Yiyun Li
Dit mina tankar inte når
(Where Reasons End, 2019)
Översättning: Nik Ruth Persson
Norstedts förlag, 2020
Publicerad i Karavan 3/2020
Jag hinner inte längre än till dedikationen i amerikansk-kinesiska Yiyun Lis Dit mina tankar inte når innan läsningen stannar upp: ”Till minne av Vincent Kean Li (2001–2017).” Jag räknar till sexton. Sedan räknar jag igen, men får det fortfarande bara till sexton år. Trots att jag bestämmer mig för att läsa klart romanen innan jag börjar leta efter svar har jag svårt att slita mig fri från siffran.
I Dit mina tankar inte når är berättarjaget en namnlös amerikansk författare född i Kina. Författarens son, Nikolai, har nyligen tagit livet av sig. För att hantera förlusten och för att förstå varför sonen valt att avsluta sitt liv gör modern och författaren det hon alltid har gjort: hon skriver. Med hjälp av orden upprättar hon ett utrymme utanför tid och rum. I skriften kan hon och den 16-årige sonen fortfarande träffas: ”Var kan vi annars mötas nu, förutom i berättelserna?”
Dit mina tankar inte når är skriven på en avskalad prosa och är till formen uppbyggd som en lång dialog, där mor och son återkallar gemensamma minnen och erfarenheter, exempelvis från köket där Nikolai ofta sysselsatte sig med bakning. Tillsammans för de också djupa filosofiska samtal som inte sällan mynnar ut i bråk. Samtidigt som 16-årige Nikolai är beläst, intelligent och äger tonåringens tvärsäkra röst kämpar författaren med språket; för att förstå vänder hon sig till ordlistorna och etymologin; för att förklara försöker hon med adjektiv, slitna fraser och kinesiska idiom.
Det finns många böcker om sorg. Under läsningen av Dit mina tankar inte når tänker jag bland annat på Sorgedagbok, där Roland Barthes i korta stycken sammanfattar tiden efter sin mors bortgång 1977. I sina försök att skriva fram det som finns kvar och det som gå förlorat efter en älskad människas död återkommer också Barthes till språkets brister och begränsningar: ”Nu stiger då och då upp i mig, likt en bubbla som brister: konstaterandet: hon finns inte mer, hon finns inte mer, helt och hållet och för gott. Det är dovt, utan adjektiv – svindlande i sin obetydlighet (avsaknad av betydelse).”
Det personliga anslaget gör det svårt att värja sig mot smärtan i Dit mina tankar inte når. Kanske är det just uppmaningarna till en utomtextlig läsning som gör att romanen lämnar mig med en skavande känsla. Ett exempel är när författaren skriver att Nikolai ”inte var hans riktiga namn, utan ett namn han hade gett sig själv”. Under läsningens gång tvingas jag flera gånger påminna mig själv om att berättelsen faktiskt är en konstruktion – det är författaren som ger röst åt både mor och son.
