Illustration: Emelie Gårdeler
Vinterns nummer år 2021 är till sitt innehåll omväxlande. I numrets första del finns en intervju med den argentinska transikonen Camila Sosa Villada som gjort succé med en bok om sitt liv och ett avsnitt ur Maja Thranes kommande roman Pillowbook, inspirerad av en tusenårig japansk text. Erik Falk skriver om Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs sätt att skriva och Jonathan Morén presenterar samtida kuwaitiska författare, bland dem landets litteräre gudfar.
Numrets andra del ägnas ett antal kvinnliga författare som har det gemensamt att de dras till det besynnerliga och bisarra, till drömmens flöde av fria associationer. Och de väjer inte för det mörka, tvärtom. Läs noveller av Azita Ghahreman, Can Xue och Intan Paramaditha. Den surrealistiska konstnären Leonora Carrington presenteras av Ann-Marie Tung Hermelin.
Innehåll Karavan nr 4 2021
En travesti kan alla tricks …
Om transikonen Camila Sosa Villadas genombrott som författare
I dialog med en tusenårig text
Maja Thrane inspirerades av Sei Shōnagons lyriska listor
ur Pillowbook
Utdrag ur en kommande bok av Maja Thrane
Gulfens författare glömmer att glömma
Jonathan Morén om tre samtida röster från Kuwait
Att läsa Gurnah
Erik Falk beskriver Nobelpristagarens litterära stil
På den vilsna platsen mellan barndom och vuxenliv
Johan Espersson om Azita Ghahreman och hennes nya novellsamling
Herrens tre nycklar
En novell av Azita Ghahreman
En mexikansk konstnär och författare från Lancashire
Ann-Marie Tung Hermelin om Leonora Carrington
Det viktiga sker under resans gång
Alexis von Sydow presenterar Can Xue
Skummet i smutsvattnet
En novell av Can Xue
Kino Karavan: Försvunna själar lever kvar
Katarina Hedrén om två generationer afrikanska filmskapare
Mörka sagor med feministisk udd
Intan Paramaditha presenteras av Birgitta Wallin
Brunnen
En novell av Intan Paramaditha
Redaktörsord
På vägarna som leder till andra världar
Marschaller på båda sidor om en gångväg skapar en allé av ljus i eftermiddagsdunklet. Det är Allhelgonaafton och jag har gått en sväng till Katarina kyrkogård. Vid gravarna blänker oräkneliga små eldbollar, det är nästan som om stjärnhimlen tagit plats på jorden. Dörren till benhuset är öppen, med välkomnande skyltar. Därinne kan den som har lust ta en lapp och skriva ner sitt svar på en fråga om vad man vill eller inte vill göra före döden. Det har kommit upp en hel del lappar på väggen, många av dem uttrycker önskningar om att leva fullt ut, ta vara på tiden, att älska, bli älskad. En lapp sticker ut med sin kortfattade önskan, skriven med stora, kantiga och kraftfulla bokstäver: LEKA.
Kanske är det just det författarna som är nära sina drömmar är bra på, att leka. Skapa andra världar, fantasivärldar, med inslag av element från den verkliga världen. Här i numret presenterar vi några kvinnliga författare som har det gemensamt att de dras till drömmens fria flöde av associationer.
En av dem är den kinesiska författaren Can Xue som har skapat en särpräglad och unik litterär värld, inte lik någon annan. Hon låter sitt inre landskap ta form när hon skriver, och var berättelserna börjar eller slutar är inte av stor vikt för henne. Det betydelsefulla är vad som händer under själva färden. Can Xue har ett omfattande verk med många titlar bakom sig och som ett exempel på hennes berättarådra publiceras i denna Karavan novellen ”Skummet i smutsvattnet”. I den finns en vardaglighet vi kan känna igen, men något ogripbart gör sig snabbt gällande. Vad är det egentligen som händer? Det är tydligt att här uppför sig den verkliga världen inte som vanligt. Can Xue väjer inte för det groteska och besynnerliga, tvärtom bidrar det till att lyfta fram berättelsens innebörd. Hur svårt det kan vara att leva samman i en familj visar hon med uppblossande dramatik och ett smutsigt såpvatten vars bubblor glittrar. Bedrövelse och humor i grann förening.
Kring sekelskiftet framträdde i Indonesien flera feministiska kvinnliga författare som bröt mot tidigare tabun. Intan Paramaditha är en av de främsta företrädarna, och hos henne blandas sagor och myter med skräcklitteratur. Hon vill inbjuda till diskussion genom att rikta in sig på det makabra och skrämmande. Inte sällan riktar hon sin udd mot religiöst hyckleri och inskränkthet, och även mot jakten på ekonomisk framgång. Till detta nummer har vi låtit översätta hennes novell ”Brunnen”, om en dotter och en far.
Azita Ghahreman är en iransk poet och prosaförfattare, vars noveller gärna rör sig framåt och bakåt i tiden. Bild läggs till bild och gåtfulla mönster visar sig. Här publicerar vi ”Herrens tre nycklar”, en berättelse i tre olika avsnitt som färdas från en mardröm till kärleksrus, och kanske tillbaka igen. Och hela tiden regnar det, först häftigt, sedan avtagande.
Inom surrealismens hägn arbetade konstnären och författaren Leonora Carrington livet igenom. Ann-Marie Tung Hermelin visar en väg in i hennes värld.
Mer av läsning i detta blandade nummer: ett lyriskt avsnitt ur den svenska författaren Maja Thranes kommande bok, Pillowbook. Ett slags svar på Sei Shōnagons skapelse Kuddboken, denna japanska klassiker som fortsätter att fascinera ett millennium efter dess tillkomst.
Förvandlingar handlar Camila Sosa Villada liv och verk om. Hon är en allkonstnär som med sin bok Nattdjur blivit en av translitteraturens viktiga röster, och hon presenteras av Virginia Higa. Om magi och mystik i afrikansk film skriver Katarina Hedrén i vår artikelserie Karavan Kino, som återkommer här.
Hur många författare från Kuwait kan du räkna upp? Någon? Om ingen är det inte så konstigt, antalet böcker av kuwaitiska författare på svenska kan räknas på ena handens fingrar, ja, det räcker faktiskt med tummen. Men några fler finns i alla fall på engelska, och här i numret presenterar Jonathan Morén ett par av landets författare, i vår serie Tre samtida. I hans text belyses också orsakerna till att litteraturen från gulfstaterna varit och är i stort sett okänd i omvärlden. På den senaste tiden har dock kulturklimatet i Kuwait förbättrats en aning, då vissa censurlagar avskaffats. Men som vår artikelförfattare skriver: ”Hur stort spelrum yttrandefriheten i praktiken kommer att få återstår emellertid att se.”
Apropå att vara okänd var det inte många i vårt land som kände till årets Nobelpristagare när hans namn tillkännagavs den 7 oktober. Också på stora kulturredaktioner tycktes vilsenheten råda när nyheten om Abdulrazak Gurnah skulle förmedlas. Vi kände oss inte så lite stolta över att vi presenterat honom ingående i ett nummer redan 2013, och vi blev väldigt glada å hans förlag Celanders och översättaren Helena Hanssons vägnar. Hur är det då att läsa Gurnah? Den frågan uppehåller sig litteraturvetaren Erik Falk kring i sin text i det här numret, där han tittar närmare på Gurnahs sätt att berätta.
Stjärnorna i stans alla fönster motar bort mörkret i adventstid. När jag skriver det här är det bara ett par veckor kvar till jul, och nästa år träder Karavan in i trettioårsåldern. Det hoppas vi få fira med er, kära läsare! Gott nytt 2022!
