Etel Adnan
I hjärtat av hjärtat av ett annat land
(In the heart of the heart of another country)
Översättning: Jenny Tunedal & Iman Mohammed
Rámus förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018
Den amerikanska historien bär så många människors smärta – dess imperialism drar, nu som förr, blodiga spår tvärs över hela kontinenter. I libanesisk-amerikanska Etel Adnans bok I hjärtat av hjärtat av ett annat land möter denna unika geografiska komplexitet diktens form på fascinerande sätt. Adnan är född 1925, främst berömd som konstnär och opublicerad på svenska som poet. Hon skriver med ett lyriskt språk som fladdrar över länder: Ena stunden är vi på heta, oroliga gator i 70-talets Beirut där ögon ”täcks av grymma dammpartiklar”, för att senare sorgset skilja ut hyacinter från rosor i en trädgård i Kalifornien med Irak-invasionen i tankarna. Det är ganska svindlande: Hur poesin då och då förmår bära en läsare över tid och rum och däri stärka en känsla av gemenskap. Hur går det till?
Den som visste. Två av Adnans knep är rörlighet och långa tagningar. Hon förklarar i förordet hur denna märkvärdiga bok började skrivas redan på 70-talet då hon flyttade tillbaka till Beirut, staden hon föddes i men lämnade för Kalifornien. Efter att politiskt kaos följde har Adnan flackat fram och tillbaka mellan länderna, utan ro, och återvänt till denna text tills den blev bok 2005. Trots hennes uppväxts språkflora av grekiska, arabiska och franska skrevs boken på engelska, och nu finns den i mäktig svensk översättning av Jenny Tunedal och Iman Mohammed, tack vare förlaget Rámus fortsatt starka poesiutgivning.
Men är detta poesi? Tveksamt. Såhär: Textblocken startar ofta med rubriker, korta och återkommande. Sedan mejslar Adnan fram tankar och iakttagelser till små sinnliga stycken som ser prosaiska ut men känns poetiska att läsa: ”Min plats är i centrum. Jag skriver inifrån atomens kärna. Blodet bultar i mina öron. Torr hetta strålar ur nerverna. Ett tryck som försöker knuffa mina ögon framför mig; de vill färdas på egen hand”.
Men bokens geopolitiska tyngd ges sällan i explicita ställningstaganden. Den uppstår som ånga ovan Adnans rörliga sökarljus, som rör sig lika fritt mellan plats och tid i jakt på nuets förtätade sanning, punkten där det mest personliga och allmänna möts. Den sinnliga rörligheten gör exempelvis att hon kan vända sin nationellt kluvna identitet – ”ett berg som någon fruktansvärd jordbävning kluvit itu” – till en poetisk öppenhet mot världen: ”Jag är alltid borta från någonting och någonstans. Mina sinnen lämnade mig ett efter ett för att leva sina egna liv.”
En poetisk nomadism som inte endast bär bokens lekfullhet. När det dubbla hemmahörandets problem i Amerika intensifieras i dikter om Irakkriget golvas läsaren av smärta: ”att se hur människor krossas, att säga ja, det är verkligen en vacker dag, att inte veta någonting, fortsätta gå, att lägga märke till människors likgiltighet inför varandra”. Blandningen av mikro- och makrodikt som å ena sidan sträcker sig över årtionden och kontinenter, å andra sidan överlämnar sig ”helt åt nuet, i dess mest mineraliska mening, i dess omedelbarhet” tycks säga: Tänj dina sinnen bortom nationernas, identiteternas och tingens färdiga kategorier – ty i det splittrade finns smärta, skönhet och gemenskap.
