Långt in i Centralamerikas djupa skogar med sällsamt lysande grönska befinner sig Karavans utsände Henrik Nilsson. Färden har gått till Honduras, in i Honduras. Landet har länge varit ett av den latinamerikanska kontinentens fattigaste och våldsammaste länder. Hur lever litteraturen här? Hur lyckas den överleva?
Jo, även om den inte gör mycket väsen av sig internationellt, finns här en inhemsk tradition som vårdas ömt med författarnamn som Molina, Amador och Sosa. De litterära strukturerna är sköra och de ekonomiska medlen små, men en ung generation poeter finns på plats och strävar efter att göra sitt land diktbart.
Text & foto: HENRIK NILSSON
Ur Karavan nr 4 2018
Utanför fönstret strömmar plåtskjulen och fruktförsäljarna under palmtak förbi. Enligt kartan skulle det bara vara tio mil till ruinerna, men hungriga och trötta har vi redan kört i fem timmar; gropar i marken och ständiga vägspärrar har sinkat oss. Vägarna västerut blir allt sämre i takt med att byarna glesnar och vegetationen tätnar. Fast den lysande färgen på de skogsklädda kullarna är ändå värd mödan. Jag tror aldrig att jag har sett den här ljusgröna nyansen någonstans i Europa – det är som om man befann sig under havsytan, omgiven av skinande sjögräs som träffas av solljuset genom vattnets prisma.
Medan vi färdas allt djupare in i de centralamerikanska skogarna förstår jag bättre hur Maya-ruinerna i Copán kunde falla i glömska under nästan trehundra år efter spanjorernas första upptäckt på 1500-talet. Ryktet om dolda ruinstäder långt inne i djunglerna figurerade visserligen länge. Men det var först när John Lloyd Stephens och Frederick Catherwood 1839 på nytt upptäckte den gudsförgätna platsen nära gränsen till Guatemala som Copán blev känt för omvärlden, genom deras på sin tid mycket lästa bok Incidents of Travel in Central America, Chiapas and Yucatán. ”Vi stötte på stora trappor av sten, på vissa ställen perfekta, på andra omkullvälta av träd som vuxit upp bland skrevorna, och till slut nådde vi en terrass vars skepnad var omöjlig att urskilja genom den täta skog som inneslöt den”, står där att läsa på sidor som skälver av upptäcktens återhållna eufori.
Att amerikanen Stephens kunde köpa loss hela världsarvet – den sydligaste av Mayarikets kända städer – för femtio dollar från den lokale markägaren säger något om den prekära situation som rått i Honduras sedan självständigheten från Spanien 1821. Själva begreppet ”bananrepublik” myntades av författaren O. Henry – en pseudonym för William Sydney Porter – som anklagad för förskingring i hemlandet USA tog sin tillflykt till den karibiska kusten i Honduras i slutet av 1800-talet. En smått profetisk ordbildning, för under det kommande seklets första decennier skulle landet förvandlas till världens största bananexportör samtidigt som de utländska intressenas inflytande över nationen ökade.
Till skillnad från i grannländer som Nicaragua och El Salvador utbröt inget inbördeskrig i Honduras under det kalla kriget. Istället blev territoriet periodvis USA:s ”bakgård” framför andra i regionen, inte minst på 1980-talet då det fungerade som utgångspunkt för högergerillan Contras strider mot sandinisterna i Nicaragua. Stormakten har än idag en viss militär närvaro i landet. På flyget från Atlanta till huvudstaden Tegucigalpa hör jag civilklädda amerikanska soldater bakom mig tala om ett ”safehouse” – och tycker mig plötsligt ha slungats rakt in i ett avsnitt av teveserien Homeland.
Sedan det kalla krigets dagar har Centralamerika – trots sitt namn – för det mesta varit hänvisat till den globala ordningens marginaler.
Sedan det kalla krigets dagar har Centralamerika – trots sitt namn – för det mesta varit hänvisat till den globala ordningens marginaler. Landremsan som binder samman Nord- och Sydamerika dyker främst upp i nyheterna när någon nationell politisk kris bryter ut eller när en ny orkan drar in från Karibien. Under den senaste tiden har den pågående tragedin i Nicaragua överskuggat situationen i Honduras, men vid statskuppen 2009 var Honduras plötsligt i världens blickfång, liksom under president Juan Orlando Hernández omtvistade och tumultartade omval i slutet av förra året.
Oavsett maktskiftena har Honduras länge varit ett av den latinamerikanska kontinentens fattigaste och våldsammaste länder. De fåtal resenärer jag stöter på under min vistelse är i de flesta fall på väg till de karibiska öarnas dykparadis. Landet har istället förknippats med en betydligt mindre privilegierad sorts resor – härifrån kommer en del av de mest utsatta migranter som söker sig upp genom Mexiko mot USA. Så sent som i oktober gav sig tusentals honduraner av norrut i en karavan, på flykt undan våldet och stegrade priser i hemlandet; något som har blivit en världspolitisk händelse under den gångna hösten.
Detta mänskliga drama gestaltas i den mexikanske författaren Emiliano Monges omskakande och ännu oöversatta roman Las tierras arrasadas (”De skövlade trakterna”) från 2015, som utspelar sig just i gränstrakterna mellan Centralamerika och Mexiko, där fattiga migranter utsätts för våld och övergrepp av kriminella. Hos Monge står dock inte offren i centrum, utan en handfull förövare som ägnar sig åt utpressning och människohandel – och dessutom gör sig skyldiga till systematisk tortyr och massakrer. De centralamerikanska migranterna är en anonym skara som kallas ”de namnlösa” eller ”de som kommit från de skövlade trakterna”.
Varför har jag själv kommit till dessa skövlade trakter? Vad gör jag egentligen på dessa gropiga vägar i Honduras inland? Förklaringen är att en inbjudan till en festival dök upp för några månader sedan. Till det kommer att jag har haft ett särskilt intresse för det centralamerikanska sammanhanget ända sedan jag besökte Nicaragua för ett drygt decennium sedan; det finns egentligen inte någon del av Latinamerika som jag hellre återvänder till än dessa små länder som historien farit så hårt fram med, men som samtidigt rymmer så mycket naturmässig och mänsklig skönhet.
Den litterära traditionen i Centralamerika har sällan lyckats bryta sig ur sina geografiska gränser och ta sig till andra delar av Latinamerika, än mindre till övriga delar av världen. Det finns emellertid viktiga undantag. Nicaraguanen Rubén Darío introducerade faktiskt el modernismo i slutet av 1800-talet i den spanskspråkiga världen. På 1960-talet belönades guatemalanen Miguel Ángel Asturias med Nobelpriset i litteratur, låt vara att han numera kanske inte hör till de mer lästa pristagarna. Enstaka romaner, novellsamlingar och diktsamlingar av centralamerikanska författare har översatts till svenska genom åren; ett par av dem – Horacio Castellanos Moya och Augusto Monterroso – är faktiskt födda i Honduras men har sedan levt huvuddelen av sina liv i närliggande länder.
För svenska läsare är alltså litteraturen från Honduras alltjämt en dunklare del av det skugglika territorium som Centralamerika utgör. Ändå finns här en inhemsk tradition som vårdas ömt, om än genom sköra litterära strukturer och med knappa ekonomiska medel. För drygt hundra år sedan blev den estetiska riktningen criollismo – genomsyrad av nostalgi och patriotism – populär bland många författare, som åstadkom färgstarka skildringar av landsbygden, dess invånare och levnadssätt. Vid det förrförra sekelskiftet fick landet också en framstående, kosmopolitiskt orienterad modernistpoet i Juan Ramón Molina (1875-1908), som tog djupa intryck av sin nicaraguanske vän Darío, även om han aldrig skulle uppnå samma internationella berömmelse som sin generationskollega. På hemmaplan intar Molina en central position i litteraturhistorien. Nationalbiblioteket i Tegucigalpa bär numera hans namn, liksom en av de broar som korsar Choluteca – floden som delar huvudstaden i två hälfter. Dessutom var Molina ett tidigt exempel på hur utsatta journalisterna har varit genom den honduranska historien; efter att ha kritiserat presidenten i en artikel dömdes han till fängelse och straffarbete. Slutet blev tragiskt: endast trettioåtta år gammal tog han sitt liv i grannlandet El Salvadors huvudstad, tyngd av depressioner och ekonomiska bekymmer.
Inom prosan är proletärförfattaren Ramón Amaya Amador (1916-66) värd att nämnas. Han arbetade under en tid på bananplantagen i den norra delen av landet; erfarenheter som låg till grund för romanen Prisión verde (”Grönt fängelse”, 1950), en i honduranska sammanhang modern klassiker om strejker och umbäranden under Tiburcio Carías Andinos sexton år långa diktatur. Också detta verk är emellertid praktiskt taget okänt utanför landets gränser, i synnerhet om man jämför med exempelvis colombianen Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet – där de mörkare sidorna av bananindustrin vid den karibiska kusten är högst närvarande – eller Asturias ”banantrilogi” från Guatemala.
I Honduras finns heller ingen riktig motsvarighet till El Salvadors Roque Dalton (1935-75) eller Guatemalas Otto René Castillo (1936-67) – som båda, efter att ha mördats som unga, förvandlades till martyrliknande fixstjärnor inom den latinamerikanska vänstern. I Lasse Söderbergs antologi över centralamerikansk poesi, Jaguarernas skugga (Arbetarkultur, 1985), hör Roberto Sosa och Clementina Suárez till de fåtal honduranska poeter som finns representerade. Om den sistnämndas liv och verk kan man läsa mer i en separat artikel som följer lite längre fram.
I Roberto Sosas poesi spelar Honduras – denna ”klippavsats utan utväg” – en central roll.
Jämte Suárez torde Roberto Sosa (1930-2011) vara den mest framstående och läste poeten från Honduras i vår tid. Han växte upp under enkla förhållanden i departementet Yoro, och diktsamlingar som Los pobres (”De fattiga”, 1968) och Un mundo para todos dividido (”En värld delad för alla”, 1971) gjorde honom känd som en orädd kritiker av sociala orättvisor och maktmissbruk i sitt hemland. Priset han fick betala för frispråkigheten var dödshot och yrkesmässiga repressalier. I hans på samma gång explicita och vältaliga poesi spelar Honduras – denna ”klippavsats utan utväg” – en central roll. Delar av hans verk kan läsas som en indignerad anklagelseakt mot den korrumperade makten, som när han i en dikt från mitten av 1960-talet skriver: ”ni förstörde omsorgsfullt mitt hemland och skrev in dess namn i hemliga böcker. / Oss förvandlade ni till fågelskrämmor.”
För ett drygt decennium sedan bildade några unga honduranska poeter ett litterärt kollektiv. Sammanslutningens lekfulla namn Paíspoesible (ungefär ”diktbart land”) antydde såväl samhällsengagemang som tilltro till poesins förvandlande kraft. Ambitionerna hade också ett demokratiserande och folkbildande drag, som förutom poesiuppläsningar på oväntade platser innefattade gratis distribution av böcker på Tegucigalpas gator och torg. Bland författarna man delade ut fanns H. C. Andersen och olika Nobelpristagare i litteratur – men också den inhemske föregångaren Juan Ramón Molina. Ett porträtt av honom iförd anakronistiska hörlurar prydde dessutom omslaget till det enda nummer av tidskriften Paíspoesible som kollektivet hann ge ut innan det splittrades, bland annat till följd av medlemmarnas olika syn på i vilken grad det gemensamma arbetet skulle färgas av politiskt motstånd mot statskuppen 2009, då president Zelaya avsattes av militären efter att han hade försökt ändra grundlagen.
Ändå är svallvågorna av Paíspoesible fortfarande högst märkbara i det samtida honduranska litterära landskapet. Några av dess medlemmar, som Fabricio Estrada (född 1974), Mayra Oyuela (född 1982) och Salvador Madrid (född 1978) hör till de mest tongivande poeterna i den yngre poesin. Den sistnämnde är dessutom initiativtagare till den internationella poesifestival som är anledningen till att jag befinner mig i landet. För andra året i rad arrangeras El Festival Internacional de Poesía Los Confines i Salvador Madrids hemstad Gracias i juli månad. Den är belägen i de bergiga, nordvästliga delar av Honduras som förknippas med indianhövdingen Lempira, som för femhundra år sedan kämpade mot spanjorerna och långt senare gav namn åt landets valuta. Gracias visar sig vara en sympatisk och stillsam plats med låga hus och kolonial arkitektur – relativt förskonad från det gängvåld som är ett allvarligt problem i många delar av landet.
Småstadskänslan bedrar dock, för under några år på 1500-talet var Gracias faktiskt säte för det råd som styrde de spanska besittningarna i hela Centralamerika, La Audiencia de los Confines; ett arv som festivalen knyter an till genom sitt namn. Det är också slående hur just det centralamerikanska sammanhanget kommer till liv under dessa dagar, när deltagare från Panama, Costa Rica, El Salvador, Honduras och Guatemala träffas för att läsa dikter för publiken. Landet med den kanske starkaste poetiska traditionen är dock sorgligt nog frånvarande. Inte en enda författare har kunnat ta sig från Nicaragua, där våldsamheterna fortsätter under president Daniel Ortegas alltmer auktoritära styre.
De små ländernas röster avlöser varandra, inte sällan med ett gemensamt, mörkt undertryck i tonfallet.
Det hindrar inte att de små ländernas röster avlöser varandra, inte sällan med ett gemensamt, mörkt undertryck i tonfallet. Panamanskan Magdalena Camargo Lemieszek läser en tät och hotfull dikt där jaget vet att ”liksom varelsen som förnimmer vilddjurets andedräkt / dold bakom grönskan / är jag bytet och skatten”. Med en reminiscens av orkanen Mitch – som drabbade landet hårt för tjugo år sedan och fortfarande spökar i invånarnas kollektiva minne – läser honduranskan Mayra Oyuela en dikt där allting har invaderats av vatten: ”vatten som blöder vatten”. Några rader av salvadoranen Otoniel Guevara tycks mig sammanfatta den centralamerikanska utsattheten och värdigheten:
Jag har gett mig in på dåraktiga affärer.
Jag vet varken hur man simmar eller spottar eller begraver vänner.
Jag har varken körkort eller nycklar hem.
Mina gapskratt skrämmer slag på folk.
Jag vet varken hur man klär sig enligt modet eller mot modet.
Jag går aldrig till läkaren.
Jag använder varken parfym eller deodorant.
Jag tycker illa om de som lärarna i juridik, att vandra under solen
eller att se folk gråta.
Mina vänner är döda.
Jag har varken kreditkort eller bankkonto.
Men det jag har är en smula ursinne,
en smula drömmar.
Men det jag har är en gnutta ursinne,
några drömmar.
Så kommer vi till slut fram till Copán-ruinerna. Till templen omgärdade av frodig grönska och tjattrande papegojor. Till glyferna och trapporna, till stenarna och träden som på vissa ställen tycks ha vuxit in i varandra genom seklerna. Och till den lilla staden i närheten av den arkeologiska fyndplatsen – där den sista uppläsningen ska äga rum. När jag sträcker på mina stela ben och drar ett djupt andetag, tänker jag på poeten som i Gracias gjorde mig uppmärksam på dubbeltydigheten i ordet honduras, som förmodligen syftar på de djupa vatten som Columbus stötte på när han för första gången skulle stiga i land i Centralamerika på sin fjärde och sista resa 1502. Det riskabla, det bråddjupa, men också det innerliga och hemlighetsfulla.
Jag har lyssnat till Honduras. Men inte bara till orden och dikterna. Jag har lyssnat till störtregnet som vräker ner över plåttaken om eftermiddagarna. Till ljudet av kaffe som mals inifrån mörka kaféer. Jag har lyssnat till tystnaden inne i Jaguarernas tunnel. Till hettan som surrar vid middagstid på bananplantagen. Jag har lyssnat till ljudet av mina egna steg över trappor som under hundratals år bara användes av ödlorna. Till det klingande ljudet av en machete som kastas ner på marken från flaket på en pickup. Jag har lyssnat till ropen från försäljarna som rostar majs i dammet från landsvägar som leder till andra sidan bergen.
