Thuân
Hissen i Saigon
(Thang máy Sài Gòn, 2013)
Översättning: Tobias Theander
Bokförlaget Tranan, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
Efter ett tiotal utgivna verk når Thuâns författarskap äntligen oss här i Sverige. Att det sker via vietnamesiskan är en spännande bedrift. De flesta vietnamesiska författare som får möta en svensk publik är översatta från engelska eller franska. Översättaren Tobias Theander är alltså ett fynd och han verkar välja sina författare med lika skarp blick som känslighet för språket.
Redan med sin andra roman Chinatown (2005) uppmärksammades Thûan internationellt. I Vietnam har hon tilldelats Författarförbundets pris som anses vara landets finaste utmärkelse. Men med romanen Un avril bien tranquille à Saïgon (2018, ”En mycket stillsam april i Saigon”) nådde censuren ikapp henne. Den återkommande upprepningen av siffran 4, en referens till årets fjärde månad, uppfattades som en kritik av Saigons fall den 30 april 1975. Romanen finns därför numera bara tillgänglig i Frankrike där Thuân också är verksam sedan länge.
Hissen i Saigon utkom några år tidigare men snuddar också på gränsen till vad som kan tänkas vara tillåtet inom censurens gränser. En mamma från Hanoi dör i en hissolycka i Saigon. Berättarjaget – hennes dotter – reser hem från Paris för att delta vid begravningen. Men väl på plats har hon svårt för att visa några känslor. Olyckan beskrivs som ”så absurd att vårt språk saknar ord för den”. Kanske därför att hissen sägs vara den första i en privatbostad i hela landet, eller att berättarjagets egen bror som är lyxmäklare låtit bygga hissen, eller för att modern önskat sig en värdig begravning i samma klass som de stora kommunistiska ledarna.
Samtidigt hopar sig en rad mystiska frågor: Varför ville mamman som var en lojal partikamrat begravas i skyskrapornas Saigon? Vem är den västerländske mannen vars fotografi dottern hittar insytt i mammans kudde efter begravningen? Och varför skulle mamma ens åka hiss mitt i natten? Spåren leder tillbaka till Paris där dottern söker efter den okände mannen i hopp om att få svar på alla frågor. Ett subversivt deckardrama utvecklar sig som påminner om Thuâns tidigare romaner om försvunna älskare (Chinatown) och väninnor (Lettres à Mina, ”Brev till Mina”). Men medan det i dessa handlar om ett inre sökande, sker det här på ett konkret vis. Egendomliga gestalter skuggas och förhörs samtidigt som spåren leder dottern djupare in i mysteriet. Här saknar jag dock stundtals en koppling till den större berättelsen. Särskilt mötet med de västerländska karaktärerna framträder som trivialt och intetsägande.
Det som dröjer kvar hos mig som läsare är snarare dramat som kretsar kring det ”språklösa”. En tystnad som fungerar som en skyddsallians under en hårt kontrollerad diktatur, men som här också verkar ha inneburit en älskad persons död. Rädslan som familjemedlemmarna hyser för varandra och det som står omnämnt om dem i regimens ”personakter” gör att de vänder sig bort från varandra. En drabbande scen är den ordlösa men intima samvaron som två syskon finner framför familjens TV fram tills det att den konfiskeras av partiet. Händelsen verkar återaktualiseras många år senare när dottern som språklärare i Paris hämndlystet vägrar flytta sina kvällslektioner från den bästa sändningstiden för att locka tillbaka sina studenter. Hennes motivering: ”det vore att kapitulera för TV:n”.
Dessa förvrängda repetitioner och sammanflätningar hos Thûan är imponerande. De är eleganta, humoristiska och spöklika på samma gång. De kan ske också rent språkligt, som när ett pronomen eller subjekt förskjuts. Exempelvis här om mammans hissolycka: ”Jag förstod inte heller vad hon gjorde däruppe på kvällen till två natten. Vad kan man göra högst uppe i ett hus från nio på kvällen till två på natten? Vad finns det att göra där uppe från nio på kvällen till två på natten?” Mitt i paniken bryter ett neutralt språk fram. I dessa omtagningar ryms såväl en djupgående desperation som ett kyligt och opersonligt narrativ. När det är som bäst lyckas Thuân med sina humoristiska och kusliga repetitioner att blottlägga ett samhälle som är uppbyggt kring en sträng bevakning av den sociala ytan.
