Recenserat
Fäder som försvinner
Emiliano Monge
Tystnadens odjur
(No contar todo, 2019)
Översättning: Hanna Nordenhök
Nirstedt/Litteratur, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 3/2025.
Frånvarande fäder är ett återkommande ämne i vår tid. Försvunna fäder däremot ovanligare, men ett bärande tema i Tystnadens odjur som introducerar den mexikanske författaren Emiliano Monge på svenska. Romanen har undertiteln En memoar om fäder som flytt, och precis där börjar berättelsen: en man flyr och försvinner. Tidigt en morgon med solen ännu dold bakom Sierra Madres berg arrangerar Carlos Monge McKey sitt eget försvinnande i kalkbrottet där han jobbar som förman. Med hjälp av en död kropp, krut och sin skåpbil iscensätter han försvinnandet genom att låta den köpta kroppen sprängas i bitar. Samtidigt slår rubriken till den inledande delen fast att ”Berättelsen är inte sina händelser”. Vilket understryks av citatet på bokens innerflik: ”En berättelse utgörs inte av sina sakförhållanden. Berättelsen är den osynliga underström som får tingen att röra sig i det fördolda.” Inte precis kristallklart vad det betyder, men välvilligt tolkat flaggas här för att läsaren nog kan räkna med en mer djuplodande story än bara det som händer för stunden. Dessutom är som sagt fäder och män heta ämnen, vilket skapar förväntningar, inte minst när boken är på 440 sidor.
Tystnadens odjur tar följaktligen sikte på männen i familjen Monge. Farfar Carlos Monge McKey må vara den förste som försvinner, men inte den siste. Hans son Carlos Monge Sánchez följer samma mönster, och så småningom likaså sonsonen Emiliano Monge, som samtidigt är bokens författare, berättare och huvudperson. Tystnadens odjur är således en autofiktiv roman där författaren undersöker manlighet och sin egen livssituation i rakt nedstigande led från farfar. Vad bygger hans manlighet egentligen på, hur hänger den ihop …
Utöver de tre redan nämnda huvudkaraktärerna finns ytterligare en viktig person och man: Leopoldo Sánchez Celi (Polo). Ingift svåger till farfar och ägare av kalkbrottet där Carlos Monge McKey fejkar sin död. Polo rör sig som en grå eminens i kulisserna, med ett spindelnät av kontakter inom politik (han är guvernör), näringsliv (han är industriidkare), och narco-businessen (Polo använder Monge McKey som paketkurir varannan månad).
Monge-familjens män å sin sida gestaltas som dysfunktionella, korrumperade och gränslösa machos. Karaktäristika som med tidens gång och samhällsutvecklingen – även för ett klan-samhälle som Mexiko – nötts ned och fått och tvingat dem att vilja försvinna och börja om.
Tystnadens odjur består av totalt elva delar med många korta kapitel, men också farfars gamla dagboksnoteringar och terapeutiska uppgörelser mellan far och son Emiliano och Carlos Monge Sánchez. Resultatet blir en alltför osorterad berättelse som tillsammans med far-son-uppgörelsernas pilsnerfilmsjargong får historien att successivt tappa i både driv och ton. En komprimering och kortning hade varit på sin plats för att få det vassare. Nu gör transportsträckorna och långtradigheten att såväl författaren som berättaren Emiliano Monge efter hand tappar greppet om det bärande temat. Det tydliga anslaget med tre generationer som ”rymmer från hem och familj i sina försök att befria sig själva” går i stå, klingar bort och romanen förlorar fokus. Autofiktionens skönlitterära och autentiska utforskande tar heller aldrig de där nödvändiga stegen för att nå insikt. Eduardo Monge blir kvar på terapisoffan och det blir mest skrap på ytan.
Med detta sagt ska ingen skugga falla över romanens översättare, Hanna Nordenhök som fångar Tystnadens odjur väl vad gäller ton, jargong och berättelsen i sig.
