César Aira
3 x César Aira
(El congreso de literatura, 1999; Las Noches de Flores, 2004 och Un episodio en la vida del pintor viajero, 2000)
Övers. Manni Kössler
Wahlström & Widstrand, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Att läsa César Aira kan liknas vid att ovetande befinna sig på en maskerad. Alla man möter kan vara utklädda, och man har ingen aning om vad som döljer sig bakom maskerna. Detsamma gäller handlingen och miljön, som plötsligt kan byta skepnad. Det enda man är säker på är att man inte kan vara säker på någonting.
César Aira har en växande skara beundrare. Personligen har jag i Buenos Aires mött flera unga, oftast manliga, kritiker som lyckligt stoltserar med sin Aira-samling i bokhyllan. Men jag har också sett författare och andra personer i samma litterära kretsar ointresserat rynka på näsan när Aira kommer på tal. Han verkar vara en sådan som man antingen blir entusiastisk över eller rycker på axlarna åt. En sak är nog samtliga vara överens om: Airas böcker liknar ingen annans. Han blandar genrer hejvilt och böckerna påminner ibland om ett lapptäcke, med snitt ur serietidningar, artonhundratalsklassiker, filosofiska essäer, science fiction-historier, spänningsromaner, och så vidare.
Den svenska utgåvan med tre kortromaner fångar upp denna brokighet och originalitet. Man har låtit lekfullheten och överraskningselementet prägla helheten, med ett färgsprakande och mångmönstrat dragspel av de tre böckerna som läses från olika håll och en lockande introduktion till författarskapet i Magnus William-Olssons förord. William-Olsson associerar till barnets impulsiva och fantasifulla lek, vilket känns träffande. I leken är allt tillåtet och det finns inga realistiska gränser; sådan är Airas litterära värld. William-Olsson berättar även att Aira skriver en sida varje morgon, som han fortsätter på följande dag tills han inte kan driva berättelsen vidare. Det förklarar att berättelserna kan påminna om sådana figurer man turas om att rita och viker pappret efter varje nivå av kroppen, där resultatet blir en festlig gestalt som man kan fascineras av och skratta åt länge.
På ett ställe i boken säger berättaren ”Hyperaktiviteten har blivit mitt normala sätt att arbeta”. Detta verkar talande även för författaren. Han är enormt produktiv och har publicerat över sextio titlar, och när jag läser får jag intrycket av att han ofta blir rastlös och därför tvärt byter riktning, perspektiv eller genre.
I den första kortromanen, "Litteraturkonferensen", har en översättare och galen vetenskapsman som projekt att klona Carlos Fuentes och planerar att förverkliga detta under en litteraturkonferens. Denna berättelse är medryckande på ett förbryllande och magiskt vis, samtidigt som den är fullkomligt utflippad.
Den andra titeln, "Nätterna i Flores", börjar som en rörande berättelse om ett pensionerat par som i den ekonomiska krisen drygar ut sin knappa pension genom att leverera pizza till fots under nätterna. Här får de bekanta sig med ungdomen, sina budkollegor på moped, men också nunnor och andra spännande pizzabeställare. De utsätter sig för fara med huvudstadens ökande kriminalitet, men vandrar envist fram genom mörka gränder till tänkvärda samtal. Parallellt med detta par skildras gåtan kring kidnappningen av en ung pojke som senare hittas mördad, vilket upprör hela befolkningen. Sidoberättelser med fallet som knytpunkt vecklas ut, och det hela blir alltmer invecklat med minst sagt oförutsägbara vändningar.
Den tredje romanen, "En episod i den resande landskapsmålarens liv", är den mest traditionella: stilen, berättarrösten, genren, handlingen och personerna är desamma boken igenom. I den får vi följa den historiske tyske målaren Rugendas under hans resa till Argentina på artonhundratalet. Språket är ålderdomligt och bidrar till den tidsenliga atmosfären. Miljön är förtrollande och skrämmande. Under den drömlika resan sker också en mörk förvandling och tankar väcks om identitet, skapande och självaste existensen.
För att översätta Aira krävs ett uppmärksamt öga och förmågan att hålla tungan rätt i mun. Manni Kössler klarar det galant och har gjort ett skickligt översättningsarbete.
En introduktion av Aira i Sverige känns helt rätt. Behållningen är till stor del helhetsupplevelsen: det mytiska skimret över författaren som lyfts fram i förordet, den njutningsfulla formgivningen och de välkomnande, generöst samlade romanerna. Men Airas egensinniga litteratur verkar också kräva särskilda läsglasögon, eller kanske ett visst humör. Med alla svängningar kan det vara svårt att lita på och knyta an till det som berättas. Efter att ha förstått att ingenting är beständigt i Airas lek är jag på min vakt och vågar inte längre låta mig beröras när de nerverna kittlas. Även om Airas fria sätt att skriva känns friskt och inspirerande, kan det också bli lite tomt och tyngdlöst. Men för den som är nyfiken på en av Latinamerikas mest omtalade författare och ett originellt författarskap vill jag gärna rekommendera 3 x César Aira. Du kan ju bli en av de frälsta. Om inte det sker, har du åtminstone fått en upplevelse som påminner om att gå på överraskningsmaskerad.
I Karavan nr 3/2012 presenteras César Aira av Manni Kössler, som där även översatt ett hisnande stycke ur en annan av Airas kortromaner, "Hur jag blev nunna" (finns ännu ej på svenska).
