Jamaica Kincaid
Min bror
(My Brother, 1997)
Översättning: Niclas Nilsson
Bokförlaget Tranan, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
När jag läser Jamaica Kincaids Min bror har våren kommit till Stockholm. Så jag läser den utomhus: i lä i solen utanför mitt arbetsrum, på en parkbänk på Hedvig Eleonora kyrkogård, vid ett ståbord på Rörstrandsgatan i den sista kvällssolen. Och gång på gång kommer människor fram till mig och vill prata: ”Åh läser du Jamaica Kincaid! Har du läst den där om mamman, vad heter den nu?” ”Hm, Jamaica Kincaid, jag läste just ut Lucy.”
Det kanske är vårsolen, jag vet inte, men påfallande många gånger blir min läsning avbruten av korta men intensiva samtal med för mig okända personer som vill berätta om någon av hennes böcker. Och ju längre in i texten jag kommer, desto mer blir dessa avbrott också en bild av hur Jamaica Kincaid skriver. För samtidigt som texten, med en fysisk påtaglighet som bitvis gör den plågsam att läsa, berättar om brodern Devons sjukdom och död i aids, i detalj skildrar de variga vätskor som rinner ur hans kropp, ur anus såväl som ur munhålan, hans skrumpnade kön, torsken på hans tunga, är det som att den hela tiden låter sig avbrytas. Som att envetenheten i språket innefattar också detta: att öppna sig för allt som kommer i dess väg. Som att det finns en ursinnig vilja att förstå, eller nå fram till något, och att detta bara är möjligt om man inte väjer för något: associationer, ständiga upprepningar, utfall, framför allt mot modern – den såriga modersrelation som är närvarande i alla böcker jag läst av Kincaid är starkt närvarande också här. Precis som kolonialismens sår. Ja. Stundtals under läsningen förvånas jag över att Kincaids böcker är så korta som de faktiskt är. För det tycks mig som att berättelserna växer åt alla håll, samtidigt. Min bror handlar förstås om brodern Devon, hans sjukdom och död, och det liv han dolt för alla. Men den handlar lika mycket om syskonskapet, om att vara den som ger sig av, den som är tvungen att ge sig av för att överleva, och om den som blir kvar, om att bo i ett land med tillgång till bromsmediciner och att inte göra det.( När Devon insjuknar i aids vid 33 års ålder bor han kvar på ön Antigua som Jamaica Kincaid lämnade 30 år tidigare, 16 år gammal).
Och för mig handlar Min bror kanske allra mest om att överleva genom att skriva. ”Jag blev författare i ren desperation, så när jag fick beskedet att min bror var döende visste jag hur jag skulle rädda mig själv: jag skulle skriva om honom. Jag skulle skriva om när han var döende. När jag var ung, yngre än vad jag är nu, började jag skriva om mitt eget liv och jag kom att inse att det räddade mitt liv. När jag fick beskedet att min bror var sjuk och att han var döende visste jag instinktivt att för att förstå eller göra ett försök att förstå att han var döende och inte dö med honom skulle jag skriva om det.”
I en återkommande scen i boken – Kincaid arbetar oerhört mycket med upprepningar, och jag tänker att detta också ingår i undersökningen, frenesin, i detta att inte väja – skriver författaren om den gång då hon som 15-åring sätts att passa sin lillebror men försjunker i en roman och glömmer att byta hans blöja. När modern kommer hem är blöjan full med avföring, och som straff samlar hon ihop alla sin dotters böcker och eldar upp dem. Detta bokbål, och dess orsaker, blir något av en urscen i författarskapet: ”… det vore inte särskilt konstigt om jag ägnade resten av mitt liv åt att försöka få tillbaka de böckerna i mitt liv genom att skriva dem om och om igen tills de var fulländade, oskadda av eld av något slag”.
Denna drivkraft, att rädda berättelserna undan elden, skapar ilskan, humorn, frenesin och allvaret i Kincaids författarskap, gör det så angeläget. Läs henne!
