Orhan Pamuk
En naiv och sentimental prosaist
(The Naive and Sentimental Novelist, 2010)
Övers. Mats Müllern
Norstedts förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Orhan Pamuk har skrivit en utsökt bok om skrivandet och, indirekt, även läsandet av romaner. Ty han betonar själv läsandets betydelse för skrivandet. Han umgicks tidigt med de bästa. Goethe, Tolstoj, Dostojevskij, Flaubert och Woolf är återkommande namn.
Pamuk kallar sin bok för En naiv och sentimental prosaist. Han hänvisar till Schillers klassiska distinktion, men omformulerar den något. Hos Pamuk handlar det snarare om medvetna förhållningssätt, där det sentimentala mer står för teknisk medvetenhet än förkonstling och bristande naivitet.
Boken består av sex föreläsningar som Orhan Pamuk höll vid Harvard år 2009. Föreläsningsformatet innebar en begränsning som tvingade Pamuk att skala av sina resonemang. Endast det nödvändiga fick plats. Det ger knivskarp form och skärpa åt texten.
Pamuk ser sig själv som en både naiv och sentimental författare, även om han vill tona ner hantverkets betydelse. För honom handlar det främst om moraliska förhållningssätt. Men just moraliska, inte moraliserande. Som författare funderar Pamuk ständigt på sitt arbete, på romanformens väsen och hur betydelse skapas. Det moraliska förhållningssättet växer fram ur medvetenheten, till skillnad från den moraliserande författaren som på förhand vet i vilken riktning texten skall röra sig.
Ett nyckelord i Orhan Pamuks syn på romanen är ”kärnan”. Han introducerar idén tidigt i sina föreläsningar, men fördjupar den mot slutet. I en del förpostfäktningar tar han upp skillnaden mellan den stora litteraturen och den triviala genreromanen. I den senare, med några undantag från science fiction-alstringen, skönjer Orhan Pamuk en upprepad formel där vi finner kärnan ”precis där vi fann den när vi läste andra romaner av samma typ”.
Den stora litteraturen har en mer undanglidande, icke på förhand given kärna. Orhan Pamuk tar Borges läsning av Moby Dick som exempel. Borges gick stegvis fram. Först ter sig Melvilles mästerverk som en roman om valfångarnas liv. Sedan förskjuts tematiken, och romanen verkar handla om Kapten Ahabs galenskap, varpå det psykologiska temat fördjupas till en porträttstudie av en gestalt fylld av vrede. Så närmar sig boken, enligt Borges och Pamuk, sin kärna: ”Sida för sida växer berättelsen, tills den antar kosmiska dimensioner.”
För Orhan Pamuk blir ”kärnan” en moralisk kategori, som författaren kan förhålla sig till på skilda sätt:
”En romans kärna är en djuplodande uppfattning eller insikt om livet, en djupt fördold mystisk punkt, verklig eller inbillad. Vi romanförfattare skriver för att undersöka denna plats, för att upptäcka dess konsekvenser, och vi är medvetna om att romaner läses i samma anda.”
Författaren kan vara medveten om kärnan, men också omedveten. Moraliska krav att gestalta vissa erfarenheter kan tränga emellan och förändra idén. Men just i dess glidande karaktär fungerar ”kärnan” som en moralisk maning till både författaren och läsaren. Inget är givet, både skrivandet, texten och läsningen förändras.
Idén kan också vinklas genom två andra idéer om romanen som Orhan Pamuk formulerar. Han utmanar den utbredda tanken att en roman erbjuder läsaren identifikationsmöjligheter. Pamuk hävdar i stället att vi tar del av huvudpersonens varseblivningar och förhållningssätt när vi läser. Därigenom förstärks vårt perspektivseende. Läsandet gör oss kort sagt en aning klokare.
Den glidande kärnan gör också att texten förändrar innebörd i mötet med nya läsare. Pamuks tacksamma exempel är Dostojevskijs Onda andar. Idag läser vi romanen för dess ”djupa porträtt av den mänskliga naturen”, inte för den politiska uppgörelsen med radikaler och liberaler.
Det är oavbrutet stimulerande att läsa Orhan Pamuks idéer om romankonsten. De är knappast banbrytande, mer det kloka resultatet av trettiofem års kvalificerat romanskrivande. Så integrerar Pamuk konkreta exempel ur sitt eget och andras författarskap med insikter om skrivandet som sådant. Boken är omistlig läsning.
