Martín Espada
Flytare
(Floaters, 2021)
Översättning: Henrik C. Enbohm
Balders förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 4/2023
Den sista dikten i boken Flytare riktar sig till författarens döde far. Medan Martín Espada skriver den, befinner sig fadern inuti en urna som står insvept i en puertoricansk flagga i poetens bokhylla, en bit ifrån honom: ”Du lärde mig att någon Gud inte finns (…) så jag vet att du inte betraktar mig över axeln medan jag skriver detta brev”.
I detta diktbrev, skrivet med långa rader i täta diktstrofer, manar Espada fram å ena sidan en uppväxt i Brooklyn med lynchningar och laglöshet. Å andra sidan minns han barndomsresor till Puerto Rico, med avokadoodlingar, gamla sängliggande fastrar i bräckliga hus som ger vika för vädret. Espadas bildflöde forsar vidare i beskrivningar av puertoricanernas – ”de glömdas” – många bördor och oförrätter, och mynnar ut i visioner om hur den rättrådige fadern dundrar ”spanska svordomar i ansiktet” på Trump och förvisar honom till störtregnen i Utuado, till dess att ”ingenting återstår mer än hans hjärna av kartong”.
”Brev till min far” är på flera sett representativ för hur flera dikter i Flytare fungerar. Inte minst för den typiska, lite krassa humorn, när diktjaget tycks tänka: ”eftersom min älskade pappa ändå bara är damm nu, kan jag skriva vad jag vill”! Martín Espada debuterade på åttiotalet och har sedan blivit alltmer uppmärksammad. Bra att känna till är att han arbetat som advokat för hyresgäster, vilket innebär att hjälpa ”de glömda” att hävda sin rätt. Hans far, Frank Espada, var en människorättsaktivist och dokumentärfotograf som skildrade den puertoricanska diasporan i USA – en grundbult också i sonens poesi.
Flytare tilldelades National Book Award for Poetry efter att den utkom 2021 i USA. Nu utkommer den i Henrik C. Enbohms översättning på det lilla Balders förlag. Samlingen består av fyra delar och tjugonio flödande, pratiga dikter, som närmar sig poesins gräns mot prosa. Ofta blandas ett dokumentärt anslag med ett visionärt. Reella händelser, ofta vidriga övergrepp mot någon av alla ”Josés” (som en rasistisk taxichaufför i en dikt kallar latinamerikanska emigranter) utgör utgångspunkter. Titelns ”Floater” är ett exempel, som avser vad amerikansk gränspolis kallar migranter som drunknat längs gränsen mot Mexiko. Sedan jazzar Espada vidare från det dokumentära med allt vildare bildfantasi. Ofta utgör dikterna en sorts revansch, där förövarna i slutet får utstå en liknande börda som offret.
Här finns ingen Gud, som poeten konstaterade i dikten till fadern, ingen himmelsk rättvisa. Juridik kan knappast förändra hela system. Poesin i Flytare utgår ifrån samma sociala patos som Espadas juridiska gärning, men sträcker sig vidare in i den frånvarande gudens domäner: den ställer förövarna till rätta i en poetisk domstol. Trumps kartonghjärna är ett exempel, men det finns fler. Taxichauffören ovan kastar sig i poetens vision till slut över en bro. Döda vänner får upprättelse i elegiska dikter.
En avdelning i boken skiljer ut sig, även om den stilistiskt rör sig i samma register. Den består av kärleksdikter till Lauren Marie Espada, som förutom att vara poetens fru också arbetar som lärare och håller poesikurser för missbrukare. Intensivt och ibland en smula omständligt skildras scener ur parets dagar tillsammans. Deras liv är hela tiden är insydda i den rasism som för Amerika är så grundläggande. Men precis som själva dikterna stretar de emot, med omsorg och passion, sång och dans. Det är rörande, samt, ibland, en aning babbligt. Jag tror inte att någon kan beskylla Espadas dikter för att sakna liv.
