Illustration: Isabel Fahlén
Drömmar om frihet, drömmar om tillhörighet: I ett stort tema utforskar vi stadens väsen, dess historia och nutid, framtidsoro och paraplyprotester, kommers och romantik. Möt Xi Xi, Hongkonglitteraturens grand old lady, i nyöversatta dikter och i hennes berömda novell ”Den flytande staden”. En novell av Dorothy Tse skildrar egensinnigt sökandet efter en egen plats i världen och med hjälp av fantasins kartor försöker Dung Kai-Cheung fånga stadens själ. Dessutom intervjuar vi deckarförfattaren Chan Ho-Kei och har översatt en av hans hårdkokta noveller, ”Att tiga är guld”.
Innehåll
TEMA HONGKONG
4 Stadens liv och tecken
Nicklas Junker guidar genom Hongkongs litteratur
14 Den resande familjen
En novell av Dorothy Tse
24 Bland ridderliga svärdsmän i stridernas Kina
Kung fu-mästaren Louis Cha presenteras
28 Den flytande staden
En novell av Xi Xi
40 Vad göra? Något finns det alltid
Dikter av Xi Xi
53 Agnés b.
En berättelse av Dung Kai-cheung
55 Kantonesiska berättelser på mångahanda vis
Anders Hansson presenterar Dung Kai-cheung
58 Ice House Street
En text av Dung Kai-cheung
60 Fantasins kartor skapar staden
Viola Bao om Kartboken, ett hybridverk
65 Hongkong sett genom detektivens öga
Intervju med Chan Ho-kei
72 Att tiga är guld
En novell av Chan Ho-kei
Redaktörsord
En egen plats
Det är inte otroligt att någon filmhjälte från Hongkong har korsat din väg. Filmen härifrån har slagit igenom på bred front internationellt, medan litteraturen i stort sett förblivit okänd. Men nu börjar Hongkongs författare att färdas ut i världen och få det erkännande de är värda. I denna Karavan presenterar vi flera av dem.
I förstone kanske det kan verka specifikt och avgränsat, detta tema. Ett helt nummer ägnat en liten plats på jorden. I själva verket finns här en stor allmängiltighet, i dessa berättelser om att vara människa på en plats vars framtid upplevs som synnerligen oviss. En plats som har klämts mellan olika makter. Något som betonas gång på gång i de olika texterna är vikten av hemmahörighet, att höra till, för vad är en människa utan tillhörighet? Genom litteraturen lyfts staden fram som en plats med ett förflutet och en framtid i egen rätt, författarna skriver, som Nicklas Junker uttrycker det, ”för att Hongkongs väsen skall få kött och ben, få röst”.
I vårt tema lyfter vi fram författare från Hongkong, som länge har bott här och som på olika vis skildrar stadens liv. Hit har ju också författare från fastlands-Kina kommit, för att söka sig en friare hamn. Det är alarmerande att dessa friheter nu tycks inskränkas alltmer. Nyss hölls i Hongkong en stor demonstration, den största sedan ”paraplyrevolutionen” 2014, mot ett nytt lagförslag som tillåter att brottsmisstänkta lämnas ut till Kina. De protesterande är rädda för att lagen kommer att användas av Kina för att fängsla politiska motståndare.
Den 4 juni var det trettio år sedan massakern på Himmelska Fridens torg i Beijing ägde rum. Skotten som ven över torget fortsätter att eka.
Hon är Hongkonglitteraturens grand old lady, Xi Xi, som pryder vårt omslag. Vi gläds mycket åt att kunna publicera några dikter av henne och den omtalade novellen ”Den flytande staden”, om en stad som svävar över himlens mitt. Hos Xi Xi finns på samma gång en drömskhet och rättframhet. Humorn är också ofta närvarande hos henne, särskilt i poesin; hon är gärna ironisk, ibland närmast bitsk. Samtidigt finns där en ömsinthet och medkänsla med det som är litet och utan anspråk.
Bland yngre författare presenterar vi Dorothy Tse, också med en novell som väckt uppmärksamhet. Sökandet efter en egen plats i världen formuleras här på ett egensinnigt vis som sveper läsaren med sig. I Kartboken, läst och kommenterad av Viola Bao längre fram, undersöker Dung Kai-cheung vad som utgör en plats själ. Det gör han genom en sällsam blandning av fantasi och dokumentation. Till sist, vad gäller temat, missa inte kriminalförfattaren Chan Ho-keis hårdkokta historia och inte heller den intressanta intervjun med honom.
Det här numret hade inte kunnat bli till utan Nicklas Junker, som besitter en stor kunskap om Hongkongs litteratur. Vi ser fram emot att fortsatt kunna få ta del av Nicklas smittande engagemang, också för andra bokliga världar, när han nu kommer att ingå i Karavans redaktionsråd.
Kom Sven Lindqvist någon gång till Hongkong? Det vet jag inte. Men han kom till många andra platser under sitt skrivande liv. Hans böcker har varit mina följeslagare i många år och jag hajade till när jag lyssnade på Kulturnytt en dag i maj och hörde att han hade dött. Jag tror att han har öppnat världen för många av sina läsare. Han tog oss med till Kina, Indien, Latinamerika, Australien … Och han skrev också om sitt eget liv som älskare och gift man.
Den viktiga och skarpa Utrota varenda jävel från 1992 är verkligen en ögonöppnare bakåt i historien, där han diskuterar kolonialismens mörka arv och påminner om att rasism och förtryck banat väg för den västerländska globala dominansen. Kolonialmakterna använde folkmordet som metod för att nå sina syften, och det väckte debatt när Lindqvist menade att det funnits konsensus om att offren för utrotning varit ett pris värt att betala för vår nuvarande europeiska samhällsform. Idag är boken en standardreferens inom sitt område och en bok som jag ofta återkommer till.
Det är något med flera av Sven Lindqvists böcker som får mig att återvända till dem, kanske för att de ställer frågor och sätter igång tankarna. Men också för att de är njutbara i språket. I Ökendykarna reser han genom Sahara och skriver bland annat inkännande om Isabelle Eberhardt, denna nomad som älskade öknen, som förklädde sig till man och gav sig ut för att erövra världen. Vi har inte kunnat låta bli att lyfta fram henne i Karavan flera gånger. En underjordisk stjärnhimmel är en annan, helt underbar bok, ett personligt kalendarium där Lindqvist vandrar genom året och i korta prosastycken umgås med klassiker och gör utflykter i historien. Titelns stjärnhimmel är de böcker och författare han ständigt återvänder till. På min underjordiska himmel är Sven Lindqvist en sådan stjärna.
I detta nummer är recensionsavdelningen ovanligt omfattande. Bland dem som studeras finns poeten Bashô, vars dikter hör till det skimrande på min himmel, och säkerligen på många andras. I hans haikupoesi är naturen nära, årstiderna gör sig påminda, småkryp som spindlar och getingar rör sig genom dikterna och flyr undan regnet.
När jag skriver detta är det en av de första dagarna i juni och det är så grönt, skönt. Kaprifolens doft är trollbindande. Sent på kvällen går jag ut i trädgården på landet och försöker inandas så mycket som möjligt av den, vill att den ska stanna kvar.
Ännu en sommar, en gåva. Kära läsare, jag önskar er härliga dagar!
