Salim Barakat
Det enhetligas högmod. Kyssarnas tvivel och ständiga farhågor
(Ajrafat al-mutajanis. Shukuk al-qubal wa-hawajisu-ha al-mawsula, 2012)
Översättning från arabiska: Jonathan Morén och Jasim Mohamed
Målningar: Salim Barakat
Bokförlaget Tranan, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Den initiala och eventuellt avgörande frågan vid läsningen av Salim Barakats nya prosapoetiska bok Det enhetligas högmod, Kyssarnas tvivel och ständiga farhågor är hur man skall förhålla sig till berättarjaget i texten. Dess utgångspunkt eller röst om man så vill. Det finns på flera sätt en självklar och stark berättarposition, men samtidigt är det en rörlig, växlande, svårfångad röst. Är den en eller är den mångas röst? Är den samma genom hela verket eller skiftar den mellan olika positioner och ett mer konkret ”jag”? Ivrigt försöker jag som granskande, tolkande läsare finna svar på just den frågan men är inte säker på att jag finner det. Eller att tanken någonsin varit att det skall gå att finna det. Det intressanta blir istället om denna osäkra position blir övervägande positiv eller negativ i läsupplevelsen.
För att börja i någon ändå. Kyssarna, det oftast återkommande subjektet, vilka är de? Spökena, som förekommer kontinuerligt, vilka är de? Erövrarna, gisslan, emigranterna, samma fråga? Och förrädarna som plötsligt finns med? Som inte liknar förrädare, säger texten, men som ändå är det. Fast i kyssarna, kommer det fram så småningom. Som i ett slags boxsystem, med ständigt flytande, pågående, parallella övergångar, utgör dessa olika berättarinstanser till sist kanske en allmän röst. En grupp, en position utifrån var berättandet försiggår. Eller en plats. Om än en plats under upplösning. Oavsett hur man väljer att definiera dem utgör snart dessa olika fokuseringar en handling i Barakats intensiva poesi. Han talar om läpparnas värre öden, om grusets upphöjelse och sesamfrönas sakkunskap. Som om allt lever, tillskrivs egenskaper och har förmågan att berätta. Jag frågar mig om det är ett ”jag” som söker efter var det hör hemma. Positionerar sig i relation till de övriga instanserna. Distanserar sig, kommer närmare igen, identifierar sig.
Ett återkommande konstaterande, ofta formmässigt tydligt markerat på textsidan, är att jaget, i den skepnad det för tillfället tagit, påstår sig ”veta vad jag har”. Som om detta, om det stämmer, utgör en fast punkt. Men det kan lika lätt tolkas som jagets desperata försök att vilja veta vad det har, en strävan efter den vetskapen.
Allra starkast i Barakats intensiva textvolym lyser den avslutande delen som får fungera som en slags sammanfattande ihopsamling av den övriga textens spår. Här tar jaget med sig kyssarna till de övriga; emigranterna, gisslan, vadhållarna, spelarna, förrädarna och så vidare. Om än inne i kyssarna själva.
Och slutligen, i den sista strofen. ”Jag, spöket, skall ta kyssarna med mig till spökena (…) Jag skall ta spökena med mig till kyssen som står sin syster närmast (…) Och spökenas välde råder i kyssarna.” En enda gång ett kort men tydligt identifierande av jaget som spöke.
Jag tycker mer och mer om Barakats text ju mer jag har att göra med den. Ju mer jag släpper verktygen och tillåter mig att flyta med den i dess retorik och flöde. Visst kan myckenheten tidvis vara ett hinder. Men tätheten och mängden skapar något som gränsar till lätthet. Ett tempo som sveper med sin läsare om man inte aktivt väljer att stanna till och försöka förstå innebörden i ett specifikt textstycke.
Sammantaget är Det enhetligas högmod, Kyssarnas tvivel och ständiga farhågor en komplex och härlig text, om det senare ordvalet tillåts i sammanhanget. Det är cirkelgångar, pulserande hetta, kraftfulla vinklingar av ord och metabetydelser som envist bankar sig förbi skepsisen över den stora mängden betydelser och repetitiva språkfigurer. Och jag lägger ifrån mig Barakats bok, kanske enbart tillfälligt, med en känsla av att vilja läsa texten igen, gärna högt.
Vad gäller de målningar av författaren som man har valt låta ingå i texten är de visserligen vackert färgstarka och säkerligen intressanta i rätt sammanhang. Men här upplever jag inte att de tillför något till texten, varför det är svårt att tydligt se anledningen till att de ingår.
