Gao Xingjian
Tankeflykt och eftertankar
(Youshen yu shensi)
Tolkning: Jonas Modig & Maiping Chen
Wanzhi förlag, 2020
Publicerad i Karavan 3/2020
Gao Xingjian, Nobelpristagare i litteratur år 2000, är främst känd som prosaist, dramatiker och essäist. När han tvingades ut på landsbygden under kulturrevolutionen lär han dock ha skrivit en del poesi. Men han förstörde allt han skrev för att inte straffas. Sedan han bosatt sig i Paris ombads han 1991 av några taiwanesiska poeter att skriva för deras tidskrifter. Det blev poesi som publicerades i The China Times och Modern Poetry. Tjugo år senare sammanställde han en diktbok, som nu ges ut på svenska, Tankeflykt och eftertankar. Tolkningarna har gjorts i samarbete av Jonas Modig och Maiping Chen.
Gao Xingjian berättar själv i förordet om dikterna 1991 och om hur han sammanställde diktboken på uppmaning av en taiwanesisk förläggare. Han lägger också fram vad som närmast är ett program för sin poesi i förordet. Han betonar uttryckets och språkets enkelhet. Dikten skall vara omedelbart förståelig, på basis av det talade språket. Några av diktsviterna i boken har också skrivits som manus för en film eller med anknytning till dans.
Trots idén om diktens omedelbarhet har samlingen en disparat prägel, även om en del idéer och motsättningar återkommer, som växlingen mellan inre och yttre liv och konflikten mellan vad Gao Xingjian uppfattar som en urspårad modernitet och en hotad tradition. Men all dualitet kan också upphävas – i döden, i poesin, i Buddhas leende.
För egen del har jag svårt för den poetiska veklagan som här framförs över kommersialism, rockmusik, reklam och meningslöst sex. T. S. Eliot lyckas uttrycka samma idéer i en kort tablå i Det öde landet, medan Gao – i motsats till sina tankar om precision – sprider ut kritiken i bokens längsta svit.
Men därutöver njuter jag i alla drag av boken. Gao Xingjian skriver själv att den inledande dikten ”Jag säger igelkott” har fått underrubriken ”En modern folksång” av ironiska skäl. Själv ser jag en stillsam humor i den, men också en humor som bär upp synen på dikten som en sinnenas egen kunskapsväg:
cikadans vingar
skälver
vinden
andas ljudlöst
från topp till tå
Även om Ezra Pound hade haikun och en missförstådd, tvåradig japansk 1500-talsdikt som direkt inspiration för sin dikt ”In a Station of the Metro”, kan jag inte undgå att se en likartad strävan hos Gao Xingjian efter den exakta och unika bilden, just den bild som synliggör en betydelse som inte kunnat uttryckas på något annat sätt. Sådana iakttagelser visar hur Gaos idé om betydelsen i den omedelbara förnimmelsen kan förankras i ett avklarnat lyriskt språk; låt vara att jag bara kan ta ställning till de associationer den svenska tolkningen väcker.
Bortom den omedelbara iakttagelsen skapas även ett annat skikt i det poetiska uttrycket, ett sökande efter sanningen som inte kan uttryckas direkt, där den konkreta förnimmelsen alltid bär på något annat, där den iakttagbara världen smälter samman med en erfarenhet av annat slag. Men just smälter samman; den bild som dikten skapar kan inte bytas ut mot en annan innebörd, den är en oundgänglig del av en syntes som pekar på en existensens egen samklang mellan skilda sinnen, mellan dess skilda sfärer: ”själen finns i spegeln”.
Den hållningen får mångahanda uttryck. Den varieras också fint i filmdikten ”Fri som en fågel”:
och den tunga jorden
börjar svänga med dig
än svallande upp och ner
än stadigt upprest
horisonten långt nere
som var så oändligt långt borta
syns plötsligt inte längre
underbara vyer dyker upp en efter en
helt oförväntat
Dikten visualiserar förvandlingar och omkastningar som skapar ett nytt seende. Så blir sinnenas förnimmelse en väg till nya insikter.
