Anita Desai
Försvinnandekonstnären
(The Artist of Disappearance, 2011)
Översättning: Andreas Vesterlund
Bakhåll, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2014
Anita Desai, född 1937, debuterade 1963 och fick sitt internationella genombrott 1977 med Det brinner på berget (sv övers 1980). Hon är fortfarande en av Indiens mest läsvärda författare.
Hennes bok från 2011, Försvinnandekonstnären, säkert översatt av Andreas Westerlund, består av tre längre noveller med likartade huvudpersoner: gestalter med lösliga konturer som tycks förlora sig själva i ett Indien bortom det moderna och urbana.
Texterna byggs upp med blinkningar mot litteraturhistorien: vilken indisk författare har inte skickat ut sin antihjälte som oerfaren regeringstjänsteman (Indian Civil Service) till tröstlösa byar i bushen? Eller med förebilder i den moderna bokbranschen, som Tara, feministisk förläggare som ger ut litteratur på indiska språk i engelsk översättning; själv tänker jag på Urvashi Butalia, grundare av förlaget Kali for Women.
I den första novellen, ”Den sista resans museum”, hamnar den unge ICS-tjänstemannen i ett förfallet palats där en gammal chowkidar (föreståndare) leder honom runt genom rum efter rum i ett egenartat museum utan slut. Men en elefant dyker upp, och rollen som huvudperson glider omärkligt över till chowkidaren, och sedan till den frånvarande sonen i familjen, samlaren, som reser runt i världen och köper in föremål för sin mors smycken. Vem, frågar man sig till sist, är det egentligen som försvinner?
Den andra novellen, ”Översatt översättare”, handlar om lärarinnan Prema Joshi, förgrämd och misslyckad, som på en skolåterträff möter sin gamla klasskamrat Tara, nu framgångsrik och välklädd förläggare, varvid en sönderläst bok på oriya råkar falla ut ur Premas skrynkliga tygkasse. Resultatet blir att Prema anlitas som översättare av oriyaförfattaren Suvarna Devis novellsamling, ett uppdrag som gör henne till en ny, lyckligare, självsäkrare människa. Men när hon ska översätta Devis nästa bok, en roman, upptäcker hon att den är sämre än novellerna. För att ändå upprätthålla sin egen och författarens status börjar hon ”förbättra” manuset genom att stryka somligt och lägga till annat. När översättningen publiceras hängs hon ut som förfalskare, hennes översättarkarriär är slut, hon återvänder in i sin musgrå anonymitet.
I den avslutande titelnovellen möter vi eremiten Ravi som blivit kvar i ruinerna av familjens hus i bergen bortom Dehra Dun där han drar omkring som en vålnad. I tillbakablickar får vi ta del av hans historia, hur hans liv urartat till social uteslutning, hur han flytt till naturen, bergen, växterna, vattnet, blivit ett med sitt landskap. Men en dag kommer ett TV-team från Delhi som ska göra dokumentärfilm om skogsskövling och illegal gruvbrytning. Ravis sköra grundval vacklar; än en gång måste han förvandla sig, bli ogripbar.
Försvinnandekonstnären är en tunn men rik bok. Det är välskrivna noveller, finurligt hopkomna, bitvis mystifierande. Det är skimrande landskapsbilder med ”exilförfattarens” på en gång nostalgiska och skarpa blick. Och som extra bonus får vi, i berättelsen om Prema Joshi, insiktsfulla resonemang om översättandets utmaningar, äventyr och eufori.
”Ja, åh ja. Så lätt det var att se att de här orden fungerade, men inte de andra. Jag skyndade vidare, skyndade på medan jag fortfarande hade kvar den där känslan av vad som var rätt, en instinkt som ibland kunde vara svårfångad och som måste vårdas och hållas vid liv. Att välja, förnimma, bekräfta. Jag var endast en kanal, ett medium mellan det ena och det andra språket – men det var jag som gjorde valen, urvalet, och jag var den enda som kunde göra det …”
