Recenserat
Roande tankeexperiment
Etgar Keret
Plötsligt knackar det på dörren
(Pitom Defikah Ba-delet, 2010)
Översättning: Kristian Wikström
Brombergs förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
En man får en hemorrojd. Den växer, blir större och större och till slut får den en egen personlighet. Den ger mannen tvivelaktiga råd och visar sig vara ”ett riktigt rövhål.”
Är det roligt? Är det effektiv satir? Är det en drabbande utsaga om de kategorier vi använder för att beskriva världen?
Sådana frågor dyker upp när jag läser den israeliske författaren Etgar Kerets noveller. Två samlingar av honom har tidigare givits ut på svenska, och nu kommer Plötsligt knackar det på dörren med ett fyrtiotal noveller. De är av två slag: berättelser som utmanar vår erfarenhet och noveller som i sin vardagliga tematik fungerar på en realistisk nivå.
De senare är tydligt satiriska. Etgar Keret driver med makten och dess utövare, med sociala konventioner och med spelet mellan man och kvinna. De är ofta fyndiga, men det är sällan de tränger bortom sedeskildringens givna teman.
Sedan har vi de radikalare novellerna, berättelserna som sätter vår erfarenhet i gungning, som utmanar idéerna om tid, rum, subjektivitet och kausalitet, alltså de kitt som av hävd håller samman den realistiska berättelsen. I dessa använder Keret gärna en förvandlingsmetod som brukar få kritiken att associera till Kafka. Och visst glömmer vi ofta bort Kafkas humoristiska sida, men ändå ser jag bara likheten i några få noveller, som de laddade miniatyrerna ”Lögnland” och ”Blixtlås”.
I ”Lögnland” låter Keret huvudpersonens vidlyftiga lögner få fysisk gestalt. Lögnen om en sjuk anförvant förkroppsligas i en människa som lider av sjukdomen. Alla lögner får bokstavlig existens i underjorden, och genom en slump får huvudpersonen möta sina lögner och lidandet som de framkallat.
I ”Blixtlås” upptäcker en kvinna ett blixtlås under sin makes tunga. Hon drar försiktigt i det, och makens skal viker för en annan man. Samma sak händer med henne själv, när hon upptäcker sitt eget blixtlås.
I sådana noveller sätter Etgar Keret våra förväntningar på sammanhang och en tingens egen logik ur spel. De bildar en utsaga om det godtyckliga i våra idéer, och de ger bilden av ett annat universum format av andra regler. Borges och Kafka träder i provokativ förening.
Men alltför ofta saknar jag den radikala utmaningen. Ofta resulterar Etgar Kerets tankeexperiment just bara i något roande för stunden i stället för den metafysiska djupandning de verkliga häxmästarna tvingar fram.
