Hiromi Itō
Gratulerar till din förgörelse
Översättning och urval: Johanne Lykke Holm & Lisa Pääjärvi
Wahlström & Widstrand, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2017
Hiromi Itō tillhör de japanska kvinnliga poeter som under åttiotalet bröt med vad som traditionellt förväntades av dem, och började skriva en råare och mer chockerande poesi. Det urval av hennes dikter som nu har översatts till svenska har inga ambitioner att vara representativt, men ger exempel på verk av varierande form och innehåll. Läsningen lämnar en knappast oberörd. I synnerhet de tidiga dikterna tycks vara ämnade att väcka ett så starkt obehag hos läsaren som möjligt. Ett återkommande tema är modern i jagform som uttrycker sitt hat mot sitt eget barn, som i några fall ges samma namn som Itōs egen dotter Kanoko. Barnet är något äckligt, sjukt och illaluktande, vars hud täcks av allergiska utslag. Det beskrivs som ett odjur som suger sin näring av modern och biter henne med sina små utväxande tänder. I en dikt lyckönskar författaren ett flertal kvinnor som lyckligt aborterat sina döttrar och slutar med uppmaningen: “låt oss utplåna dem”.
I andra dikter är det istället föräldrarna som är temat. De dikterna är inte skrivna i jagform, men har genomgående dotterns perspektiv, och tar upp teman som en svag och svekfull mor, fadern som grym och hänsynslös, fadern som ett ruttnande lik, eller som i dikten om pappas livmoder, en far bestående av likdelar i formalin uppställda i ett sjukhusliknande skräckkabinett.
En något mildare ton finns i en dikt som “Vinäger, olja”, vilken börjar som en uppräkning av olika matvaror: fläsk, lök och grönsaker, som blir alltmer oljiga, klibbiga och slemmiga, varpå dikten övergår till att räkna upp författarens förhållanden med olika män. Lusta och kroppsligt begär blir till en hunger efter läcker sushi toppad av fet fisk och köttiga musslor. Till detta tillsätts en rejäl dos mensblod, varigenom vi åter förs in i författarens ambivalenta förhållande till moderskap och barnafödande.
Som man förstår av dessa exempel är stilen i högsta grad surrealistisk, men utan det slag av drastiska och ögonöppnande metaforer man ofta associerar med detta uttryckssätt. Snarare använder Itō en teknik genom vilken hon skapar en cocktail av provocerande teman, som rörs ihop under ett alltmer intensivt rytmiskt rabblande språk. Nästan all hennes poesi innehåller mängder av upprepningar, ibland av enstaka ord, ibland av hela fraser, vilket skapar en effekt av manisk besatthet. Vissa av dikterna gör sig troligtvis bättre vid högläsning, då de repetitiva texterna kan bli alltför övertydliga på den tryckta boksidan. Ibland kan man också skönja en viss självironi, som när författaren avslutar en av dessa mässande sekvenser med ett “och så vidare”; det är som om författaren plötsligt tröttnat på sin egen skapelse.
Detta skrivsätt passar framför allt de kortare dikterna, förutsatt att läsaren inte är alltför kräsmagad. De har ofta en bra balans och en sorts musikalitet, med förtätningar, höjdpunkter och pauser. Avsaknaden på sammanhang, de till synes beräknade chockeffekterna och de stilistiska manéren, leder dock till att de längre styckena blir enahanda och till slut står och stampar på ett och samma ställe.
Antologin innehåller även ett antal dikter från senare år, vilka är skrivna i en mer realistisk tonart. Man känner igen det rytmiska drivet från de tidiga verken, men här berättas historier med tydliga sammanhang. Det kan handla om tsunamikatastrofen i norra Japan 2011, om en amerikan med japanskt ursprung som söker sina rötter, eller om besväret Itō hade med att bevisa sin identitet på det japanska konsulatet efter att hennes mor hade dött. Denna sista text liknar mest ett kåseri och tillhör en helt annan värld än de köttsliga ungdomsverken.
För den som vill lära känna ett viktigt nutida författarskap från Japan är denna volym av stort intresse, för översättningarna är lysande och urvalet har gjorts med omsorg. Itō är också, utan tvekan, en originell och nydanande diktare, som har ett sällan skådat skulpterande sätt att arbeta med språket. Men trots detta är det svårt för mig att riktigt helhjärtat rekommendera en läsning. Obehaget som många av dikterna väcker känns onödigt och efter läsningen får man en upplevelse av att ha varit i sällskap med en oerhört självupptagen människa, som ömsom ägnar sig åt självömkan, ömsom åt olika försök att ursäkta sina egna svagheter. Provokationen blir inte mer än en bekväm pose för en författare som inte förmår vända blicken bort från sitt ganska stora ego.
