Zubair Ahmed
Floders stad
(City of Rivers, 2012)
Översättning: Gabriel Itkes-Sznap
Modernista, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
Zubair Ahmeds debutdiktsamling Floders stad från 2012 börjar med att den som talar har vandrat flera nätter i Bangladesh. Scenen är nästan religiös i sin ståtlighet: jaget bär attribut som en död sparv, en karta av ett land som inte längre är samma land, pappans jacka, bomullsskor som modern stickat, och broderns skjorta som fladdrar löst ”som Saturnus ringar”. Diktens tilltal och dramatiska liknelser gestikulerar uppåt, mot höjden, och samtidigt är läsaren jordad i konkreta detaljer från levt liv: en mamma, en pappa, en bror och ett land. Det går snart upp för oss, som i dessa senare rader, att de komponenterna nog inte längre finns där:
Jag önskar att jag hade tid
att ta pappa till floden,
att tvätta hans fötter,
att tvätta sanden
ur hans ögon.
Nej, ”Jag har inte tid”, fortsätter dikten några rader senare, ”jag har en illusion. / Dagarna faller / som stenar / över en månbelyst strand.” Kanske kan upplevelsen av att läsa Ahmeds debutdikter – som vad jag kan bedöma har översatts fint av Gabriel Itkes-Sznap från engelskan – beskrivas som att färdas i slowmotion genom katastrofens gnistregn. Bland Ahmeds bländande liknelser och symboler är det aldrig helt glasklart vad som faktiskt inträffat. Nuet är utspritt, i Tyskland, i Texas, men minnet är oftast i Bangladesh med människor som levt tidigare. I detta utsträckta tillstånd mellan tid och rum förefaller jaget ensamt och försvagat, som om det gång på gång önskar sig styrka nog att resa sig. Genom att mana fram dessa minnen och skärvor skulpterar poeten ett nytt jag ur askan av en försvunnen familj och ett lämnat hemland:
Jag räds de tomma rummen
som väntar mig,
bilderna på mitt bord
som måste sorteras,
högarna med papper som tas om hand
av falska spöken.
Oavsett om döden visar sig som varma minnen eller som spöken och kadaver tar den upp plats i diktens jag, som rör sig till synes fritt i världen. Men som en spratteldocka sitter hen ändå fast med silkestrådar ur såren i ”ledningar / kilometer efter kilometer / de sträcker sig ut / från min pappas bröst” och i ”silverljuset / som strålar / genom mitt förflutna”. Dikterna blir till graciösa men sönderfallande självporträtt.
Samtidigt som människorna, djuren, vädret och tingen pekar mot det spruckna jaget riktar de sig också utåt, mot kollektiva tangeringspunkter. Inte endast mot en allmängiltig känsla av ensamhet, utan också mot de politiska omständigheter som skapar människornas lidande i den värld Ahmed besjunger: fattigdom och våld berörs i nästan varje dikt. Regnet, floderna och himlen blir subtila påminnelser om hur naturens katastrofer är inte blott gudarnas verk, utan de globala orättvisornas:
I närheten påbörjar en flod sin migration
till åkrarna och hemmen
där folk sitter utan kläder.
De viskar om sjukdom,
om de acceptabla sätten
att begrava sina barn.
Att dikterna i Flodernas stad är så rika, med breda träffytor, beror på poetens tekniska skicklighet. Från den första dikten och framåt laddar Ahmed raderna i sin språkliga metamorfosverkstad, där kroppar och ting utsätts för liknelser som (oftast) inte tappar fotfästet från den akuta verkligheten. Om sådana trick hos andra poeter kan framstå som godtyckliga och dekorativa, känns de här helt nödvändiga. Ahmeds dikter skulpterar fram något skört som diktens slutrader sedan krossar. En smärtsam och förlösande poesi.
