Illustration: Isabel Fahlén

Vilka spår lämnar en författare efter sig? I nya numret söker vi avtrycken efter den legendariske Ngugi wa Thiong'o i dagens Kenya. Men vårens Karavan innehåller så mycket mer:
Intervju med Leïla Slimani som skrivit Marockotrilogin, möte med fristadsförfattaren Pranto Palash i Göteborg och ett brev från Bao Phi på Eat Street i Minneapolis. Och här finns ett gripande vittnesmål inifrån Iran – om förtryck och uppror, om att våga hoppas trots allt. 
Dessutom: dikter av Ana Paula Tavares om all livets väntan och ett fotoalbum av ord signerat Ghassan Zaqtan från Palestina. I numret tar vi också reda på varför det finns så många katter i japanska feelgoodromaner...

Innehåll nr 1 2026

Hon tar med sig elden
Intervju med Leïla Slimani

"Det finns något gott i den här världen"
Brev från Bao Phi i Minnesota

Alla dessa magiska katter …
Anna Gustafsson Chen om japanska feelgoodromaner

Ordagrant: Basar 
Julian Birbrajer guidar genom ordens historia

Ljus utan skuggor 
Ett vittnesmål inifrån Iran

"… de bortglömda orden, ett efter ett de allra vackraste 
Dikter av Ana Paula Tavares

"tack för poesin …"
Brev från Ondjaki till Ana Paula Tavares

På natten rusar en flod hem till oss
Dikter av Ghassan Zaqtan

Kaniner, kapybaror och vardagens magi
Suzanna Kero Petersson om nya bilderböcker

Poetens kärlek till fristaden
Intervju med Pranto Palash

Att hitta sin sång är detsamma som att hitta sin frihet
Stephan Larsen om Ngugi wa Thiong'os liv och litteratur 

Ngugis avtryck i dagens Kenya
Karolina Jeppson söker efter spåren från Ngugi wa Thiong'o

Recenserat: César Aira, Anita Desai, Han Kang, Mieko Kawakami, R. F. Kuang, Arundhati Roy, Juan Rulfo, Ocean Vuong, Yan Lianke

Inbjudan 
En dikt av Cristina Peri Rossi 

Redaktörsord

Den starka längtan efter ljus

Vi minns en av den moderna afrikanska litteraturens verkliga pionjärer, som gick ur tiden förra våren. Ngũgĩ wa Thiong’o bröt framför allt ny mark genom sin kamp för att lyfta fram de afrikanska språkens rikedom och uttrycksfullhet. I sina romaner skildrade han de djupa ärr som kolonialismen lämnade efter sig och i sina essäer uttryckte han vass kritik mot de koloniala språkens fortsatta dominans över afrikansk kultur, långt efter frigörelsen och bildandet av självständiga stater. Till följd av sina invändningar började han själv att skriva på sitt modersmål, gikuyu, istället för engelska. 
Med stor omsorg berättar Stephan Larsen här i numret om den väg Ngũgĩ wa Thiong’o valde och om hans verk. I en annan text fokuserar Karolina Jeppson på arvet efter Ngũgĩ och de avtryck efter honom som man kan finna i dagens Kenya. Hon har träffat författare i Nairobi och också rest till Ngũgĩs uppväxtort, Kamiriithu.

I Kenya har Generation Z:s protester mot regeringen och polisväsendet varit starka, och det finns många överensstämmelser mellan skildringar i Ngũgĩs böcker och samtida händelser. Hans satirer över neokolonialt styre har på intet vis förlorat i aktualitet, menar Jeppson. Bland de författare hon intervjuar berättar Sitawa Namwalie om hur Ngũgĩ tydliggjort det koloniala våld som satt sig i både kropp och själ, och att hans texter har fått henne att starkare knyta an till sina afrikanska rötter. Det är uppenbart att dagens kenyanska författare hyser stor respekt för Ngũgĩs kamp för social rättvisa och för den afrikanska litteraturen. Även om hans egen litterära stil inte tycks inspirera dem på liknande sätt hyllas han för sin förmåga att avslöja de härskandes hyckleri och i synnerhet, som flera av dem uttrycker, för att han hjälpt dem att få syn på samhället de lever i.

Tack vare en ny medarbetare, illustratören Cecilia Höglund, får vi här i Karavan se olika bilder av Ngũgĩ wa Thiong’o i form av hennes tre ypperliga porträtt. Vi är så stolta över våra skickliga illustratörer, i detta nummer medverkar också Feri Fazeli, Isabel Fahlén och Agnes Xantippa Boman med sina personliga tolkningar av texter.

Med Marockotrilogin, en släktsaga om kolonialism och frihet, har Leïla Slimani fångat många läsare. I intervjun med Åsa Magnusson säger hon att hon med sina böcker vill förmedla en sorts glöd, som lever vidare från generation till generation. Och hon lyckas verkligen med det. Hennes prosakonst hör inte till den nyskapande, men den har sin grund i ett fullödigt och pålitligt romanförfattande av den sort som läsaren kan ”boa in sig i” ett slag. Så bra då, att det dessutom är en trilogi, som räcker ett tag! Där finns flera personer att följa och leva med en tid, Slimani tycker om att berätta sina historier just genom flera olika synvinklar. En fråga som är av stor vikt för henne, och för hennes gestalter, har med hemhörighet att göra.

Den frågan upptar också Pranto Palash från Bangladesh, som även han blir intervjuad i vårt nummer. ”Hur långt borta är ditt hem?” lyder titeln på en av hans dikter. För honom är hemma nu Göteborg, där han befinner sig som fristadsförfattare. I det tidigare hemlandet har islamistiska extremister växt sig starka och ateister, som Pranto, hotas till livet. Han uttrycker en djup tacksamhet över organisationerna som hjälpt honom hit och över att få vara i Göteborg. Här upplever han att det finns en stor närhet till naturen och det ger en känsla av samhörighet. ”När jag går till Slottsskogen på sommaren och ser fjärilar och myror så känns det som att de välkomnar mig och alla stadsbor.”
Apropå djur, missa inte katterna i detta nummer! Anna Gustafsson Chen undersöker deras roll i den japanska feelgoodlitteraturen.

En besatthet av minnen utmärker den palestinske poeten Ghassan Zaqtans dikter. Att ständigt ryckas upp med rötterna har lett till ett behov att återskapa de platser som gått förlorade. Översättaren Jonathan Morén liknar Zaqtans poesi vid ett personligt arkiv fyllt av ekon av alla dessa platser och människorna som fanns där.
En annan poet som medverkar i det här numret är Ana Paula Tavares från Angola. Hon menar att skrivandet varit avgörande för hennes liv. Att hon som föregångare betytt oerhört mycket för de angolanska författare som kommit efter henne framgår av det brev vi publicerar, skrivet av en av dem, Ondjaki.
I denna Karavan finns inte bara ett utan två brev. Det andra kommer från Bao Phi i Minneapolis, där den amerikanska migrationspolisen ICE jagar människor på vansinnigt vis. Men motståndet är starkt och vackert, solidariteten djup.

När jag skriver det här är jag just hemkommen från en träff i Karavans cirkel. Vi läser libanesisk litteratur denna vår. Krigsskildringar är påfallande vanliga då inbördeskriget är ett ämne som upptar många av landets författare. Och nu faller bomberna åter över landet. Det lilla landet som ständigt slits itu.

Hur det kommer att gå i kriget mellan USA, Israel och Iran är omöjligt att sia om när detta skrivs i mitten av mars. Inte minst för att röster från Iran har mycket svårt att nå ut. Vi känner därför stor glädje över att kunna publicera en text skriven inifrån Iran, ett vittnesmål framlagt alldeles i början av året. Texten har uppförts som gestaltad läsning på Dramaten inom ramarna för Dramaten.Doc, och bakom den står en 70-årig kvinnlig författare. Hon har varit med om förtrycket under shahens tid och det skräckvälde som sedan upprättades av mullorna, det finns inget som hon inte sett. Det är en text fylld av sorg, fylld av visdom, fylld av frihetslängtan. Genomträngd av längtan efter ljus, utan skuggor. 
Med detta önskas ni, kära läsare, intressant läsning!

BIRGITTA WALLIN