Illustration: Isabel Fahlén

Vårens nummer 2022 har fokus på tre olika kvinnliga författare:
Irenosen Okojie från Nigeria/Storbritannien bjuder i sina berättelser in till halsbrytande äventyr i oanade litterära världar. Vi har låtit översätta hennes novell ”Zinzi från Boketto”. En av Brasiliens främsta 1900-talsförfattare, Hilda Hilst, utmanade med sin experimentlusta och kompromisslöshet. Nu tycks hennes tid ha kommit. Isi de Paula presenterar denna avantgardeförfattare och Wera von Essen skriver dagbok från ett besök i Hilsts hem, Solens hus.
Lars Vargö har intervjuat japanska Yu Miri, som inte är rädd för att ta upp känsliga ämnen. Vi har äran att publicerar en hel pjäs hon skrivit, om den förödande tsunamin utanför Japans nordöstra kust 2011. En vacker dag skildrar hur det förflutna finns i nuet, smärtan och kärleken som lever kvar.

Innehåll nr 1/2022

HILDA HILST:
Ett författarskap där alla vägar leder till Gud
Isi de Paula presenterar Hilda Hilst

ur Med mina hundögon
Utdrag ur en roman av Hilda Hilst

Hos Hilda Hilst i Solens hus
Dagboksanteckningar förda av Wera von Essen

ur Av död
Dikter av Hilda Hilst

Kino Karavan: Ärrlitteratur på film
Om Zhang Yimous filmatiseringar av Yan Gelings romaner

IRENOSEN OKOJIE:
I berättandets virvelström
Irenosen Okojie introduceras av Birgitta Wallin

Zinzi från Boketto
En novell av Irenosen Okojie

YU MIRI:
”Det är som om jag alltid börjar skriva efter att just ha kolliderat med något”
Yu Miri intervjuas av Lars Vargö

En vacker dag
Ett drama av Yu Miri

Redaktörsord

Motkraft

Lördagskväll, det är sent, kring midnatt. Oktoberregn mot rutorna. Pendeltåget stannar till i Rotebro. Två unga kvinnor kliver på, de är kanske drygt tjugo. Det hörs att de är glada, en aning överförfriskade. Upprymda. Och så, plötsligt, har den ena av dem hoppat upp på ledstången i mitten som går från tak till golv där man kliver på, hon virvlar runt den, snurrar som en cirkusprinsessa i spagat med sträckta tår, slingrar benen runt stången och lyfter den arm som är fri i en sirlig gest. Vi håller andan. Sedan håller hon i med båda händerna och dyker neråt och uppåt, utför ännu en akrobatisk konst. ”Är hon inte duktig?” säger hennes väninna och ser innerligt nöjd ut. Hon upprepar det igen, ”Jo”, säger vi och de andra passagerarna håller med och det går bara inte att låta bli att le och det mjuka skrattet sprider sig genom hela vagnen. Så kommer ett par vakter. Akrobaten som tagit en paus har just börjat virvla runt ledstången igen. ”Men visst ÄR hon duktig?” säger väninnan och, jo, även vakterna ler.
 
Ett smärre under på pendeltåget en mörk höstkväll. Upplevelsen dök upp i mitt minne när jag höll på att översätta Irenosen Okojies novell som publiceras här i numret. I hennes novell reser ett brokigt sällskap – bestående av bland andra en puckelryggig man, papegojan Flaubert och Estrella med eldrött hår och ett extra huvud – runt i Preussen under förrförra seklet och framträder på olika orter. Stämningen i turnévagnen är allt annat än upprymd. Sällskapet regeras av en nyckfull direktör, som utan pardon styr över sin lilla vinddrivna trupp. Men så får de en ny medlem, Zinzi, vars akrobatik får publiken att häpna. ”Du är ett under!” ropar Flaubert till henne. Och det är verkligen något överjordiskt med Zinzi. Varifrån kommer hon, vart är hon på väg?
Irenosen Okojie från Nigeria/Storbritannien bjuder i sina berättelser in till halsbrytande äventyr i oanade litterära världar. Det är befriande och fascinerande.
Med sinnlighet, detaljrikedom och psykologisk insikt visar hon att litteraturen kan ta oss vart som helst.
 
I Solens hus i södra Brasilien bodde författaren Hilda Hilst. Under ett besök där har Wera von Essen skrivit en personlig dagbok åt oss. Hennes anteckningar vittnar om att de starka energierna från en av 1900-talets största brasilianska författare ännu strömmar genom hennes hus. Hilst intresserade sig för metafysiska frågor och hör med sin lust att experimentera till avantgardeförfattarna. Under sin levnad hade hon rykte som outsider, som oklassificerbar och kompromisslös – escritora maldita – skriver Isi de Paula som presenterar Hilst här i Karavan. Hon skrev inom olika genrer, genrer som ofta gick in i varandra, och hennes tematik rymmer en utmanande blandning av erotik, vansinne, död, mystik och vetenskap. Hos henne finns ingen motsättning mellan det andliga och det profana, sökandet efter Gud kan vara både kroppsligt och intellektuellt. ”Visst hädar jag ofta, men det är det heliga som jag är intresserad av”, som hon själv uttryckte det. Den samtida litteraturscenen var inte redo för Hilda Hilst, men nu har hennes namn börjat flyga över världen. I det tropiska sommarregnet skriver Wera von Essen om vikten av att fortsätta i Hilsts anda, om vikten av motkraft.
 
Det här numret är lite speciellt i det att tre författare presenteras mer utförligt och deras texter ges stort utrymme. Som den pjäs av Yu Miri vi fått möjlighet att publicera. Kanske kan du som jag i förstone tycka att det känns en aning avigt att läsa en pjäs – den vill man ju se eller höra. Men faktum är att Yu Miris En vacker dag med sin sinnrika uppbyggnad lämpar sig väl för tyst läsning. Ur den ena repliken efter den andra vecklas ett gripande triangeldrama ut som när blomblad faller till marken.
För många år sedan hade jag privilegiet att träffa Yu Miri i Tokyo. Än idag minns jag första intrycket, att hon framstod som en spröd person som väckte min beskyddarinstinkt. Jag minns också hur snart jag förstod att jag tagit miste. Det spröda fanns, känsligheten, men snarare var detta en stark person, en som vågade gå mot strömmen. I Lars Vargös intervju med henne här i numret framgår även att hon genom åren fortsatt att utforska brännbara teman i sina verk, trots att hon utsatts för fientliga kampanjer. 

Jag tänker mig att detta visar på en envetenhet och uthållighet, något som också märks i hennes beslut att flytta till ett av områdena som drabbades av den förödande tsunamin utanför Japans nordöstra kust 2011. Förutom att ta tusentals människoliv och förstöra stora landområden orsakade den härdsmältor i ett par kärnkraftverk. Strålningen tvingade människor att ge sig av från sina hem. Nu försöker man få livet att så gott det går återgå till det normala, även om det är många som inte har återvänt.
Efter katastrofen anmälde sig Yu Miri som volontär, och för några år sedan flyttade hon till Minamisoma i prefekturen Fukushima. I den lilla staden har hon öppnat en bokhandel och ett café. Som volontär var hon placerad på en radiostation, där hon i ett återkommande program presenterade invånarnas berättelser om katastrofen. Att lyssna på dessa berättelser rörde vid henne, de slog rot i henne. En vacker dag skildrar sorgen efter tsunamin, hur det förflutna finns i nuet. Smärtan och kärleken som lever kvar.

Kära läsare, god läsning önskas ni!

BIRGITTA WALLIN