Etgar Keret
De sju goda åren
(The Seven Good Years, 2015)
Översättning: Kristian Wikström
Brombergs förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018
Den israeliske författaren Etgar Kerets bok De sju goda åren har underrubriken ”En memoar”. Etgar Keret skriver om de sju åren från hans sons födelse till hans fars död. Men det är inte en kronologiskt berättad memoarbok där den ena händelsen, eller tidsskiktet, övergår i nästa. Etgar Keret delar i stället in boken i sju delar, en för varje år. De rymmer i sin tur runt halvdussinet episoder vardera från respektive år.
Etgar Keret brukar hyllas för sin förmåga att nagla fast tillvarons absurditeter, gärna med metalitterära övertoner som för tankarna till häxmästare som Franz Kafka, Jorge Luis Borges och Julio Cortázar. Jag har varit skeptisk mot hyllningarna, då jag inte sett att Keret på samma vis som sådana diktare satt vår verklighetsuppfattning i gungning, även om han arbetat med erfarenhetsbrytande effekter. Hans humor har dock haft tydlig touch av Kafka och Borges.
I sin episodiska memoarbok ger Etgar Keret fritt utlopp åt denna humor. Det är en lysande samling berättelser: roliga, drastiska och kärleksfullt ironiska, men också med en mörk underton som speglar den dagliga tillvaron i ett Israel under ständigt hot från grannländer, Hamas och Hizbollah. Det är med en sinister grimas Etgar Keret nämner att en tidning rapporterar om att husdjurens försörjning hotas av striderna men låter antalet israeliska barn som dödats bli en notis.
Men även i dessa snapshots från en pågående tillvaro kan den realismkritiska metoden och tematiken bakas in, som då Etgar Keret på sin sons önskan odlar mustasch. När han besöker en akupunktör får Keret höra en historia om hur akupunktören, en tidigare elitsoldat, och några armékamrater tvistat om huruvida en arabisk man som närmar sig på avstånd har en kalasjnikov i handen (då skall de skjuta) eller en gammal bössa (då är han en herde som inte skall skjutas).
Soldaterna har anmodats att måla mustascher i ansiktet för att de på avstånd skall uppfattas som araber under sitt uppdrag. Elitsoldaten tvekar i det längsta att ge order. Dessbättre, när mannen som närmar sig behöver pinka lägger han ifrån sig ett paraply. Det växer till en utsaga om den gåtfulla verkligheten: ”När jag knäppte skjortan och såg mig själv i spegeln tyckte jag plötsligt att min mustasch såg overklig ut – lika overklig som akupunktörens berättelse hade låtit; en berättelse om en ung kille med ansiktsklotter som liknade en mustasch på ett hemligt uppdrag som liknade ett krig, där han hade varit nära att döda en man med ett paraply som såg ut som ett gevär. Direkt efter Levs födelsedag rakar jag av mustaschen, tänkte jag. Verkligheten är tillräckligt förvirrande redan som det är.”
Overklighetsupplevelsen blir en slutsats av händelsen. I andra berättelser väver Etgar Keret i stället in en känsla av overklighet i själva skeendet, som i bilden av personlighetsförändringen som inträder när den firade författaren, alltså Keret själv, flyger mellan bokmässor i olika världsdelar och mellan start och landning förvandlas till en annan, till någon som dricker tomatjuice och läser ”reklammagasinet i stolsfickan framför, som om det vore en uppdaterad version av Gamla Testamentet.” (Fast jag undrar över översättningen. Inte skriver väl Etgar Keret ”Gamla Testamentet”? Kan det bero på att det är en sekundäröversättning, via engelskan, av det hebreiska originalet?)
Det är en godmodig formulering inom realismens ramar, men tillsammans med andra verklighetsförändrande upplevelser i samma anda visar den också hur litteraturen även förändrar vår upplevelse av oss själva och världen. Keret är på ytan anspråkslös, men hans berättelser rymmer en idé om något annat.
