arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



När vardagen kolliderar med det oväntade


När vardagen kolliderar med det oväntade


Mariana Enriquez
Det vi förlorade i elden
(Las cosas que perdimos en el fuego, 2015)
Översättning: Hanna Axén
Norstedts förlag, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017

Omslag Det vi förlorade i elden

”Det vi förlorade i elden”, titelnovellen i Mariana Enriquez samling om totalt tolv noveller, ligger sist. Det är bra, det är nämligen en bra avslutning. Vilket är lika viktigt som en bra öppning. ”Den smutsige pojken”, som inleder boken och introducerar Mariana Enriquez på svenska, har i likhet med ”Det vi förlorade i elden” – och som så mycket annat i berättelserna – något gåtfullt över sig, det Enriquez är så bra på när hon är som bäst. I novellen ”Det vi förlorade i elden” blandar hon det vi kallar ”våld i nära relationer” med de kvinnobränningar vi läser om från Indien. Men här befinner vi oss i Argentina, närmare bestämt i huvudstaden Buenos Aires där en vanställd kvinna går omkring i tunnelbanan och säljer kindpussar för att klara uppehället eftersom ingen skulle komma på tanken att ge henne ett jobb så som hon ser ut. Historien bakom är att när hennes man misstänkte att hon var otrogen hällde han ren sprit över hennes ansikte när hon sov och tände på, för att försäkra sig om att hon inte skulle bli någon annans. Men i förhören ljuger han om vad som hänt, och alla tror honom inledningsvis. Så långt i novellen är det realism och socialt reportage. Men sedan kommer en oväntad vändning som jag inte ska gå in på här, men som plötsligt styr berättelsen i en annan riktning.

Men Mariana Enriquez är inte alltid lika stilsäker som i titelnovellen eller i ”Grön, röd, orange” och ”Under det svarta vattnet”, de tre noveller som står ut i samlingen. För ofta blir de övernaturliga inslagen – är det den magiska realismen som spökar? –och tonårstillbakablickarna som utmärker flera av novellerna både väl sökta och alltför pressade för att hålla. Effekten uteblir, spänningen släpper och det blir platt.

Tonårsminnena i ”Landsortshotellet”, ”De påtända åren” och ”Slut på läsåret” är både rappt och habilt berättade – och i fin översättning av Hanna Axén. Men mer blir det inte. Mariana Enriquez för inte återblickarna ett steg längre, utan nöjer sig med en historia så som den brukar berättas bland dem som var med när det begav sig och tillsammans minns: ”Minns du när …”

I en intervju i Karavan (1/2017) säger hon: ”Det är som att unga kvinnor bär på en, ja, mystisk kraft, de är utmanande och lite skrämmande. De har något okontrollerat över sig, en njutningsfull dragning till det dåliga. (…) … och man kan placera dem i vilken scen som helst eftersom de skulle kunna hitta på precis vad som helst.” Fast det krävs mer än så för att mystisk kraft, det utmanande, skrämmande, okontrollerade och den njutningsfulla dragningen till det dåliga ska fungera.

Men där det fungerar är när Mariana Enriquez låter vardagen kollidera med det okända och det vi inte riktigt kan relatera till annat än som en obehaglig fantasi. Detta sker i novellerna som utgår från sociala iakttagelser, som i titelnovellen. Och i ”Grön, röd, orange”, där vi möter ”hemmasittaren” Marco. En av alla dessa unga män utan jobb eller utbildningsplats som sitter hemma vid datorn – i bästa fall med en mamma som sköter markservicen.

Hemmasittande vita män i USA, unga män i Sverige och ungdomar i Japan som kallas hikikomoris. Att fenomenet är ett resultat av arbetslöshet och teknisk utveckling är ingen vågad gissning. I ”Under det svarta vattnet” handlar det istället om de som har och de som inget har. Där de sistnämnda ser sitt människovärde drastiskt devalveras, samtidigt som avgudabilder och ljudet av trummorna växer och det svarta vattnet blir alltmer upprört …
I de novellerna förenar Mariana Enriquez handfast verkligheten med det okontrollerade, det skrämmande med det mystiska. Här utmanar och skräms hon med en njutningsfull dragning till det dåliga.

 

GERT LUNDSTEDT