Recenserat
Gurnah fångar de större skeendena indirekt
Abdulrazak Gurnah
Stöld
(Theft, 2025)
Översättning: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 3/2025.
Abdulrazak Gurnahs skrivande präglas av stram realism, ibland en lätt pedantisk sådan. Det är som om varje klädedräkt måste preciseras, som om varje möblemang måste bestämmas ner i minsta detalj. Det är ett sätt att framkalla en värld i texten, men det kan också vara tröttande. Hur många färger på en löst hängande blus på en vacker, ung brittisk kvinna måste färgbestämmas, hur många par jeans beskrivas?
När frammanandet av en livsvärld fastnar i en dockskåpsliknande beskrivningsiver kan associationsrikedomen gå förlorad. Detaljrealismen hänger också samman med textens starkt tematiska prägel hos Gurnah. Beskrivning, analys och tolkning bär upp hans romaner. De tematiserar identitet, och de ger en bild av kolonialismen både som social och existentiell erfarenhet, av kolonialismens yttre såväl som dess inre sida. Styrkan ligger i mina ögon främst i det senare. Då fungerar Abdulrazak Gurnahs gestaltning, då låter han oss se något mer bortom den rena beskrivningen och det till synes oproblematiserade berättandet.
I hans nya roman Stöld ger han till exempel en drabbande bild av sexualiteten som kolonialt utnyttjande, fast utan att nämna något annat än attraktionen, inte minst den unge huvudpersonen Badars fascination inför en ung brittiska och hennes yttre, och det sexuella samspelet mellan kvinnan och Badars välgörare Karim. Det ger bilden av en kolonial maktrelation fast ingen av de båda männen anser sig utnyttjad. Så har kolonialismen blivit en mental struktur.
Romanen har ett begränsat persongalleri där alla gestalter får en tydlig profil, men en profil som befinner sig i rörelse, där inget är givet. Karim mer eller mindre överges av sin mor Raya och växer upp hos släktingar. Badar kommer som tjänare till Karims nya familj, som han är avlägset släkt med. Karim träffar en kvinna, lärarinnan Fauzia, och de blir båda representanter för en inhemsk, uppåtsträvande klass. Badar, som kommer till dem sedan han felaktigt anklagats för stöld av den tidigare familjen, sitter dock fast i sin tjänarroll trots Karims uppmuntran att söka sig uppåt; en uppmuntran som också rymmer socialt översitteri.
Handlingen rör sig, liksom personerna, mellan Zanzibar och Dar es-Salaam, Tanzanias ekonomiska centrum. Zanzibars frigörelse liksom dess union med Tanzania ligger i det nära förflutna fast vi med små hopp i tiden ser både socialismen och politiska förändringar därefter, liksom med tiden tilltagande turism, korruption, nykolonialism och it-utveckling.
Men mycket lite av detta sägs direkt ut. Vi ser i stället skeenden och förändringar genom gestalterna. Det är också Gurnahs indirekta metod när det gäller att fånga de större skeendena som ger romanen dess bärkraft. Så visualiserar den de koloniala och postkoloniala erfarenheterna på en social nivå genom deras existentiella aspekt, snarare än att låta oss direkt se det inre som ett resultat av det yttre. Det innebär en fruktbar utmaning av den politiska realismens vaneseende.
Och hos Gurnah smyger en scen, som i mindre förfarna författarhänder kunde blivit en uppvisning i indignation, förbi på lätta fötter. Det gäller en senare stöld där Karim nu anklagas för att ha stulit pengar från den unga kvinnans rumskamrat. Det tas för givet, fast han är oskyldig. Att händelsen bara glider förbi antyder både kvardröjande koloniala reflexer och hur dessa även format medvetandet hos den tidigare koloniserade.
Trots en del invändningar mot de alltför detaljerade beskrivningarna läser jag Gurnah med behållning. Stöld är hans femte roman som lyhört översatts av Helena Hansson. Jag gläds också åt Nina Ulmajas smakfulla formgivning som ger böckerna en sammanhållen karaktär.
