Ono no Komachi
Drömmarnas väg
Översättning: Vibeke Emond
Ellerströms förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2020
Den japanska poeten Ono no Komachi tros ha levat någon gång under 800-talet. Hon diktar om drömmen som en plats för kärleksmöten, om förgänglighet och åldrande, men komponerade också lekfulla och mångtydiga dikter där hon skickligt manövrerar diktformens poetiska verktyg och till och med bryter mot vissa av dess regler.
Första gången hennes dikter uppträder är i början på 900-talet i diktantologin Kokin wakashû (”Antologi med nyare och äldre poesi”). Här är de samlade tillsammans med andra så kallade waka-dikter bestående av 31 stavelser fördelade över fem versrader. Något senare dyker dikter tillskrivna henne också upp i både andra diktantologier, essäer och berättelser. Eftersom fakta och fiktion om denna poet redan tidigt blir intimt sammanflätade gör dock forskningen gällande att det endast är de 18 dikterna i Kokin wakashû som med säkerhet kan tillskrivas den historiska personen Ono no Komachi. En legendflora skapades, där hon kom att figurera i såväl berättelser som drama.
Nu har en samlad utgåva av Ono no Komachis dikter utkommit på svenska med titeln Drömmarnas väg. Sedan tidigare föreligger visserligen de äkta dikterna från Kokin wakashû i svensk översättning främst av Gunilla Lindberg-Wada (Tidskriften Fenix nr 1/1986), men det är ändå en ovanlig händelse att japansk waka på detta vis uppmärksammas i en elegant formgiven utgåva. Översättaren Vibeke Emond gör en viktig gärning genom att, som en del av hennes satsning på förmedling av äldre japansk litteratur, sprida denna diktform till en svenskspråkig läsekrets.
Översättningen följer nära den japanska waka-diktens femradiga versform. Denna sorts poesi och dess poetiska grepp presenteras i bokens inledning. Det handlar bland annat om det så kallade kakekotoba, ett slags ordlek med likljudande ord, som skapar flera betydelsenivåer, och ibland också fungerar som överlappande satser, så att sista ordet i en vers även läses som inledning till nästa.
En särskilt stor utmaning vid översättningen av den här poesin är alltså dels att återge de olika betydelsenivåerna, dels satsöverlappningen. Emond inför ofta en liknelse eller metafor i diktöversättningen för att binda ihop de olika nivåerna, men förklaringar bidrar också mycket till förståelsen.
En dikt där passionerade känslor uttrycks i kombination med regelbrytande ordval och form är dikt nr 13. Här skapas med kakekotoba en simultan bild av fysisk och psykisk hetta, där omgivningen och diktjagets känslor vävs samman.
Natten är månlös,
min älskade kommer ej.
Jag ligger vaken,
med kärlekseld i bröstet,
glöd sätter hjärtat i brand.
Metaforerna ”kärlekseld i bröstet” och ”glöd sätter hjärtat i brand” fångas fint, medan den satsöverlappande delen framstår klarare i Lindberg-Wadas tolkning: ”… då vi ej kan mötas / vakar jag het / vid härden en gnista / bränner mitt bultande hjärta”, där ”härden” är både platsen för diktjagets vakande och inledningen på nästa sats där en gnista bränner diktjagets hjärta.
En fråga som sällan går att kringgå när det gäller Komachi, är just hur man ska förhålla sig till fiktionen som skapats kring henne och särskilja den från vad som är fakta. Här har valet fallit på att utöver de äkta dikterna ta med en handfull som på något sätt berör legenderna. Uppdelningen mellan Komachis dikter och övriga kunde ha gjorts tydligare, men man läser ändå med behållning.
Diktförklaringarna är överlag lättillgängliga och intressanta. Till viss del ersätter de dock en mer utarbetad översättning av mångtydigheten. Tyvärr finns ett par sakfel, liksom korrekturfel gällande diktnummer och årtal. Förhoppningsvis kommer de att korrigeras vid en eventuell ny utgåva av boken.
