Haruki Murakami
Män utan kvinnor
(Onna no inai otokotachi, 2014)
Översättning: Eiko Duke & Yukiko Duke
Norstedts förlag, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
Haruki Murakami har skrivit en ny novellsamling, den heter Män utan kvinnor (2014; Onna no inai otokotachi). Som jag förstår det är det Murakamis första novellsamling på nio år, ändå låter jag veckorna gå medan volymen förblir orörd i bokhyllan. Jag öppnar inte boken trots att dagarna är regntunga och att det närmast hör årstiden till att läsa Japans mest älskade samtidsförfattare på svenska (sedan 2003 har Norstedts så gott som årligen gett ut en Murakamititel). Inte heller faktumet att jag är en ganska hängiven Murakamiläsare som snart ska åka Kyushu runt och borde vilja komma i stämning väcker tillräckligt med motivation. Det kan vara titeln som avskräcker. Möjligen beror det på att jag närmast plågade mig igenom den senaste novellsamlingen, Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser (2013).
Hur det än må förhålla sig, är min väntan och oro obefogad – Män utan kvinnor är en riktigt fin och läsvärd volym. Jag hinner knappt ta mig igenom de första styckena innan jag förlorar mig i de vibrerande och vemodiga stämningar som jag ständigt hungrar och söker efter i Murakamis texter.
”Och en dag blir du plötsligt en av alla män utan kvinnor. Den dagen kommer utan minsta förvarning, vink, föraning, liten fågel som viskar, knackning eller harkling. Den bara drabbar dig plötsligt. När du svänger om hörnet, befinner du dig plötsligt där. Men då är det för sent att vända tillbaka. Har du väl svängt om hörnet, har du kommit till en ny värld.”
Män utan kvinnor utgörs av sju självständiga berättelser där samtliga huvudpersoner är män i olika åldrar. De lever alla ensamma liv. Somliga har fått sina hjärtan krossade i samband med otrohetsaffärer, andra vid skilsmässor och dödsfall. I de olika novellerna tar varje person sig an ”den nya världen” på sitt eget sätt.
I ”Drive my car” anställer skådespelaren Kafuku den unga Misaki att köra hans tolvåriga, gula Saab cabriolet 900 – trots viss skepsis mot kvinnliga bilförare. Kafukus tilltro till Misakis yrkesskicklighet och person växer. Slutligen öppnar han sig för henne och berättar om sin nyligen avlidna hustru och frågorna som skoningslöst skär honom i småbitar: Varför hade hon affärer med andra män? Vad sökte hon hos de andra männen som han saknade?
När huvudpersonen Kino i ”Kino” bedras av sin fru och kollega lämnar han både hem och jobb för att slå upp en bar i Aoyama. Kino spelar jazz på vinyl, låter en grå vildkatt bygga bo i ett vitrinskåp och ligger med en kvinna vars kropp täckts av brännmärken och blåmärken, ”utspridda så att de såg ut som en stjärnbild på vintern”. Precis som i Murakamis andra texter rör sig huvuddelen av berättelserna i Män utan kvinnor i gränslandet mellan verklighet och surrealism. I ”Kino” får berättelsen en ny vändning när en av Kinos stamkunder uppmanar huvudpersonen att lämna baren och bege sig ut på en lång resa eftersom saker och ting har ”spruckit”.
För mig ligger en av Murakamis främsta styrkor som författare i hans udda karaktärer och särskilt i förmågan att skildra unga vuxna, tyngda av ambivalens inför såväl den egna identiteten som vuxenlivet. Därför fastnar jag särskilt för volymens andra berättelse, det humoristiska triangeldramat ”Yesterday”. Berättelsens ena huvudperson heter Kitaru och är född och uppvuxen i Tokyo, ändå pratar han bara Kansaidialekt. Med hög röst brukar han ligga i badet och skråla sin egna vansinniga Kansaitolkning av Beatles ”Yesterday” medan Tanimura – novellens andra huvudperson och berättare – väntar utanför. Kitaru är en sökare med intressen för ”kulturutbyten", vilket (tillsammans med hans stora kärlek till Hanshin Tigers) lett till att han helhjärtat tillägnat sig Osakabornas intonation och vokabulär. Intresset för kulturutbyten får även Kitaru att föreslå att Tanimura ska dejta hans flickvän Erika ett tag …
Det är svårt att slita sig från personerna och ödena i Män utan kvinnor. Novellerna lämnar mig återkommande med fler frågor än svar och jag kan därför inte låta bli att hoppas på att någon av dem får en uppföljare. Det är inte omöjligt. Murakamis genombrott Norwegian Wood (2003) och Fågeln som vrider upp världen (2007) började exempelvis som noveller.
