Sex, historia och sökandet efter ett hem
Gabriela Wiener gräver djupt i frågor som har med sexualitet och genusfrågor att göra.
Foto: Daniel Mordzinski
Siffran tre hör till de magiska talen och i Karavans nya serie får vi bekanta oss med just tre omtalade författare från ett och samma land. Först ut är Gabriela Wiener, Claudia Salazar Jiménez och Daniel Alarcón, som presenteras med varsitt verk.
Text: GERT LUNDSTEDT
Baksidan med litterära giganter är att de också lämnar ett vakuum efter sig. Länge dominerade Gabriel García Márquez magiska realism den latinamerikanska prosan och skymde sikten för andra författarskap. På samma sätt dominerade hans boom- och generationskamrat Mario Vargas Llosa, liksom han själv Nobelpristagare, den peruanska prosan.
Men inte längre. I Peru har nu en trio författare 40+ stigit fram – var och en med flera böcker bakom sig – och börjat låta tala om sig på hemmaplan och inte minst internationellt: Gabriela Wiener (f. 1975), Claudia Salazar Jiménez (f. 1976) och Daniel Alarcón (f. 1977).
Apropå litterära giganter återger Gabriela Wiener i den engelska utgåvan Sexographies ett möte hon hade med den chilenska bestsellerförfattaren Isabel Allende:
”Allende tillhörde en generation latinamerikanska kvinnor som gick i exil, skilde sig, uppfostrade barn och skrev journalistik och romaner, och trots allt nådde framgång under den latinamerikanska litterära boomen som egentligen inte omfattade en enda kvinna. Istället fanns hängivet älskande fruar som såg till att göra det bekvämt för sina män så att de kunde skriva färdigt sina böcker och få Nobelpriset.”
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och vare sig Wieners eller Salazar Jiménez liv (eller Alarcóns för den delen) ser längre så ut. De tre peruanerna skriver romaner, noveller, essäer, journalistik och gör litterära poddar. Tyvärr är inte deras böcker utgivna på svenska, men en novell av Alarcón finns i Karavan nr 1/2016 (”En idiot till president” – läsning rekommenderas). Däremot är de båda kvinnliga författarna, som skriver på spanska, översatta till engelska och Alarcóns litterära språk är just engelska.
Deras stil, temperament och genreval skiljer sig väsentligt åt. Ett bärande tema för Gabriela Wiener i Sexographies (2018) är just sex och könsroller, medan Jiménez i sin debutroman La sangre de la aurora (”Gryningens blod”, 2013) riktar in sig på Perus närliggande historia, dess roll och betydelse. I Alarcóns The King is Always Above the People (2017) är en dämpad, filosofisk ton förhärskande i novellerna. Universell hemhörighet går hand i hand med existentiell hemlöshet; som en peruansk rolling stone i en global tid.
För Claudia Salazar Jiménez ligger fokus på peruansk historia.
Om än olika sinsemellan har de, utöver att vara peruaner, en sak gemensamt: ingen av dem är bosatt i Peru. Claudia Salazar Jiménez liksom Daniel Alarcón är sedan länge verksamma i USA (Alarcóns familj flyttade till Sydstaterna när han var tre). Båda undervisar i språk, litteratur och journalistik vid olika universitet i New York. Gabriela Wiener bor sedan 2003 i Spanien och skriver regelbundet för bland annat landets största dagstidning El País. I ett porträtt på hemsidan för spanskspråkiga Radio Ambulante – en litteraturpodd som via nätet och etern sprider berättelser från Latinamerika, och som Daniel Alarcón var med och startade 2011 – skriver Gabriela Wiener så här om sig själv: Peruanska och författare med två barn och två partners, en pojkvän och en flickvän; och vidare: kort och tjock och tänkande och gör sådant som att bita på naglarna.
Medan Claudia Salazar Jiménez på litteraturagenturen Pontas hemsida presenteras mer sakligt som: Född i Lima, doktor i latinamerikansk litteratur vid New York University och grundare av Perufest, den första peruanska filmfestivalen i New York.
Båda understryker alltså sin nationella bakgrund fast de inte bott i Peru på länge. Det peruanska arvet tas också upp i en lång intervju med Daniel Alarcón i MELUS (Multi-Ethnic Literature of the United States). Är han en amerikansk eller peruansk författare, frågar intervjuarna. Alarcón svarar: Det är inget jag tänker på särskilt ofta, och hursomhelst har det ingenting att göra med min skrivprocess.
Frågan om nationell tillhörighet verkar inte vara en stor sak för någon av de tre. De är peruaner verksamma där de bor, och Amerika och Spanien är av historiska och språkliga skäl självklara platser för dem att bo på.
Frågan om nationell tillhörighet verkar inte vara en stor sak för någon av de tre. De är peruaner verksamma där de bor, och Amerika och Spanien är av historiska och språkliga skäl självklara platser för dem att bo på. Men att de nu inte bor och verkar i Peru betyder inte att Peru är ointressant och/eller betydelselöst för dem. Tvärtom. I de två romaner Claudia Salazar Jiménez gett ut är peruansk historia ledmotivet, senast i hennes ungdomsroman 1814, Año de la Independencia från häromåret om Perus självständighetskamp. I debutromanen, La sangre de la aurora, skildrar Jiménez brutalt det blodiga inbördeskriget mot Sendero Luminoso, en sekteristisk gerilla ledd av Abimael Guzmán som härjade Peru på 1980- och 90-talen. Och Wieners besatthet av sexualitet och genusfrågor utifrån ett individperspektiv går osökt att koppla ihop med den krutdurk Jiménez skildrar i sin roman, där det peruanska samhället med all önskvärd tydlighet framstår som en mix av bigott kyrklighet, korrupt politik och en fortsatt kolonial syn på ursprungsbefolkningen. Och inte minst: kvinnlig underordning, den som såväl gerillan som militären krävde. Sett ur ett kvinnoperspektiv är det därför inte överraskande att just Jiménez och Wiener dels valt mer konfliktfyllda teman för sina böcker, dels är mer explicita i sina skildringar och uttryck jämfört med Alarcón.
I sina noveller skriver Daniel Alarcón om att både förlora och finna ett hem.
Förvisso saknas inte konflikter i Alarcóns noveller i samlingen The King is Always Above the People, men friktionen ligger här under ytan och kokar i repliker och undertext. Vare sig det handlar om urbana bosättare som slår ned bopålarna till en ny kåkstad utanför Lima (?) – som kartograferna i novellen ”The Thousands” så småningom döper till just De tusende samtidigt som bosättarna med framtidstillförsikt konstaterar att de då blivit långt fler än så – eller om hur far och son i ”The Provincials” tillsammans reser hem till byn för att hedra den bortgångne farbrorn Raúl. Hur de kommer hem till släkt, vänner och en by de numera saknar relation till, fast där hemlösheten samtidigt och paradoxalt nog blir ett möjligt hem. Allt på samma gång förunderligt långt borta och nära.
Så trots trions olika teman och temperament finns samtidigt en gemensam spaning på en tid i upplösning och rörelse, på en tid där vi frivilligt och ofrivilligt genom jobb, flykt och migration förflyttar oss mellan länder och språk … En gemensam spaning, om än med olika fokus, efter det som håller ihop oss, efter något större än oss själva, som gör oss delaktiga, så att vi kan landa i oss själva som individer.
