Den uppmärksammade Teju Cole har kommit på svenska med den bok som var hans litterära debut. Varje dag är tjuvens dag är ett porträtt av Lagos, en plats författaren lämnat och återvänder till.
Texten har formen av en hybrid, något som här leder till problem, menar Karavans Erik Falk. För att inte bli fast i förväntade föreställningar glider berättaren ofta undan och skildringen blir alltför grund.
Teju Cole
Varje dag är tjuvens dag
(Every Day Is for the Thief, 2007)
Översättning: Ragnar Strömberg
Natur & Kultur, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015
I en essä publicerad i The Guardian (april 2014) utgår Teju Cole från Joseph Conrads Mörkrets hjärta för att berätta om ett möte med den västindiske författaren V. S. Naipauls och dennes betydelse för hans eget skrivande. Till skillnad från den kolonialkritiske men ändå kolonialt präglade 1800-talsförfattaren, som talar för ”the natives” – eller inte ger dem några röster alls – låter Naipaul lokalbefolkningen själv komma till tals i sina bästa skildringar av andra platser. Detta, menar Cole, berör en central fråga i skrivandet: vilka utgör ”det vältaliga vi” som betraktar och skildrar andra platser?
Coles betraktelse över Naipauls författarskap ger en ingång till hans eget. Flera av recensionerna av romanen Öppen stad (som kom 2011, på svenska 2013) beskrev den självklart kosmopolitiska attityd med vilken Cole tog sig rätten att genom sin huvudperson skildra (i huvudsak) New York utifrån andra perspektiv än de vanliga. I Varje dag är tjuvens dag – som är Coles egentliga litterära debut och gavs ut på det nigerianska förlaget Cassava Republic 2007 – är det en annan urban miljö som utgör spelplatsen, Nigerias stora stad Lagos, och platsen är inte berättarens hem utan hans förflutna, platsen han lämnat och återkommer till. Texten har också en del gemensamt med Naipauls sätt att både röra sig mellan genrer och att blanda dem mellan pärmarna. Boken är en hybrid i flera avseenden. Den kombinerar bild och text, reportage och fiktionaliserad självbiografi, objektivt registrerande och känsloreaktioner. Boken listas under det svenska förlagets avdelning för skönlitteratur men bär inte någon genretillhörighet utan kallas i baksidestexten för ett ”porträtt” av en stad.
Ramberättelsen är enkel. Huvudpersonen, en namnlös nigerian som levt de senaste 15 åren i USA, återvänder till Lagos för att besöka släkt och åter knyta an till staden han växt upp i. Återkomsten blir en bekräftelse på att staden inte längre är hans och resulterar i en serie gestaltningar av samhällsfenomen och samhälleliga institutioner som dras mellan besvikelse – närmast uppgivenhet – och glimtar av hopp. Korruptionen är påfallande, trafikkaoset ständigt frustrerande, ljuden höga, risken för skada och lidande nära, liksom våldet. Nationalmuseets plundrade och förfallna utställning vittnar om ett sorgligt ointresse för landets egen historia och den postkoloniala globaliserade världens grymma ironi i att amerikanska och brittiska museer har mer av Nigerias historiska skatter att visa upp. Ett besök på landets musikaliska akademi där atmosfären andas ordning och professionalitet utgör en positiv, om än socialt exklusiv, motvikt.
Den sakliga återgivningen balanseras av berättarens intresse för sina egna reaktioner. Han reflekterar över sin egen oförmåga att skriva och läsa i oljudet, gläds över en kvinna som läser Michael Ondaatje på en buss, och registrerar den intensitet som finns i stadslivet. Den senare visar sig både i de erfarenheter människor bär på – berättaren hävdar skämtsamt att John Updike hade fått Nobelpriset för länge sedan om han haft Lagos som stoff istället för amerikanskt liv – och i de starka känslor som stadens konflikter skapar. När några ”area boys” kommer för att beslagta innehållet i en container som huvudpersonens faster låtit frakta från USA fylls berättaren av en vilja till våld som förvånar honom själv. Ytterst är det dock inte energi utan motstånd berättaren känner inför Lagos urbanitet. Staden förhindrar kreativ verksamhet. Livet präglas av improvisation men, som berättaren säger, den ”är inte jazz”, utan ”oinspirerad”, livsnödvändig och dränerande.
Texten bär också på en personlig berättelse. Den är, eller kunde vara, en historia om återkomst och möte med det som övergetts. Berättaren träffar barndomsvänner, en gammal förälskelse, och bor med en faster och farbror. Han nämner en ansträngd relation till sin mor, och att han lämnat landet i ”onåd” efter faderns död. Om beskrivningen och upplevelserna som skildras drar texten mot journalistiken och reportaget tycks det finnas en annan historia under den som berättas, och det skarpa återgivandet av vardagsscener framstår i och med detta som ett sätt att dölja något annat. Texten verkar rikta sökarljuset från de egna inre djupen till grundare och säkrare känslor, eller mot den yttre världen.
Den här dolda historien hade kunnat ladda texten med mening. Möjligen är det också det som är meningen. Men de antydningar som ges är inte nog för att skapa riktigt intresse och textens blandform blir här dess problem. Berättarens återgivning av samtida urbant liv, och de samhälleliga betraktelser som de leder till, går egentligen inte särskilt långt utöver det en intresserad läsare kan läsa sig till på annat sätt. Som reportage är texten alltså inte särskilt djuplodande. Delvis är den också problematisk i sin estetiserande och romantiserande blick på det kämpande livet. Huvudpersonen förlitar sig på vänner och familj men tycks inte ha tillgång till någon verkligt särskild kunskap. Samtalen som redovisas är allmänna, eller trevande. Någon hemmahörighet infinner sig inte.
Tvärtom visar texten med tydlighet att huvudpersonen till stor del befinner sig på utsidan av det liv han skildrar och i vissa fall får anstränga sig för att bli del av de platser – marknaden, bussarna – där det utspelar sig. Å andra sidan gör slutenheten kring den egna historien att berättaren som åskådare glider undan. Texten pekar mot ett större personligt sammanhang, en uppbruten familj och kanske en mindre katastrof, men avstår från att utveckla det. Det subjekt som betraktelserna – och även den relativa bristen på djuplodande insikter – kommer ur förblir otydligt genom texten.
Textens formproblem är inget enkelt misstag. Det kan istället ses som ett symptom på dess förhållande till ett större tema som handlar om produktion och spridning av kunskap om olika delar av världen; kort sagt vilka som ”utgör det vältaliga vi” som talar, vilka som är ”dom” som beskrivs, och vilka – ”vi” eller ”dom” – som lyssnar. Litteraturvetaren Sarah Brouillette har beskrivit hur förlag marknadsför postkoloniala författare med hjälp av deras biografier. Namnet, den kulturella identiteten och den personliga historien blir delar av ett slags varumärke som laddas med ett innehåll som tjänar försäljningen av böckerna. Författarna, väl medvetna om detta, försöker å sin sida kontrollera bilden av sig själva och sin identitet genom sina verk, men också genom intervjuer, artiklar och utspel som påverkar hur de uppfattas. I litteraturen görs detta genom teman som påvisar den ofta komplicerade relationen mellan författaren och de platser och kultursfärer som skildras.
Sedd från detta håll framträder Coles flanörberättare tydligare: texten markerar tydligt hans position både på utsidan och insidan av det Lagos han skildrar och visar hur hans återgivande förmedlas genom flera kulturlager. Hans undanglidande identitet – liksom författarens osäkrande av gränsen mellan självbiografi och fiktion – framstår som tecken på en litterär strategi där berättaren, och författaren själv, försöker undvika att bli inlåst i föreställningar om vem han är och vad han representerar. Svårigheten är att strategin förblir mestadels förnekande. Berättaren är inte riktigt en del av det stadsliv han återger; han är inte den läsaren möjligen väntar sig att han ska vara. Den här negativa sidan av berättandet har i sin tur att göra med valet av ämne. Där uppföljaren Öppen stad kan utnyttja gränspositionen till att gestalta den amerikanska urbaniteten från en ny synvinkel får debuten nöja sig med att välja bort förväntade perspektiv när stoffet som behandlas är det förväntade.
Något måste också sägas om översättningen. Coles stil är samtidigt enkel och en aning högtravande. Vissa formuleringar är medvetet konstfulla. En översättning av detta språk kan mycket väl bevara en del av språkets kantighet men bör lyckas att kombinera olika register. Ragnar Strömberg har i stort gjort ett gott arbete men vissa formuleringar skaver. De flesta av dessa finns i dialogerna där talspråket blir gammalmodigt och styltigt med uttryck som “gubben min” och “tipptopp”.
