ett ting, det kan vara en bur (där han aldrig kan komma undan den som är instängd i honom), ett par glasögon som hänger på en trädgren eller en färsk hundlort. I det vakna livet blir Husam alltmer hotfull mot omgivningen, och den vän till honom som är berättare i novellen blir allt mer rädd för att en natt plötsligt drömma att han är regissör i Husams dröm, och då samtidigt veta att Husam drömmer samma sak.

Under början av läsningen av boken känner jag ett starkt obehag, men det avtar så småningom, antagligen genom att jag starkt börjar förnimma en sympatisk författare bakom texten. Den känslan finns kvar, och balanserar en text där så gott som alla relationer bygger på någon sorts cynism. Som när det gäller tjuren som är vän med det människopar som har gett namn åt novellen ”Juan & Åsa”, och som vet att hans två bästa vänner ständigt är rädda för honom och älskar att de är det. I en textvärld som är så präglad av krigets paranoia, även i de avsnitt där det inte är krig, skulle en gulligare gestaltning av relationerna kännas förljugen.

Allt i boken är konkret. En oroväckande ko som känns delvis symbolisk har alltid en fattbar funktion, blir aldrig allegorisk och allra minst något uppfostrande element. Sådana är Maarouf fri från, vilket jag uppskattar. Att det är illa att det finns krig och våld behöver inte påpekas, i en bok där det i så gott som varje mening pulserar en rädsla för de fenomenen.

Boken rekommenderas för alla som har en riktigt skruvad smak. Översättningen av Tetz Rooke är utmärkt.

 

ROBIN VALTIALA