Foto: Cletus Nelson Nwadike
Fotografi i fokus - Cletus Nelson Nwadike berättar i text och bild om att vara poet och fotograf, Laurent Denimal om att fotografera författare. Kvinnliga författare från Ecuador träder fram: Gabriela Alemán skriver blixtrande satir, Mónica Ojeda är besatt av att tänka på våldet och begäret. "Jag har alltid burit öknen med mig, / och vind och kärr och den fria själens vandringar" - den iranske poeten Shahrouz Rashid presenteras med sin dikt "Ikaros".
Dessutom: Ett avsnitt ur romanen Hon som äter jord av Dolores Reyes, firad debutant i Argentina. Premiär för Kino Karavan! Tankar och tips om film.
Innehåll nr 1/2021
”När jag fotograferar tittar jag utåt, när jag skriver tittar jag inåt”
Cletus Nelson Nwadike om att vara poet och fotograf
Nu är det kvinnorna som träder fram
Ecuadors nya, angelägna röster
Kandidaten
Utdrag ur romanen Poso Wells av Gabriela Alemán
”Som författare är jag besatt av att tänka på våldet och begäret”
Intervju med Mónica Ojeda
De flygande
En novell av Mónica Ojeda
Världen i fler tonarter
Henrik Nilsson om de främmande språkens betydelse
Att fotografera författare
Laurent Denimal visar porträtt
Kino Karavan: Den infernaliska videon
Sebastian Lindvall om en japansk skräckfilm
Ikaros
En dikt av Shahrouz Rashid
Elegi för Shahrouz
Roza Ghaleh Dar om Rashids liv och dikt
Vajande solrosor och törstiga djur
Suzanna Petersson Kero presenterar tre nya barnböcker
”Nu när jag har funnit skrivandet kommer jag aldrig att släppa det”
Virginia Higa om Dolores Reyes
Hon som äter jord
Ur en roman av Dolores Reyes
Förbjudna böcker och digitala bokhyllor
Karolina Jeppson om två nya bibliotek
Redaktörsord
Liv som vill ut
Att skriva med ljus. Det är en vacker betydelse det har, ordet fotografera. Lätt att glömma när bilderna smattrar iväg i mobilen. Hur avgörande både ljuset och skuggorna är för bra bilder och bra berättelser understryker Cletus Nelson Nwadike när han beskriver sin väg till bilderna. Redan när han var barn blev fotograferandet en passion för honom. Han promenerade omkring med sin kamera i hembyn i Nigeria och blev snart igenkänd som fotograf. På senare tid har han återvänt, efter många år i Sverige, och porträtterat sin familj. Andra projekt väntar.
Nwadike har flera diktsamlingar bakom sig och poesin har varit hans följeslagare sedan unga år, precis som fotografin. I båda fallen vill han berätta något, för honom går ord och bild ofta hand i hand. Här i numret kan vi visa några av hans familjeporträtt och ett par nya bilder.
Vi presenterar också fotografen Laurent Denimal, som började porträttera författare under en resa till Libanon. Under upprepade besök i Beirut fick han möjlighet att fotografera fler och fler författare från den arabiska världen, och med tiden också författare från många olika delar av världen. I denna Karavan får vi ta del av några av hans bilder samtidigt som han berättar om minnesvärda möten.
I ett nummer där bilden är i fokus passar det bra att lansera ett nytt inslag: tankar och tips om film! Under vinjetten Kino Karavan kommer hädanefter olika filmskribenter att lyfta fram film från Afrika, Asien och Latinamerika. Sebastian Lindvall är först ut, och han skriver om filmen Ringu och dess litterära förlaga. En förbannelse vilar över ett videoband i denna japanska skräckfilm, som samlat en enorm mängd tittare genom åren och som inspirerade till en våg av asiatisk filmskräck.
Till skillnad från förr, är det numera kvinnorna som märks i den latinamerikanska litteraturen. Det gäller inte minst Ecuador, och därifrån introducerar vi två viktiga namn: Gabriela Alemán och Mónica Ojeda. Det är tjugo år mellan dem och deras författarskap har tagit olika vägar, men fantasifullheten, oräddheten och lusten att bana ny mark finns hos dem båda. Med gott humör och fartfylld satir klär Alemán av fåfängliga och korrupta politiker, medan Ojeda utforskar våld och åtrå med surrealism och stämningar från den gotiska genren. ”Andinsk gotik” kallar hon själv sin stil och den och mycket annat berättar hon om i en intervju gjord av Gert Lundstedt.
I Argentina slog sjubarnsmamman Dolores Reyes häromåret igenom som författare med sin debutroman. Den underliggande tematiken är våld mot kvinnor, och historien handlar om en ung kvinna med en sällsynt gåva som gör att hon kan hjälpa anhöriga att hitta sina försvunna. Det är smärtsamt för henne men hon gör det. Vi publicerar en episod ur romanen.
På den här vägen
de här vägarna
vindlande som en arabesk
har skuggan i mig
i varje steg
druckit av solen
Rader ur dikten ”Ikaros” av den persiske poeten Shahrouz Rashid. Han levde i exil i Berlin, och om hans liv och poesi berättar Roza Ghaleh Dar här i numret.
Språkkunskaper, deras räckvidd och rikedom, belyses av Henrik Nilsson. Att lära sig språk – för hans del portugisiska och spanska – kräver förvisso sitt nötande, men det är också ett sätt att vara uppmärksam på världen. Det har fört honom till platser och sammanhang han inte kunnat ana, fyllt livet med fler färger och toner.
Under vinjetten Ordagrant letar Julian Birbrajer den här gången längs olika handelsvägar efter ordet oas historia. Under spaningen får han också upp spåret på ordet karavan, de hänger ju intimt samman. Själv kommer jag att tänka på ett sökande efter ordförklaringar för över tjugo år sedan, när den tidskrift du håller i handen stod i begrepp att byta namn. Som några läsare kanske känner till hette den sedan starten Halva Världens Litteratur. Nåväl, det var dags för ett nytt namn och ordet karavan hade dykt upp. Då fann jag en beskrivning i en ordbok: ”människor och djur på färd genom oländiga trakter”. Åh, det var i sig själv som en dikt, och det var som att allt stämde! Och det blev tidskriftens nya namn, från och med nr 3/1999.
Pandemin har varat så länge. När det nu går mot vår, låt oss hoppas på att finna oaserna därute. Platser med livgivande vatten och skuggande träd. Platser där vi kan hämta kraft. Där vi kan träffas. Sitta under träden och andas.
