Illustration: Ishtar Bäcklund Dakhil 

”Ge mig en penna så att jag kan sjunga att livet inte är förgäves”. I Karavans sommarnummer 2/2025 minns vi den sydafrikanske poeten och rebellen Breyten Breytenbach, Denis Hirson tecknar ett fascinerande porträtt. Karen Jennings, också från Sydafrika, förvandlar ekonomisk historia till skönlitteratur. Vi publicerar tre av hennes noveller om Kaphalvön på 1700-talet. Sydsudans mest omtalade och egensinnige författare, Taban Lo Liyong, presenteras med nyöversatta texter. Dessutom: intervju med V. V. Ganeshananthan från Sri Lanka, aktuell med romanen Nätterna utan mina bröder. Långdikt av Tamim al-Barghouti, poet från Palestina med rockstjärnestatus och poesin i blodet.

Innehåll nr 2 2025 

Hos systrar och bröder i krigets Jaffna
Intervju med V. V. Ganeshananthan

De stulna ordens flod
Dikt av Ramya Chamalie Jirasinghe

Martin Wickramasinghe sökte rötter i folklivet
Besök hos en centralgestalt i Sri Lankas 1900-talshistoria

Jag har en himmel som liknar himlen
Dikt av Tamim al-Barghouti

En frispråkig röst som provocerat många och inspirerat ännu fler
Stephan Larsen presenterar Taban Lo Liyong från Sydsudan

Han och han
En novell av Taban Lo Liyong

"Att vara annorlunda är så ljuvt"
Tre dikter av Taban Lo Liyong

Poesi utan hejd
Denis Hirson skriver till minne av Breyten Breytenbach

Ge mig en penna så att jag kan sjunga att livet inte är förgäves
Dikter av Breyten Breytenbach

Mantalslängdernas magi
Intervju med Karen Jennings

Tre noveller av Karen Jennings
Översättaren
Rangton van Bali: Registerförd och uppdiktad
Praktiska medicinska råd till Kaplandets kvinnliga undersåtar

Tystnadens minne
Maryam Adjam om Steve Robins historiska minnesarbete

Minnesbilder av en stormig kärleksrelation 
Erik Bergqvist recenserar André Brinks och Ingrid Jonkers böcker

Övrigt recenserat:
Chimamanda Ngozi Adichie, Bora Chung, Liu Qing, Haruki Murakami, Leïla Slimani, Camila Sosa Villada, Alejandro Zambra

Redaktörsord

På vandring efter ord och minnen

En sann rebell. Den sydafrikanske poeten och målaren Breyten Breytenbach, som gick bort förra året, var inte rädd för att ta strid och vara obekväm. Han drömde hela tiden om ett annat samhälle än det han växte upp i under apartheiderans dagar. Det som var hans älskade språk, modersmålet afrikaans, det som fick hans dikt att sjunga, det var samma språk som den förhatliga regimen använde och med våld ville tvinga på den svarta majoritetsbefolkningen. 

Att vara författare och skriva på afrikaans och samtidigt med glöd ifrågasätta den afrikandiska makten stämplade Breytenbach som förrädare, och motståndet mot de styrande kostade honom sju år i fängelse. När han frigavs återvände han till sin fristad, Paris, men de starka banden till Sydafrika bröts aldrig. Han fortsatte att kommentera det som hände i hans födelseland, djärvt och beskt formulerat. Men främst var han en diktare, som skrev i ett slags stor iver, utan hejd. ”Jag fann det både uppfriskande och förvånande att han inte bara fyllde sitt språk med ett vasst politiskt medvetande, utan också, på andra håll, med sinnlighet, och att han öppnade fönstren till en oförutsägbar, brokig fantasi …” Så skriver författaren Denis Hirson om sin landsman, och han tecknar här i numret ett insiktsfullt, på samma gång ömsint och osminkat porträtt av en poet som lämnat avtryck på oförglömligt vis.

Från Sydafrika kommer också Karen Jennings, som medverkat i ett ekonomisk-historiskt projekt och hämtat inspiration ur arkiven. I Karavan publicerar vi tre av hennes noveller, sinsemellan mycket olika, där människor och händelser från 1700-talet på ett fascinerande vis träder fram, och dåtidens Kapkoloni blir levande.

Att undersöka historiska händelser är något som även författaren V. V. Ganeshananthan är intresserad av. Hon berättar om Sri Lanka, där hon har sina rötter, och om hur familjer har splittrats av det långa inbördeskriget. Vi fick en intervju med henne under den litterära festivalen i Galle i februari. Där fanns också poeten Ramya Chamalie Jirasinghe, vars dikt om de stulna orden vi har låtit översätta. 

Tamim al-Barghouti från Palestina skriver i sin dikt om att ändra på historien och hålla en himmel i händerna. Men det är ändå något som saknas, något djupt förlorat. 

I boken Breven … och minnet, ristat i sten berättar Steven Robins om ett sökande i historien, som tar honom med på en resa i våldets spår från Tyskland till Sydafrika till Amerika. Maryam Adjam har läst och reflekterar över tystnadens minne.

Två författare sprungna ur Sydafrikas femtio- och sextiotal är André Brink och Ingrid Jonker, nyss utkomna med varsin bok på svenska. I det skrivna speglas deras stormiga kärleksrelation. Bland recensionerna längre bak i numret finns Erik Bergqvists läsning.

”Det som stimulerar mig är friktioner och opposition mot det samhälleliga. Det samhälleliga är min herde. Lämna mig ensam och jag är så gott som död. Jag tror att jag kommer att ha ett långt liv.” Han blev sannspådd, den idag 85-årige Taban Lo Liyong som yttrade dessa rader i sin bok Meditations in Limbo 1970. Denne författare och akademiker från Sydsudan verkar inte ha kunnat undgå att sticka ut näsan, oförskräckt och nytänkande som han varit. I sin presentation av honom här i numret kallar Stephan Larsen honom för ”en av de mest särpräglade, provokativa och, på flera sätt, inflytelserika kulturpersonligheterna i det postkoloniala Afrika”.

Ändå är han i stort sett okänd på våra breddgrader, kanske för att hans verk inte låter sig kategoriseras så enkelt. Han har en mycket stor produktion inom olika genrer, texter som har både upprört och entusiasmerat genom åren. 

För att riktigt kunna ge prov på hans sällsamma skrivande skulle vi behöva ett antal omfångsrika volymer, nu får vi nöja oss med några exempel. Den lärde Lo Liyong blandar det allvarliga och det humoristiska, tar ut svängarna och skruvar gärna till det i en absurdistisk anda. Många av hans texter hör till de synnerligen svåröversatta. Själv fastnade jag på ett uttryck när jag skulle översätta en i övrigt fullt förståelig dikt, där priset på olika saker och ting beskrivs. ”The price of roasting crinkly hair I do not know.” Vad betyder det? Roast är att steka, rosta, men att steka hår? Kunde det vara någon slags permanent? Roast betyder ju numera också att göra sig lustig över någon/något, men i samma diktvers flätas och slätas hår, så det var rimligt att tro att håret behandlas på något vis. Jag frågade andra översättare, men de visste inte heller.

Eftersom det handlade om krulligt och krusigt hår stegade jag iväg till salonger för afrohår här i stan, jag gick till flera stycken, för att höra om de kände till någon roasting-metod. Men de såg alla ut som frågetecken. Smått desperat gick jag in på en salong som inte var speciellt inriktad på lockigt hår, men där det såg lugnt ut. Frisörskan verkade bli glad över frågan och fördjupade sig. Hon hade heller ingen aning, men började googla på sitt modersmål arabiska och kom efter ett bra tag fram till att det måste vara en sorts färgning av håret. Personer med svart hår använder ofta röda färgnyanser, menade hon. Hon byggde nogsamt under sitt resonemang och var så övertygande att jag för stunden sveptes med, gick hemåt i förhoppningen att det rörde sig om hennafärgning. Men jag var ändå osäker, bäst att söka vidare.

Och till slut fick jag napp! En översättare hade råkat på uttrycket tidigare och trodde att det handlade om behandling med värmekammar som används, eller har använts tidigare, för att göra hår med afrikansk struktur rakare, och som med sin hetta ofta skadar håret. ”Steka”, så skulle det heta. Det var alltså det ord jag först fått fram! Efter att ha vandrat runt kan man till sist komma fram, och dikten fick vara med här i numret. 

Nu är det dags att vandra ut i sommaren, äntligen har den kommit. Kära läsare, jag önskar er sköna dagar!

BIRGITTA WALLIN