Illustration ovan samt omslagsbild: Fredrik Tjernström

”Vem hade jag varit om vi bott kvar i Algeriet?” Den frågan ställer sig författaren Nina Bouraoui, som i en innehållsrik intervju berättar om sin barndom i Alger och om sin skrivprocess. Karavans vinternnummer 2024 bjuder på fler intervjuer: en med Eduardo Halfon från Guatemala och en med Ailton Krenak, den förste författaren från ett urfolk att träda in i Brasilianska akademien.

Nyöversatt poesi finns också i numret: Tahir Hamut Izgil, en frihetens röst från Xinjiang, och en ung och passionerad röst från Nigeria, Logan February, medverkar. Vi presenterar även poeten Taha Muhammad Ali från Palestina. Om världens ledare ändå hade ett uns av den klokhet som hans dikter uttrycker… I en essä föreslår Ariel Dorfman just läsning av skönlitteratur som ett råd till autokrater. Dessutom: Irene Anderberg skriver Översättardagbok.

Innehåll nr 4/2024

En mosaik av identiteter
Gert Lundstedt intervjuar Eduardo Halfon

Vad dagens ledare kan lära av latinamerikansk litteratur
Ariel Dorfrmans råd till presidenter och autokrater

Med lågmält tal tvingas läsaren spetsa öronen
Jonathan Morén presenterar Taha Muhammad Ali

Ständigt frågar jag gräset och jordhögarna efter dig
Dikter av Taha Muhammad Ali

"Vem hade jag varit om vi bott kvar i Algeriet?"
Åsa Magnusson intervjuar Nina Bouraoui

En natt i Timimoun
En novell av Nina Bouraoui

Barnlitteratur: Mammor som överraskar
Suzanna Kero Petersson tipsar om nya bilderböcker

Elektrisk blues
Dikter av Logan February

Att förlösa en bok om förlossningar
Irene Anderberg skriver Översättardagbok

En frihetens röst från Xinjiang
Anna Gustafsson Chen presenterar Tahir Hamut Izgil

Jag ska fylla min ficka med vindfrön 
Dikter av Tahir Hamut Izgil

"Vi förstår inte längre vad bergen, floderna och skogarna säger"
Gui Mallon intervjuar Ailton Krenak

Redaktörsord

Läs och lyssna

Tänk om Latinamerikas diktatoriska presidenter plötsligt skulle börja läsa skönlitteratur! Dyka ner i den rika latinamerikanska litteraturen och få nya insikter. Deras länder skulle förvandlas, rättvisa skulle råda och de skulle öppna upp sig mot omvärlden … Jo, det är naturligtvis en dröm, inte särskilt sannolik. Men eftersom autokraters högsta intresse är vad som är bäst för dem själva, kanske de ändå kunde lockas till läsning, om de bara förstod i vilken hög grad de skulle kunna bespara sig vissa problem om de tog del av litteraturens finurliga lösningar på saker och ting. Och på den vägen skulle livet kunna bli bättre också för andra.

Det menar författaren Ariel Dorfman, som här i numret ger råd om vilken läsning som kan passa. Och nog måste man ge honom rätten att drömma om litteraturens revansch mot de maktfullkomliga, han som en gång tvingades fly från Chile när Pinochet störtade den folkvalde Allende. Därefter har han bott på många olika håll i världen. Det har också romanförfattaren Eduardo Halfon, som vår skribent Gert Lundstedt mötte för en intervju. Halfon, född i en judisk familj i Guatemala, ett land som de lämnade när han var tio år, berättar att han alltid känt sig som en outsider, att han inte känner sig hemma någonstans. Han säger om sitt skrivande att det är ”fragmentariskt men hopkopplat”. Kanske att det också kan ses som en bild av livet, att virrvarret av trådar som löper hit och dit ändå hör ihop. Vidare talar han i intervjun om vad det judiska arvet innebär för honom, och hur viktig musiken i språket är. Med sina ord vill han ge läsaren en musikalisk upplevelse, litteraturen ska kännas.

Det finns flera intervjuer i detta nummer, bland dem en härligt lång med Nina Bouraoui, gjord av Åsa Magnusson. Hon berättar där om sin skrivarprocess, att hon utgår från anteckningar hon gör i en litterär dagbok. Sedan avvaktar hon tills hon hittar något engagerande och väntar tills hon får samma brännande känsla ”som vid ett kärleksmöte”. Förväntansfull skriver hon ner alla idéer, skaffar sig en överblick. När tvivlen sedan infinner sig gäller det att börja skriva på allvar, inte stanna upp. Precis som för Halfon är rytmen viktig för Bouraoui, att texten är klangfull och att den flödar, som ett ”klart vatten”.

Samtalet rör sig mycket kring Nina Bouraouis uppväxt i Algeriet och kring vad hennes föräldrar betytt för henne. Hon berättar om sin pappa, som satt uppe sent och arbetade och skrev saker, att det var genom honom hon som barn fick uppleva ”ordens och språkets magi och kraft”.

Nina Bouraoui är rikligt representerad på svenska med en mängd romaner. De flesta av dem har översatts av Maria Björkman, som också tagit sig an novellen vi publicerar. Skickligt har hon överfört de långa, böljande, rytmiska meningarna till svenska, i denna berättelse om en kvinna som för att få andrum reser till öknen. Hon behövde gå sig själv till mötes: ”… för första gången i mitt liv älskade jag mig själv, jag gjorde någonting bara för min egen skull och som bara angår mig, det är svårt att förklara …”

Vår artikelserie Översättardagboken fortsätter, och den här gången får vi följa Irene Anderberg på hennes färd tillsammans med barnläkaren Cecília, som är huvudperson i en roman av Andrea del Fuego. Irene får under översättningens gång allt varmare känslor för Cecília, barnläkaren som inte alls tycker om barn!  Irene, som mestadels har översatt portugisiskspråkig litteratur från de forna kolonierna, berättar också att hon haft stor hjälp att hitta rätt i språket av att hon bott många år i Colombia och Kap Verde.

I numret finns en hel del nyöversatt poesi. Taha Muhammad Ali från Palestina, som levde sitt liv i Nasaret efter att ha tvingats lämna hembyn 1948, debuterade som poet vid 40 års ålder. Han hade idkat självstudier i både högarabiska och engelska, sporrad av en enorm läslust, när han kunde ta paus under långa arbetsdagar i den souvenirbutik han förestod. I hans dikter, som långsamt växte till sig, visar sig en lågmäld och djup insiktsfullhet. Missa inte dikten ”Hämnd”, och dess starka medmänsklighet. Om världen lyssnade till den … ”Vi ger oss inte. Men vill fred”, som Tranströmer skrev.

Från Xinjiang kommer poeten Tahir Hamut Izgil. Men där har förtrycket mot det uiguriska folket blivit allt hårdare och Izgil bor nu i USA. Han är årets mottagare av Cikadapriset och Anna Gustafsson Chen har översatt ett par av hans dikter. Med sin distinkta poesi synliggör han uigurernas historia och liv på ett nyskapande vis, fyllt av skönhet.

Andlöst skriver Logan February om våldsam passion, om kärlek och död, om rädsla, om att vänta på en blå cocktail och om att minnas vem man är. Ibland gör sig också yorubatraditionen från hemlandet Nigeria märkbar i hens poesi. Logan February är den yngsta poeten i vårt nummer.

En uråldrig visdom vill Ailton Krenak, författare och aktivist för urfolkens rättigheter, föra vidare. Den som handlar om att leva i samklang med naturen. Han har i många år kämpat för att stoppa ödeläggelsen av Amazonas och regnskogarna, mot exploatering. Nyss kom hans bok Om drömmen, om Jorden ut på svenska och Karavan har träffat honom i Rio de Janeiro för en intervju.

Livet flödar i allt, vi måste lyssna till de små organismerna, till vad myrorna och fjärilarna säger oss, menar Krenak. En uppmaning att ta med sig in i det nya år som snart stundar.

Kära läsare, jag önskar er ett gott nytt 2025!

BIRGITTA WALLIN