arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Allt är naturen


Allt är naturen


Mänskligheten har alltför länge fjärmat sig från den ­organism som den är en del av, jorden, naturen. Nu när världen har stannat upp på grund av pandemin måste vi hejda oss för att se efter vad som verkligen betyder något. Det menar Ailton Krenak, som ägnat sitt liv åt kampen för miljön och för ursprungsfolkens rättigheter. Han ­skriver ifrån byn där han bor, intill den förorenade floden Doce i sydöstra Brasilien.

En essä av AILTON KRENAK
Foto: AMAZÔNIA REAL

Karvan 2 2020 

 

Jag har slutat att röra mig i världen därute, ställt in mina åtaganden. Jag befinner mig med min familj i byn Krenak vid floden Doce. Sedan mer än en månad är vårt reservat isolerat. De som var borta har kommit tillbaka, och vi vet mycket väl vilken risk det är att ta emot folk utifrån. Vi känner till faran med att ha kontakt med människor som har smittan utan att veta om det. Här är vi nu alla och hittills har vi inte haft något sjukdomsfall.

Sanningen är att vi länge har levt instängda och landsflyktiga på vårt eget territorium i ett reservat på fyra tusen hektar – som borde vara mycket större om rättvisa hade skipats – och denna påtvingade avskildhet har gett oss uthållighet, gjort oss mer tåliga. Hur kan jag förklara för någon som är instängd sedan en månad tillbaka i en lägenhet i en stor stad vad min isolering innebär? Ursäkta att jag säger det, men idag har jag planterat majs, jag har också planterat ett träd …

Sedan någon tid tillbaka har vi i byn Krenak sörjt vår flod Doce. Jag kunde inte ana att världen skulle komma med ännu en sorg. När ingenjörerna talade om för mig att de skulle använda tekniska lösningar för att kurera floden Doce, bad de samtidigt om min åsikt. Jag svarade: ”Mitt förslag är mycket svårt att omsätta i praktiken. För vi skulle vara tvungna att upphöra med all mänsklig aktivitet som har med floden att göra på en sträcka av hundra kilometer längs båda stränderna tills den återigen fick liv.” Då sade en av dem: ”Men det är omöjligt.” Världen kan inte stanna upp. Och världen stannade upp.

I dag lever vi i social isolering, som instängdheten kallas, där alla män-niskor måste hålla sig för sig själva. Om det förut var vi, indianfolken, som var hotade av splittring och förlust av meningen med våra liv, står vi idag alla inför det omedelbara hotet att jorden inte kan uppfylla våra krav. Vi upplever en tragedi där folk dör på olika platser på planeten i -sådana mängder att man till exempel i Italien måste transporteras till kremeringen på lastbilar.

”Det är bara det att vi håller på att förstöra planeten genom att gräva en gigantisk avgrund av ojämlikhet mellan folk och samhällen.”

Denna sorg kanske kan hjälpa människor att svara på frågan om vi verkligen är en mänsklighet. Vi har vant oss vid det här begreppet, mänskligheten, det är naturligt för oss, men ingen bryr sig längre om vad det innebär att vara mänsklig. Det är som om vi var en hop lekande barn och eftersom vi har haft med oss den här föreställningen sedan barnsben fortsätter vi att leka att det är så för evig tid. Det är bara det att vi har blivit vuxna och håller på att förstöra planeten genom att gräva en gigantisk avgrund av ojämlikhet mellan folk och samhällen. Så nu finns det en ursprunglig mänsklighet som lever i stor misär, utan möjlighet att komma ur den – och det har också blivit naturligt.

Landets president sade häromdagen att brasilianerna till och med -dyker i avloppsvatten och det påverkar dem inte det minsta. Vad den här mannen utövar är en cynisk nekropolitik, att bestämma vem som får leva och vem som ska dö. Det är en sjuk mentalitet som härskar i världen. Och nu har vi viruset, en planetens egen organism, som attackerar den -ohållbara livsstil som vi har antagit av egen fri vilja, denna fantastiska -frihet som alla älskar att göra anspråk på men som ingen frågar sig vilket pris den har.

Viruset diskriminerar mänskligheten. Det räcker att se sig om. Melonerna fortsätter att växa här bredvid huset. Naturen går på som vanligt. Viruset dödar inte fåglar, björnar, ingen annan varelse, bara människor. Det är hos människosläktet och i dess artificiella värld som paniken -breder ut sig, det är dess sätt att fungera som krisar.

Det som händer är förfärligt men den samlade mänskligheten -behöver inse att vi inte är jordens salt. Vi måste överge antropocentrismen; det finns mycket liv förutom oss människor, vi -behövs inte i den biologiska mångfalden. Tvärtom. Från det att vi är små lär vi oss att det finns listor på utrotningshotade arter. Allt medan dessa listor blir längre och längre förökar sig människan snabbt, förstör -skogar, floder och djur. Vi är värre än covid-19. Den enhet som kallas mänskligheten riskerar att så småningom helt och hållet kopplas bort från den organism som är jorden och leva i en civilisatorisk abstraktion som förgör mångfald och förnekar att det finns olika livsformer.

”De enda som fortfarande anser att de behöver hålla fast vid den här jorden är de som lever halvt bortglömda i planetens utkanter, längs flodernas stränder, vid oceanernas kuster. Det är den ursprungliga mänskligheten.”

De enda som fortfarande anser att de behöver hålla fast vid den här -jorden är de som lever halvt bortglömda i planetens utkanter, längs -flodernas stränder, vid oceanernas kuster, i Afrika, Asien eller Latinamerika. Det är den ursprungliga mänskligheten: blandfolken vid kusterna, indianer, de svarta jordbrukarna, aboriginer. Det är en lantlig, okonstlad och organisk grupp, som fortsätter att klamra sig fast vid jorden. Jag är inte en del av den mänskligheten, jag känner mig utesluten från den.

Vi har länge blivit invaggade i föreställningen om att vi är mänskligheten och har fjärmat oss från den organism som vi är en del av, planeten Terra, jorden, naturen. Vi började tänka att jorden är en sak och vi något annat: naturen och människorna. Jag förstår inte att det kan finnas något som inte är en del av naturen. Allt är naturen. Kosmos är naturen. Allt vad jag förmår tänka mig är naturen.

Vi, människosläktet, lever till stor del i artificiella miljöer konstruerade av de stora företagen som äger pengarna. Nu verkar den här organismen, viruset, ha tröttnat på oss människor, verkar vilja skilja sig från oss, så som vi ville skilja oss från naturen. Det vill ”koppla loss” mänskligheten från jorden genom att ta ifrån oss syret. När covid-19 attackerar lungorna behöver den sjuke en respirator, en apparat för att tillföra syre, annars dör han. Hur många sådana apparater måste vi göra till sju miljarder människor på jorden?

Vår moder, jorden, ger oss syre gratis, nattar oss, väcker oss på morgonen med solen, låter fåglarna sjunga, vattendrag och vindar röra sig, skapar denna underbara värld som vi får dela på, och vad gör människorna? Det som vi just nu upplever kan vara ett verk av en kärleksfull moder som beslutat att få tyst på sitt barn åtminstone en liten stund. Inte för att hon inte tycker om barnet utan för att lära det något. ”Mitt barn, var tyst.” Så säger jorden just nu till mänskligheten. Och hon är så storsint att hon inte ger order. Hon ber bara helt enkelt om tystnad. Det är också meningen med den här perioden.

Om jag ändå kunde trolla och befria oss från den här inspärrningen, om jag kunde låta alla få känna regnet falla. Nu är tid att berätta historier för våra barn, att förklara för dem att de inte ska vara rädda. Jag är ingen domedagsprofet, det jag försöker dela med mig av är budskap från en möjlig annan värld. För att besegra det här viruset måste vi först vara försiktiga, sedan modiga.

(…)

”Vi måste sluta att vara så säkra. Vi vet inte om vi lever i morgon. Vi måste sluta att sälja morgondagen.”

Sedan länge är min gemenskap med allt som kan kallas naturen en erfarenhet som inte verkar värdesättas av många som bor i staden. Jag har mött människor som skrattar åt att ”han pratar med träd, kramar träd, pratar med floden, betraktar berget”, som om det vore en sorts alienation. Detta är min upplevelse av liv. Om det är alienation, då är jag alienerad. Sedan lång tid tillbaka planerar jag inga aktiviteter för ”efteråt”. Vi måste sluta att vara så säkra. Vi vet inte om vi lever i morgon. Vi måste sluta att sälja morgondagen.

Jag tänker på några rader av Carlos Drummond de Andrade: ”Stopp! / Livet stannade / eller var det bilen?” Det här är ett rejält stopp. Rytmen idag är inte som förra veckan eller vid nyår, i januari eller februari. -Världen är nu ställd på paus. Och jag vet inte om vi kommer ut ur den här erfarenheten på samma sätt som vi gick in. Det är som en agnad krok som drar oss mot större medvetenhet. En inbromsning för att titta på vad som verkligen betyder något.

(…)

Måtte vi inte återgå till det normala, för om vi gör det är det som att säga att det inte betyder något att tusentals människor har dött i världen. Efter allt det här kommer människor inte vara villiga att återigen behöva kämpa med dussintals kolleger om syret i ett trångt arbetsutrymme. Förändringarna är redan på gång. Vi kan inte återvända till samma rytm, starta alla bilar och alla maskiner med en gång.

Det skulle vara som att konvertera till negationismen, den totala förnekelsen, förfäkta att jorden är platt och att vi bör fortsätta att göra slut på varandra. Då om inte förr har vi bevisat att mänskligheten är en bluff. 


Översättning från portugisiskan av Irene Anderberg
Detta är en förkortad version av den inledande essän i Ailton Krenaks bok O amanhã não está à venda, utgiven 2020 i São Paulo av förlaget Companhia das Letras. Texten publiceras här med tillstånd från författaren.

Ailton Krenak

Född 1953 i Brasilien, i byn Krenak som ligger i floden Doces dalgång, en plats vars miljö har blivit svårt skövlad av malmbrytning. Som aktivist för miljön och för mänskliga rättigheter organiserade Ailton Krenak Skogsfolkens Allians (Aliança dos povos da floresta), som omfattar indiansamhällen längs floderna och i Amazonas. Han är en av de mest framstående ledarna för rörelsen som uppstod under de brasilianska indianfolkens stora resning under 1970-talet. Krenak medverkade också till bildandet av Förbundet för ursprungsfolkens nationer, UNI (União das Nações Indígenas).

Ailton Krenak har som skribent, och även via televisionen, utfört ett omfattande -utbildnings- och miljöarbete. Hans kamp under 1970- och 80-talen var avgörande för införlivandet av ”Capitulo dos índios” (lagtexten om indianerna) i 1988 års konstitution som garanterade, åtminstone på pappret, indianernas rättigheter till sin ursprungliga kultur och sitt territorium. Han har nyligen utkommit med två böcker: Ideias para adiar o fim do mundo (”Idéer för att senarelägga världens slut”, 2019) och O amanhã não está à venda (”Morgondagen är inte till salu”, 2020).

Ailton Krenak är -kommendör av orden Merito Cultural da -Presidência da República och 2016 utnämndes han till -hedersdoktor vid Universidade Federal i staden Juiz de Fora i Minas Gerais.