Kaneko Tōta
En röst i dimman
Översättning: Herbert Jonsson
Bokförlaget Tranan, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020
När Cikadapristagaren Kaneko Tōta dog 2018 hade han under sina 98 år inte bara uppnått stora saker inom sitt värv som poet. Han hade också en politisk status. Bland annat läser jag att hans kritiska uttalanden mot premiärminister Shinzō Abe och Japans högerrörelser ska ha synts på demonstrationsplakat. Jag är osäker på hur hans mångtydiga dikter skulle fungera på sådana, men den som tar itu med Tranans samlingsutgåva av Kanekos haikudikter finner där en poet i utforskande av en historisk-politisk kod som finns att läsa i allt det synliga:
Ainu-folkets tragedi
till ängsblom och sjövattenväxter
har den blivit
Ainufolket, ett folkslag som koloniserats av japanerna, är ett exempel på de ögonblicksbilder av ojämlikhet som i dikterna samsas med fragment från krig, fruktan för ny kärnvapenutplåning och andra skärvor av en större struktur. En struktur byggd på orättvisa. Kanekos haikudikter är inga meditativa naturupplevelser med ett bestämt antal stavelser och en kigo, årstidsmarkör, som jag lärde mig om i skolan.
Denna politisering av haikun är inget Kaneko åstadkommit ensam. Under krigen som pågick 1931-1945 uppstod en rörelse i Japan av avantgardepoeter, shinkô haiku undô, som skrev haikudikter på tvärs med traditionella riktlinjer. Rörelsen mötte motstånd hos det nationalistiska etablissemanget och själva staten, flera av dess medlemmar fängslades och torterades för sina rader. Det radikala i Kanekos och andras dikter låg inte bara i att de adresserade politiken – hans dikter är ofta föga deklamatoriska – utan också i själva formen.
Urvalet i En röst i dimman har gjorts, tolkats och kommenterats av Herbert Jonsson, och han påpekar i sitt förord hur Kanekos haiku förutom att ofta vara politisk också struntar i versmått. Ytterligare en sak jag noterar är att poeten använder en del liknelser och metaforer, vilket traditionella haikupoeter bör undvika. Ändå upplever jag att vissa av formens klassiska element är just vad som gör Kanekos dikter så svårfångade och bångstyriga. Det ständiga men ibland diskreta användandet av juxtapositioner, exempelvis: ”Ett halvätet äpple / bland de förfallna husen”. Ibland fångas motstridiga texturer, rörelser och konnotationer med små medel, som i raden ”i röran av järn och grönska”. Kontraster som sätter dikten i rörelse.
När detta görs mer dramatiskt övergår det ofta till en annan klassisk haiku-effekt: den oväntade vändningen. Här kan Kaneko bli direkt oanständig, som när han skriver att hans mor födde honom ”som vore jag bajs”, eller varför inte: ”Hästar långt därborta / min unga fru / tvättar könet med alger”.
Sådana formelartade punchlines kan bli lite tröttsamma i längden, liksom de ögonblick då jag tycker mig känna en inbyggd förväntan på mig som läsare att försjunka i tankfulla hummanden åt någon klokhet, eller att i dunkla metaforer fira en mans förmodat oefterlikneliga fantasi. Jag tycker att Kanekos hantverk gör sig bäst i de stillsamma och subtila kompositionerna. Dikterna fixerar då något ömt och oroligt. Ögonblickens inre rörelser bryter fram ur evigheten, och står redo att genast falla tillbaka i glömskan: ”En röst i dimman / vandraren som springande / upplöstes i intet”. När Kaneko sansar sig, framstår hans känsla för små rörelser i tiden och rum nästan som virtuos: ”Humlan flyger / men lyckas inte ta sig ut / från kärrets blåhet.”
När dessa enkla, sköra skiftningar, som i dikten med ainu-folket, påminner oss om världens orättvisa och skönhet samtidigt, ljuder de få orden högt, smärtsamt och sublimt.
