Junot Díaz
Det är så du förlorar henne
(This Is How You Lose Her, 2012)
Översättning: Niclas Hval
Sjunk
(Drown, 1996)
Översättning: Thomas Andersson
Albert Bonniers förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2013
Jag vet inte varför det svenska förlaget samtidigt som man ger ut Junot Díaz nya novellsamling Det är så du förlorar henne valt att i samma volym publicera Sjunk, författarens debut från 1996, också det en novellsamling? Men för den som inte läst Díaz tidigare blir det svart på vitt att Det är så du förlorar henne bara är en blek uppföljning av den tidigare samlingen, med tidsperspektivet mestadels förflyttat från barndom till nutid och vuxenliv. Novellerna i de båda samlingarna binds samman av en efternamnslös familj från Dominikanska republiken (där några av novellerna i Sjunk tilldrar sig) som på 70-talet hamnar i New Yorkförorten London Terrace. Pappan som flera år tidigare åkt i förväg för att skaffa jobb har inte, visar det sig, bara skaffat sig det.
Huvudpersoner är familjens brödrapar, framför allt det återkommande berättarjaget Yunior men också hans impulsstyrda och speedade äldre bror Rafa.
En författare med litterära ambitioner som Díaz upprepar inte en tidigare bok. Inte heller kan läsarna begära eller förvänta sig att succén med Sjunk ska upprepa sig. När den kom 1996 beskrev till exempel San Francisco Chronicle Díaz som en ”uttrycksfull och originell författare som inte nöjer sig med att beskriva fysisk förvirring när han uttrycker priset för att lämna sitt hemland och sin kultur”. Det tog tolv år efter debuten innan Junot Díaz var tillbaka med en ny bok. Nu en roman, Oscar Waos korta förunderliga liv (på svenska 2009). Med den vann han USA:s mest prestigefyllda skönlitterära utmärkelse, Pulitzerpriset.
Om berättelserna i Sjunk – från Yuniors unga år upp till tonåren – skiljer sig åt vad gäller stoff och motiv så binds de samman av en tonträff. Persongalleriet är hämtat från en rotlös invandrad underklass med avvaktande, skeptisk hållning och en sarkastisk attityd för att hålla armslängds avstånd. Ingen eller inget får komma för nära. Där finns tonträffen i sambandet mellan de porträtterade personerna och läget de befinner sig i. I Det är så du förlorar henne är det tvärtom. Öppningsnovellen ”Solen, månen, stjärnorna” fångar det:
Jag är ingen dålig människa. Jag vet hur det låter – defensivt, samvetslöst – men det är sant. Jag är som alla andra: svag, full av fel, men i grund och botten god. Fast det håller Magdalena inte med om. Hon menar att jag är en typisk dominikansk man: en sucio, ett arsle.
Defensiva, veliga och svaga grabbar. Och grabbarna mot tjejerna – som ofta har ”en barm som inte var sann, vi snackar världsklass” – som grabbarna sätter på, om inte annat snackar om att göra det. Så långt är det ok, här finns nytt stoff för vidare berättelser om killarna från Sjunk som nu blivit vuxna. Men tonträffen infinner sig inte. Istället blir det tomgång och klichéer, poser och attityder, och ingen gestaltning för att porträttera denna överdrivna manlighet. Inslaget av oöversatta ord och meningar på spanska som Díaz tidigare så effektivt använt sig av för att spegla de nyspråk som uppstår i ett globalt och etniskt uppblandat samhälle, och som tidigare kändes både skarpt och välfunnet, blir här pliktskyldigt.
Den som läser Sjunk förstår att Junot Díaz har viktiga erfarenheter sällan omsatta i litteratur och att han hittat ett språk för det. Fast redan i romanen Oscar Waos korta förunderliga liv fanns en dissonans, ett drag av medhårsstrykande skröna och manér som slipade ned det råa i Sjunk. I Det är så du förlorar henne har det draget förstärkts. Det är som om Junot Díaz istället för att lita till kraften i sin utanförposition tenderar att gömma och glömma den och istället förlorar sig i hemmahörigheten med grabbarna och deras förhållande till brudar. Eggen är inte vass längre, texten blir slö och ”hö hö” på sin höjd. Visst gnistrar det till ibland – som i ”Nilda” – men alltför sällan. Fast det betyder inte att jag inte ser fram emot nästa bok. Men då måste Díaz utifrån sin egen röst och sitt eget perspektiv våga sjunka djupare i den amerikanska rotlösheten istället för att hamna hos grabbarna. Annars är det risk att det är så du förlorar dig, Junot Díaz.
