Recenserat
Helvetiska bilder av ett framtida Egypten
Mohammad Rabie
Otared
('Utared, 2014)
Översättning: Jonathan Morén
Alhambra, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2019
Mohammad Rabies roman Otared är en absurd ”dystopi”. Den utspelas i Egypten år 2026 och landet är ännu en gång ockuperat, den här gången av Malteserordens republik, som samlat kristna legosoldater från världens alla hörn. Författaren ställer från början till slut alla normala mänskliga och politiska begrepp på huvudet för att uttrycka sin enorma besvikelse över landets utveckling och egyptiernas mentalitet, framför allt deras enastående brist på motståndsvilja – det hela groteskt överdrivet, enligt min mening.
Den inledande Prologen ger en bestialisk försmak av den moraliska befängdhet som författaren försöker göra tänkvärd. Med exempel från hur får och kalvar slaktas vid firandet av Eid al-adha, muslimernas offerfest, beskrivs hur huvudpersonen, polisofficeren Otared, träder in i en medelklasslägenhet i Kairo där en familjefader just slaktat sin familj. Sedan har han styckat och stekt deras olika kroppsdelar för servering, som bara farfadern är kvar för att kunna ta emot. Han tvingas gråtande äta upp bitarna och dör av förgiftning. Den skyldige mannen ställs inför rätta, där han utan vidare erkänner. ”Folk var mest förbryllade och kände snarast sympati för mördaren”, kommenterar berättaren utan några närmare förklaringar.
Otared tillhör en liten grupp ”motståndsmän” bestående av officerare och poliser, sådana som haft makten i landet före ockupationen. Otared själv bedriver ett mycket effektivt krypskytte mot myndighetspersoner men också massor av civila uppifrån Kairotornet. Sedan går han direkt ner på gatan och skjuter folk som det faller honom in utan att möta motstånd eller åka fast. Detta är författarens bild av Egypten 2026.
Men två avsnitt som utspelas 2011 visar hur upprört vanligt folk ännu kunde bli över polisvåld och förorättelser. Fast en utomstående kommenterar redan då vad som är författarens huvudtes: ”Dåraktiga människor. Hur var det möjligt att inte en enda hade märkt vad som utspelade sig sedan århundraden tillbaka? De förstod fortfarande inte att de var i helvetet. Hoppet var deras straff. Det gjorde ont att se dem drunkna i sina inbillningar.”
Det finns inga betydande passager i den långa romanen där mer mänskliga relationer utvecklas. Det allt överskuggande förhållandet, som allt fler egyptier inser, är att de redan lever i helvetet och att den bästa utvägen är att lämna det, det vill säga dö. De maltesiska ockupanterna lämnar landet. Det styrs åter av egyptier, men det förändrar inte människornas situation. Folk slår ihjäl varandra på offentliga platser. Detta förekommer också i romanens slutscen, som annars domineras av avrättningar och likhögar i en allt ödsligare stad. Otareds älskade Farida torteras och hängs tillsammans med en rad andra på Atabatorget, därför att hon på sin bordell skjutit två poliser. Författaren frossar som vanligt i alla detaljer.
Rabie skulle ha kunnat belysa det hårda förtrycket och folks fattigdom i general al-Sisis militärstyrda Egypten. Men en sådan roman, som onekligen varit mycket svårare att skriva på ett övertygande sätt, skulle naturligtvis aldrig ha fått publiceras. Enklare då att vända på alla maktförhållanden och lägga huvudskulden på folket under en stormeld av moraliska chocker och cynismer en hel roman igenom inför en förhoppningsvis gapande publik. Det här är en bottenpunkt i den egyptiska litteraturen, som en gång kunde stoltsera med humanister som Taha Hussein, Naguib Mahfouz och Yousuf Idris.
