arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Karavan nr 3/2021: Mexico City och alla dess liv


Karavan nr 3/2021: Mexico City och alla dess liv


 

Illustration: Hanna Eliasson

TEMA Litteraturens Mexico City: En stad med oändligt många städer i en. I numret följer Henrik Nilsson stadens passionerade skildrare alltifrån aztekernas tid fram till idag. Bland författarna presenterar vi den egensinnige sekelskiftespoeten Ramón López Velarde, Cristina Rivera Garza vars roman om stadens stora sinnessjukhus fångar de mänskliga ödena och León Plascencia Ñol som liknar sin hemstad vid en enorm, oavbrutet växande fläck. Juan Villoro understryker i sin essä behovet av en minneskarta i en stad som ständigt förvandlar sig.

Utöver temat finns här en intervju med författare Hwang Sok-Yong om hans dramatiska liv i både Nord- och Sydkorea, kvinnoporträtt i diktens form av Lucía Estrada och berättelser från östra Jerusalems gränder av Mahmoud Shukair.

 

 

Innehåll nr 3/2021

En nomadförfattare på Koreahalvön
Intervju med Hwang Sok-Yong av Emma Gate

I skymningens Jerusalem
Kerstin Eksell presenterar Mahmoud Shukair

Jerusalems berättelser och hemligheter
Ur en roman av Mahmoud Shukair

Törntaggens döttrar
Dikter av Lucía Estrada

En hjältinna, en katt och en hund i fokus
Suzanna Petersson Kero tipsar om tre bilderböcker

Tema: Mexico City i litteraturen

Staden ovan sjön och alla dess liv
Henrik Nilsson följer i spåren efter Mexico Citys skildrare

”En enorm fläck som förändras och andas oavbrutet”
León Plascencia Ñol promenerar genom sin stadsdel Roma

På ständiga upptäcktsfärder i hemstaden och landet
Mexikoskildraren Juan Villoro

Med knuten näve
En dikt av Juan Villoro

Minneskarta
En essä ur Juan Villoros bok Den horisontella svindeln

Mexico Citys invånare 368 899
Cristina Rivera Garzas roman om stadens stora sinnessjukhus

Ingen ska se mig gråta
Ett avsnitt ur Cristina Rivera Garzas roman

Nationalpoet med många epitet
Petronella Zetterlund berättar om Ramón López Velarde

 

Redaktörsord

I stadens ljus och mörker

 

En härlig arom har dröjt sig kvar i munnen efter vårt senaste nummer, det på temat ”Mat och litteratur”. Vi har hört av många läsare som låtit sig väl smaka. Det är ju ett tema som angår alla och alltid, och jag har fäst mig vid en passus i intervjun med författaren Hwang Sok-Yong i det här numret, där maten kommer på tal. Han vet mycket om hur det är att leva i ett delat land, Hwang Sok-Yong. Som barn bodde han i Pyongyang, men familjen tvingades fly över gränsen till den sydliga delen av Koreahalvön. Hans mamma ville alltid tillbaka: ”Hon längtade efter smakerna från norr.” Själv frestades han av matsäcken som hans nya klasskamrater dukade upp, med olika smårätter: ”De var inlagda på ett annat vis och saltare. Jag tyckte de såg godare ut.”

Kanske att maten ändå kunde ge honom en viss hemmahörighet. Men idag ser han sig inte som sydkorean, och inte som nordkorean heller. Att korsa gränsen och besöka Nordkorea som vuxen kostade honom sju år i fängelse. Under de första åren som fånge läste han mycket. Hans tankar om läsandet gäller inte bara den som befinner sig bakom galler: ”Man måste kommunicera med andra om det man läser, annars går man bara och tänker för sig själv.” För hans del innebar det att han då övergav läsningen och den hungerstrejk han påbörjat: ”Jag ville överleva, jag ville fortsätta skriva och vara en människa i samhället.” Idag är han en författare med många många läsare. Jag hoppas att boken om hans händelserika liv snart utkommer på svenska.

 

Ett liv rikt på händelser hade också Artur Lundkvist, lantbrukarsonen och autodidakten som blev författare, introduktör och inflytelserik akademiledamot. Ni som följt Karavan känner säkert till att Lundkvist på trettiotalet var redaktör för en tidskrift som hette just Karavan. Att denne synnerligen flitige förmedlare av litterära röster hade stått bakom en publikation med samma namn som vårt har känts som en hälsning genom tiden, ”bra vibrationer”.

Nyligen hade jag turen att få tillbringa några dagar på Artur Lundkvistgården i Skåne. Han föddes 1906 i Hagstad, i nuvarande Perstorps kommun, och där har hans första hem byggts upp på nytt. Det var speciellt att gå omkring där bland Arturs och Maria Wines pinaler, deras böcker och prydnadssaker, Marias klänningar som hon fått av Nobelpristagaren Senghor. I museet som ligger intill boningshuset finns utställningar om de båda författarnas liv och produktion. Det var rörande att se Arturs första skrivmaskin, som han inköpte som mycket ung. Han fick nämligen sänkt honorar för en berättelse från Smålänningen, på grund av de ökade omkostnader som de haft för att maskinskriva hans svårlästa manus …

I en text beskriver han händelsen när den beställda maskinen anlände till stationen i Perstorp, i ”en imponerande trälåda”. Han och fadern hämtade den med häst och vagn. På hemvägen fick de flera gånger frågan från nyfikna om vad som fanns i lådan. Artur önskade att fadern skulle ljuga och säga att det var en symaskin, men han var en man som sade som det var. ”Så var skandalen ute. Inom kort visste hela trakten att jag skaffat en skrivmaskin. Det väckte allmän förargelse. Vad trodde han att han var egentligen! Författare? Sådana dumheter! Pojkdrummeln måste sättas på plats och lära sig arbeta som vanligt folk!”

Men pojkdrummeln ville utvecklas, ”kommunicera med andra” om det han läste och skrev. Han hade fått smak på världen efter en vistelse i Köpenhamn och så, efter att ha sålt skrivmaskin och dragspel, löste han en enkel tredjeklassbiljett till Stockholm.
Med det påbörjade en oerhört vital resenär sin färd, som skulle gå vidare till flera kontinenter varifrån han återvände fullastad med litterär packning. Bland de författare han introducerade finns många latinamerikaner, exempelvis mexikanske Octavio Paz.
 
Temat i det här numret är ägnat Mexico City och dess litteratur. Det är i år fem sekler sedan spanjorerna intog aztekernas huvudstad Tenochtitlán, och 200 år sedan Mexiko blev självständigt. Henrik Nilsson har gått i spåren efter författare som skildrat megastaden Mexico City och i sin initierade essä följer han dem genom historien. Han har själv varit där många gånger och med början vid det stora torget, zócalon, grenar hans text ut sig i den växande stadens olika riktningar. Att den växer vilt är något som återkommer i flera texter här i numret. Författaren León Plascencia Ñol, som i en krönika tar oss med på en vandring genom sin stadsdel Roma, liknar staden vid en fläck som oavbrutet andas och utvidgar sig.

Juan Villoro betonar också stadens ständiga förvandling, och lyfter i sin essä på filosofiskt vis fram utformningen av staden – denna plats där vandraren alltid tycks gå vilse, där den stora utmaningen är att förflytta sig och framför allt att komma hem igen ... Villoro har förmågan att, med sin humor och historier ur det egna livet, förmedla ett djupt kunnande på underhållande vis. Vi har också låtit översätta en av hans dikter, om den senaste jordbävningen, och där märks den starka medkänslan med hans med-chilangos. Det är en kärlekssång till offren, och ja, till alla invånare i den stora staden.

Diktaren Ramón López Velarde skrev för drygt hundra år sedan en dikt som än idag är obligatorisk högläsning i Mexikos grundskolor. Med ”La Suave Patria” skrev han in sig i litteraturhistorien och i sina landsmäns hjärtan. Petronella Zetterlund berättar här mer om poeten och hans öde. Om ödet för en av de förlorade själar som hamnade på det stora sinnessjukhuset La Castañeda i Mexico City skriver Cristina Rivera Garza i en sinnlig, omskakande roman. Ett avsnitt ur den återfinns i temadelen.

I det här numret finns också texter om en annan stad, om Jerusalem. Det är den palestinske författaren Mahmoud Shukair som besjunger sin stad. I korta historier träder staden fram i nu- och dåtid, i vardag och fest, i sorg under ockupation.
Poeten Lucía Estrada porträtterar i sina dikter kvinnor ur historien, och åt oss har Lasse Söderberg översatt några av dessa. Här några rader om löven i ett träd, så nära varandra och ändå så olika: ”De kommer också att falla i ett och samma ljus, / de kommer att som olika stavelser / i ett och samma alfabet / omringa rötternas djup, / den mörka sprickan i stammen / som såg dem lyfta / och förbli.”
Med detta önskar jag er, kära läsare, en vacker höst!

BIRGITTA WALLIN

 

 

Senaste numret

Karavan 3 2021
Regular price
79 kr

Karavan 3 2021

Karavan

Unit price per