Målning av Teji Grover
Poeter som målar: hur går det att kombinera konstarterna? Indiska Teji Grover intervjuas och hennes dikt ”En dramatisk kvinnas sista kärlek” presenteras. Cristina Peri Rossi skildrar laddade familjerelationer i ”En julsaga”. Hon skriver även om en underbar vänskap, om dinosaurier och tango i minnestexter tillägnade legendaren och vännen Julio Cortázar.
Att lyssna till Honduras: Henrik Nilsson berättar om möten med centralamerikanska författare. En litteratur som vill ut ur skuggan. Dessutom: intervju med författarkometen Un-su Kim, dikter av Yu Youyou: ”Jag har skrivit så mycket kärlek”.
Innehåll nr 4/2018
”Är du som vatten kan du bli allting”
Intervju med Un-su Kim, aktuell med Den rätta tiden för en kula i hjärtat
Att lyssna till Honduras
Henrik Nilsson om ”de skövlade trakternas” författare
Min första båt såg jag i Sabanagrande
Tre dikter av Fabricio Estrada
Clementina, helt enkelt
Den centralamerikanska poesins passionerade matriark
Att både här och där
Tre dikter av Clementina Suárez
NY SERIE: POETER SOM MÅLAR
”När målaren i mig är vaken”
Intervju med Teji Grover
Världens mystiskt innerliga konstruktion
Erika Dahlén om Teji Grovers måleri
En dramatisk kvinnas sista kärlek
Dikt av Teji Grover
En julsaga
Novell av Cristina Peri Rossi
Allt vi inte kan säga
Peri Rossis resa i liv och litteratur
Ingen är som Cortázar
Om ett ständigt pågående samtal
”Vi letade inte efter varandra, men visste att vi skulle träffas”
Peri Rossi om det första mötet med Cortázar
Jag har skrivit så mycket kärlek
Dikter av Yu Youyou
Redaktörsord
Språkens vägar
Poeter som målar – en artikelserie om diktare som sökt sig till måleriet inleds i detta nummer. Vad händer vid växlingen av uttryck? Först ut att svara på den frågan är den indiska poeten Teji Grover. Det framgår att hon upplever måleriet som något lustfyllt, närmast som en befrielse. I det ordlösa lämnas utrymme att tänka större, vidare, som konstnären Erika Dahlén formulerar det i sin text om Grovers konst. Ord benämner, ord naglar fast. Men med dem kan också den fördjupande exakthet uppstå, som skär rakt in i hjärtat.I krönikan mot slutet av numret skriver Johan Söderbäck om bokförlaget Tranan, som flyttar från en lokal där det länge haft sin boning. För undertecknad är det en aning vemodigt, då jag ofta cyklar den vägen och det inger mig en slags hemkänsla om jag ser att det lyser hos Tranan. Samarbetena mellan förlaget och Karavan har varit många genom åren. Särskilt tätt var det när bokserien Indiska Biblioteket producerades. Då gjorde vi böcker tillsammans, fick besök av förtrollande indiska författare, delade monter på bokmässan i Göteborg med mera. Men också nu finns banden kvar, vi har exempelvis arrangerat litterära aftnar tillsammans under hösten och delar flera intressen.
Litteratur är för melankoliker, det menar i alla fall Cristina Peri Rossi som vi presenterar ett par texter av här i numret. Hon får svar av Julio Cortázar, den argentinske mästaren, som skriver: ”Vem är inte lite melankolisk klockan sex en höstkväll, på en gata i Paris eller Barcelona, Buenos Aires eller Montevideo?” (Eller i Stockholm en regnig vinterkväll …) Peri Rossi har tvingats i exil från sitt hemland Uruguay, hon förlorar närapå allt. Men något hon vinner i exil, som hon aldrig hade anat, är ett möte med Cortázar. Det hela utvecklas till en djup, spirituell och ömsint vänskap dessa två författare emellan, därom har Peri Rossi skrivit en bok ur vilken vi har låtit översätta ett par avsnitt. Till vårt nummer bidrar hon också med en saga passande i juletid, men även i samband med andra storhelger: två systrar tvistar om vem som ska ta hand om den gamla mamman under högtiden. Säkert för många ett igenkännbart relationsdrama.
Den minnesgode Karavanläsaren kanske känner igen Cristina Peri Rossi från en intervju vi tidigare gjort med henne. Själv har jag ett starkt minne av en uppläsning av hennes dikter som skådespelerskan Astrid Assefa gjorde när vi tillsammans besökte en SFI-klass i Tierp för flera år sedan. Jag glömmer inte deras ljudliga och instämmande suckar – ”Åh, precis så där är det!” – när Astrid läste Peri Rossis dikter om att vara i exil. Det hade ingen betydelse att de flesta av eleverna kom från arabiska länder och inte från Latinamerika, som poeten. Att förlora dem man älskar, sitt hem, sitt sammanhang och att tvingas uppfinna marken under sina fötter, den upplevelsen var även deras. Peri Rossis beskrivning av modersmålets vikt framkallade också igenkännanden den där dagen i Tierp. I en av hennes dikter besöker diktjaget en bingohall och får höra: ”’Ni talar världens ljuvaste spanska’” när hon köper en spelbricka. ”Det spelade ingen roll, den natten, / om jag vann eller förlorade. / Jag insåg att jag var fäst vid ett språk / som vid en mor, / och att bingohallen / var navelsträngen.”
Vad mer i detta nummer? Gert Lundstedt har intervjuat Un-su Kim från Sydkorea, en författare som inte instämmer när hans bok Den rätta tiden för en kula i hjärtat kallas för deckare. Det är bara en av alla dessa beteckningar som snävar in, menar han, och en bra bok går inte att föra in i en fålla. Han lägger stor vikt vid efterforskningarna han gör inför sina böcker och mediterar för att komma fram till vad som är viktigt. Och vad det är, får man bäst reda på genom att läsa intervjun.
Clementina Suárez – en glödande föregångare för dagens unga poeter inom centralamerikansk poesi, en matriark. Men utanför Honduras är hon nästan helt okänd. En sådan tur då, att Henrik Nilsson presenterar henne för oss, i samband med att vi lyfter fram några röster från Honduras. Hon var djärv och gick sin egen väg, ville leva fritt och i kärlek. Då, i början av 1900-talet, var en oberoende tillvaro en hägring för unga kvinnor. Men Clementina, som hon oftast bara kallas i hemlandet, var en pionjär och trotsade traditionerna.
Bland texterna från Honduras kan man också läsa om dagens unga litteratur, som med små medel strävar efter att leva och utvecklas i ett av Latinamerikas fattigaste och våldsammaste länder.
”Det finns 206 ben i kroppen / Har de alla egna namn? / Kan man känna deras existens?” Det är den kinesiska poeten Yu Youyou som undrar, i en av hennes dikter som finns att läsa här. Hon tycker överhuvudtaget mycket om att ställa frågor och undersöka saker, hon samlar in språk och grödor och ”planterar en bläckpenna i fältet”.
Nu är årets skörd av tidskriftsnummer bärgad, och vi har planterat många pennor i fälten inför det kommande Karavanåret. Gott nytt 2019, kära läsare!
BIRGITTA WALLIN