”För den som behöver en plats att rymma till är Lagos perfekt!”

Karavan har mött romanförfattaren Chibundu Onuzo. Hon fick sitt genombrott med Welcome to Lagos, där hon på en kvick och underhållande prosa skildrar hur olika världar sammanstrålar i Nigerias bultande centrum. I en roman med inslag av både thriller, komedi och realistisk samhällsskildring får läsaren följa några personer som i desperation ger sig av till Lagos för att söka sin lycka. Här berättar Chibundu Onuzo om hur hon levde med karaktärerna, om inspirationer från andra författare, om förväntningar och hur det är att vara en ung nigeriansk författare i världen idag. 

Text: ERIK FALK & BIRGITTA WALLIN
Illustration: ISABELL FAHLÉN

Ur Karavan 2 2020

Lagos är hennes stad, trots att hon nu bor i London. Hos Chibundu Onuzo, född 1991, är Lagos en huvudperson i båda de romaner hon har publicerat – i den andra, Welcome to Lagos (2017), ÄR den verkligen huvudpersonen. Hennes debutroman heter The Spider King’s Daughter (2012) och handlar om den explosiva kärleken mellan en glassförsäljare som rör sig i hettan längs lederna i Lagos täta trafik och dottern till en rik företagare, boende i ett ståtligt residens bevakat av vakter. För den fick Onuzo en Betty Trask Award, ett pris som ges till unga debutanter i Samväldet, och boken nominerades till flera andra priser. Men det var med den andra romanen som hon verkligen slog igenom och idag är hon en efterfrågad röst ur Nigerias yngre litterära generation.

 När vi en vinterdag träffar Chibundu Onuzo för en intervju, kommer vi att uppehålla oss mycket vid just Welcome to Lagos. Vi har uppslukats av den spänningstäta romanen, följt med till Lagos tillsammans med de fem olika personer som ödet fört samman. De är alla på rymmen och när hopp om ett annat och bättre liv i metropolen: officeren Chike, menige soldaten Yemi, rebellen Fineboy, en ung kvinna, Isoken, och hemmafrun Oma. ­Romanen börjar mycket dramatiskt i delstaten Bayelsa i Nigerdeltat i södra Nigeria. Där befinner sig Chike som plutonchef över bland andra Yemi, som blivit hans vän. I området finns militanta grupper inriktade på sabotage mot oljebolagen, och armén är där för att hejda dem. Översten som för befälet är inte känd för sin mildhet. Han beordrar en attack på en by som straff för en rebells handling och Chikes pluton väljs ut. De får order att bränna ner byn, därefter att skjuta byborna. Chike och Yemi vägrar.

När de inser att de faktiskt deserterat börjar deras resa mot huvudstaden med flykt genom sumpskogen. På vägen råkar de på Fineboy, Isoken och Oma som också är desperata och har sina skäl för att ta sig till Lagos. Med tiden kommer de att ­utgöra en slags familj. 

Två andra viktiga personer i boken är utbildningsminister Chief Sandayo och Ahmed Bakare, grundare av tidskriften Nigerian Journal. Sandayo har innehaft sin post länge och från att i ungdomen ha kämpat för utbildning åt alla har han för varje år blivit alltmer cynisk. När han får höra rykten om att presidenten tänker ­avskeda honom lämnar han raskt kontoret. Han ser till att få med sig tio miljoner dollar ur en utbildningsfond.

Ahmed har tagit som sin uppgift att i varje nummer publicera en korruptionsavslöjande artikel. Det har han gjort, men tidskriften har ändå inte fått det genomslag han önskat och inte rubbat några av maktens cirklar. Tills Ahmed får ett hett tips, som har med Chief Sandayo att göra. På så vis kommer deras vägar att sammanstråla med rymlingarna från Bayelsa.

Det är gråväder och regnigt i London den här januaridagen, men inne i caféet där vi sitter är det varmt och skönt. Chibundu Onuzo är inte svårintervjuad. När hon tagit av sig sin stora vita kappa med mjukt pälsbrätte och slunkit ner i soffan tar hon sig vänligt an våra frågor. Hon skrattar ofta, ett lite hest skrockande. Vi sätter på inspelningsknappen på våra mobiler och kör igång.

Erik: Kan jag dyka rakt in i din roman? Den uppsättning av karaktärer som finns i Welcome to Lagos är väldigt intressant. Man skulle kunna säga att det finns två hjältar, Chike och Chief Sandayo. Chike har en djupt moralisk inre kompass, medan Chief Sandayo är en korrupt politiker. Men han förvandlas till en person som vill göra gott, ja, de agerar båda två på ett oväntat vis. Vad fick dig att placera dem i centrum för den här historien?

–  Jag tycker nog faktiskt att det är tre huvudpersoner, journalisten Ahmed hör också dit. Jag ­försöker utforska olika saker genom dem: Ahmed är väldigt idealistisk och samtidigt verklighetsfrämmande och omedveten om hur privilegierad hans roll är, han vägrar erkänna att också han tjänat på korruptionen. Chike är idealistisk men även pragmatisk. I grunden älskar han att vara soldat. När han deserterar från armén är det inte en överlagd handling. Hela tiden upprörs han av brutaliteten som utövas i hans kompani, men han vet att en protest skulle sluta med hans död. Så när han deserterar är det något som sker i stunden.

Birgitta: Ja, det verkar som att han bestämmer sig för att desertera väldigt hastigt?

–  Jo, men det föregås av många tankar om att det som pågår inte är rätt, han har haft de känslorna länge. Överstens order att skjuta mot byborna blir droppen, han står bara inte ut längre. Chike kunde nog ha blivit kvar i det militära om grym­heterna inte antagit lika stora proportioner.

E: Det spännande med Chike och Sandayo är att deras historier tar en annan väg än man kunde ha förväntat sig. Här har vi en soldat som först är med och utför illdåd, men sedan tar avstånd. När det gäller politikern är den korrupte en vanligt förekommande karaktär, men här utvecklas han på ett annat vis.

– Ja, det är intressant med den bild som finns av afrikanska politiker i allmänhet, att de är ­korrupta är något som tas för givet. Flera recensenter tyckte att min bild av Sandayo var alltför idealistisk, aldrig att han skulle vara så ärlig, invände de. Så vi förväntar oss verkligen inte mycket av afrikanska politiker, vad det tycks … Om de visar integritet och är lojala gentemot sin uppfattning, då är det orealistiskt och på tok för optimistiskt! Men tyranni och att allt går åt helvete, det utgår man ifrån.

”Vi förväntar oss verkligen inte mycket av afrikanska politiker, vad det tycks … Om de visar integritet och är lojala gentemot sin uppfattning, då är det orealistiskt och på tok för optimistiskt! Men tyranni och att allt går åt helvete, det utgår man ifrån.”

B: När du började skriva, fanns de andra ­karaktärerna redan i ditt huvud eller dök de upp efterhand?

– Jag började med enbart Chike och med Yemi, hans vän i det militära, de fanns med mig från start. Men jag visste att jag ville skriva en bok befolkad av många personer, för jag hade läst romanen Sea of Poppies av Amitav Ghosh, den indiske författaren, och han inleder med bara en karaktär. Men så blir hon utsparkad ur byn, det ena och det andra händer och innan man vet ordet av är en hel skock personer inblandade i berättelsen. Jag ville ta efter det i min bok. Men jag upptäckte efter ett tag att jag satt med en hel bunt karaktärer, alldeles för många – nya för varje kapitel. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta så, jag måste strama upp, och det utmynnade i ett slags ”survival of the fittest”. Var och en av karaktärerna fick argumentera för varför just de skulle stanna kvar i romanen, och de som inte kunde göra det på ett övertygande vis togs bort. Väldigt darwinistiskt!

Chibundu Onuzo skrattar och vi skojar om att det finns en hel hop karaktärer som ”blivit över” och som vi inte fått lära känna, men som kanske hittar sin plats i någon framtida roman.

B: Hursomhelst, romanen är skickligt komponerad och sammansatt av de olika personernas historier. Det finns något spännande också i själva rörelsen, att alla karaktärerna är på resande fot, att de är på väg till Lagos. Och Lagos, staden, är i sig själv en karaktär.

– Jag växte upp i Lagos, jag älskar stan. Men de vanliga porträtten av Lagos ger bilden av kaos, fruktansvärd trafik, våldsamheter etc. För många afrikaner är bilden snarare den av en möjligheternas stad: jag ska ta mig till Lagos, jag ska bli något och det kan jag bli där. Speciellt om man kommer från landsorten. Det är som drömmen i väst om New York, London eller Paris – ”we’ll make it there”. Karaktärerna i min bok har den drivkraften. De är alla på rymmen från någon eller något, men har känslan av att när de kommer till Lagos kommer deras problem att få sin lösning. Och visst finns det framgångshistorier i verkliga livet, det finns några som lyckas, men insatsen är hög och för väldigt många går det inte alls bra. I romanen blir det också en krock med en tuff verklighet – det finns många olika verkligheter i Lagos – när mina resenärer kommer fram.

Och det är inte lätt för dessa resenärer att finna ­någonstans att övernatta i storstaden. Vid två tillfällen slår de läger under en bro och bor där under en tid. Men också där är platserna inrutade och hyra krävs in. ”Var annars måste man betala för att vara hemlös?” undrar Chike. Hela tiden försöker de skaffa sig jobb.

Skildringen visar, liksom hela romanen, dubbelheten i staden – hårdheten och möjligheten.

Foto: iStock 

E: Den här drömmen om att lyckas, den står kanske Fineboy allra mest för i romanen. Han är orädd och har deltagit i attacker mot oljebolagen, men han vill också gärna bygga upp något och har vad man kan kalla entreprenörsanda.

– En del människor blomstrar i storstaden, det beror även på personlighet. Staden kan driva på, få någon som Fineboy att sätta fart.

B: Den tycks också vara ett gömsle, som det i boken är för Oma. Hon vill bara komma till en plats där hon inte kan bli funnen, där hon får vara i fred för sin man och börja om sitt liv.

– Ja, för den som behöver komma bort och behöver en plats att rymma till är Lagos perfekt! Det är ju också de andra stora städerna i Nigeria – boken kunde ha hetat Welcome to Abuja – men jag känner bäst till Lagos.

E: Karaktärerna i din roman kommer från olika bakgrunder, olika etniska grupper och olika ­religioner. Du har satt samman dem till en slags familj. Kan du säga något mer om ­fördelningen av rollerna i din bok, om hur karaktärerna ­formar just en familj?

– Jag är intresserad av familjetemat. Vad är en familj, vad utgör en familj? Är det bara en biologisk sammansättning, eller hur skapar man annars djupa relationer till människor? När jag tänker på familjen, då tänker jag på några personer som man hänger ihop med hurdana de än är. Och ­eftersom det är enklare att klara sig i Lagos om man inte är ensam håller de här fem ihop, av ren nödvändighet. De behöver inte tycka om ­varandra. Under andra förhållanden skulle de inte vara vänner, men nu behöver de varandra och de behöver också fatta ett beslut. Beslutet om vad de ska göra med alla dollar som med ens ramlar över dem. Fineboy vill uppenbarligen bara ta sin del av pengarna och försvinna, men Chike tycker inte att de kan göra så. I en grupp behöver man vara överens om att man utgör en grupp, ingen kan handla bara på eget bevåg. De är beroende av varandra, på gott och på ont.

– Kanske är den här gruppen en symbol för vad Nigeria skulle kunna vara. De kommer från olika etniska grupper, men utgör en enhet. De kommer överens om att de har ett gemensamt projekt att utföra.

E: Jag gillar det där att de är en familj. Så som situationen har utvecklat sig har de bara varandra. Det är så det är, vare sig de vill det eller inte, och så är det ju med en familj. Och visst, genom de olika personerna finns här exempel på olika etniska grupper, olika klasser och olika religioner, men jag tycker inte att det ­allegoriska skymmer berättelsen. Det känns inte konstruerat, situationen är för rörig för det och det känns bra.

– En del läsare har sagt till mig att boken saknar det enhetligt afrikanska. Men var finns den enhetligheten? frågar jag mig. Exempelvis kommer mina föräldrar från två olika etniska grupper, min pappa är yoruba och kristen, mamma muslim. Hennes familj var polygam, morfar hade fyra fruar men farfar en. Jag tror inte att det är så ovanligt att det ser ut så, men det är sällan man hör talas om att folk från olika bakgrunder förenas.

B: Var det en viktig sak för dig, detta att föra samman olikheter i din bok, att skapa en ­mosaik av folkgrupper?

– Ja, redan innan karaktärerna antagit sina olika personligheter, visste jag att jag ville att de skulle komma från olika etniska grupper.

B: Och själva intrigen, händelseförloppet, hur klart framstod det för dig när du började skriva?

– Det var mer organiskt, det var därför det tog så lång tid att skriva. Jag kommer aldrig att göra om något liknande, aldrig! Problemet var de många karaktärerna och att få de olika historierna att röra sig i samma riktning. Jag är inte heller någon riktig planerare. Min första roman hade bara två huvudpersoner, det var ett annat slags arbete, ­absolut mer görligt.

B: Så du är inte en sådan slags författare som gör utförliga scheman över handlingen med de olika scenerna angivna på post it-lappar?

– Nej, inte alls.

B: Men kanske är det mer spännande på det här viset, att inte veta från början hur det ska gå?

– Jodå, det kan det vara, men det kan också vara otroligt svårt att skriva slutet. När man inte har planerat måste man välja mellan det ena eller ­andra slutet. Jag tycker inte om att avsluta och knyta ihop alla trådar på ett alltför uppenbart vis, vill inte att det ska vara ett slut à la ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Här kunde det inte vara ett snällt slut, det var jag säker på.

E: Chief Sandayo och Ahmed är båda privilegierade, men det finns skillnader mellan dem. Ahmed tycks vara mer etablerad och höra till en familj som självklart ingår i eliten, medan Sandayo kommer från en enklare bakgrund och tar sig uppåt.

– Skillnaden kan nog enklast beskrivas som gamla pengar och nya pengar. Ahmeds familj är rikare, Sandayo börjar som en idealist på gräsrots­nivå. Det nigerianska styrelseskicket gör det enkelt att vara korrupt och svårt att vara hederlig. Visst, det är upp till individen, men ett system består av individer. Placera vem som helst från en västerländsk kontext i det här systemet där ­luxuösa belöningar utgör en stor del, och resultatet kommer att bli ungefär detsamma. Det finns inte någon gen som gör nigerianer mer korrupta än andra.

– Vi pratade ju om Ahmed och Sandayo, och ­Ahmed har en mer privilegierad bakgrund. Det visar sig också i familjerelationerna. Hans far, som är företagsledare, är själv del av en korrupt kultur, men när Ahmed hamnar i verklig knipa är det till fadern han vänder sig.

E: När Sandayo har problem vill han inte störa sin son, som studerar utomlands. Det är hemskt, tycker jag, med den där distansen.

– Ja, men Sandayo vet helt enkelt inte vad han ska ta sig till när hans hus har brunnit ner. De flesta skulle väl råda honom att ringa brandkåren. Men när det är regeringen som bränt ner ditt hus, vad gör du då?

I romanen beskriver Chibundu Onuzo det som händer Sandayo med dråplig humor, och även när hon nu berättar om det. Humorn finns närvarande på många ställen i hennes bok, och vi kommer i samtalet in på en anekdot om Ahmed. Den ger ett avslöjande porträtt av honom, som genom sitt journalistiska uppdrag ser sig själv som en ”­crusader of justice”. En dag får han på sitt ­kontor besök av tre råskinn, som överlämnar ett brev till honom. Ahmed är säker på att männen är utskickade av någon politisk fiende som han skrivit om och att nu är slutet nära. Men när han öppnar kuvertet innehåller det inbjudan till ett bröllop! Han blir förstås lättad, men fåfängan är sårad och besvikelsen stor över att han inte ens är så viktig att skurkarna bryr sig om att hota honom …

B: Jag vill fråga dig om genreblandningen i din bok. Den framstår som en slags mix, för här finns inslag av thriller, komedi, realistisk samhällsskildring och romantisk berättelse. Hur tänkte du kring detta?

– Jag tycker inte om tråkiga böcker!

E: Romanen är ju en bladvändare, du har ­verkligen sett till att den inte är tråkig.

–Jag experimenterar, jag är ännu bara i början av min karriär. Jag funderar mycket kring hur man gör läsningen intressant utan att föra in spektakulära scener. Hur blir det spännande utan att man till exempel kastar in en massaker i början? Eller att hus bränns ner? Eller att huvudpersonerna hittar en väska fylld med tiotusen dollar?

Chibundu skrattar när hon driver med sig själv, och fortsätter:

– Ja, hur gör man? Jag har läst böcker som klarar sig bra utan sådana fyrverkerier, men jag tror inte att jag är den sortens författare. Mina familjemedlemmar retar mig alltid för att jag dramatiserar och liknar det vid att salta och peppra för mycket. Jag har också tagit intryck av Nollywoodfilmerna och de olika vändningar och förvecklingar de använder sig av.

B: Litterära skrivarkurser, är det något som haft betydelse för dig?

–Nej, jag har inte gått några sådana. Jo, en, där var jag en timme. Men jag skulle vilja följa en kurs på nätet som kallas Master class, med Margaret ­Atwood. Hon undervisar i romanskrivande.

–Jag visar mina texter för mina syskon. Jag får tigga och be dem om att läsa. Skämt åsido, min bror skriver manus och han är en glupsk läsare, jag skickar ofta texter till honom. Jag har några författarvänner som jag någon gång visat texter, men jag vet hur mycket jobb det är att ge respons så jag gör det sällan.

B: Upplever du att du är del av dagens unga generation av nigerianska författare?

–Det framställs ofta så och jag har inget emot att inlemmas i en grupp nigerianska eller afrikanska författare. Det finns exempelvis ett projekt kallat Africa 39, som samlade 39 författare under 40, där jag ingår. Jag tycker det är bra att sådana arrangemang kan skapa uppmärksamhet, man måste bara minnas att alla vi som ingår i den ­etiketteringen är olika personer och högst olika författare. Priset för att synas som grupp är ofta just att olikheterna suddas ut. Samtidigt har det sina fördelar att vara del av en våg eller riktning, också ekonomiskt.

E: Är det marknadsföringen som får oss att lägga märke till att det kommer många nya författare från Nigeria nu, eller tycker du att det finns fog för att speciellt lyfta fram dem? Eller är dagens litteratur mer att betrakta som en gren av en litteratur som länge blomstrat?

– Nigeria har definitivt en stark litterär tradition, som går tillbaka till bland andra Chinua Achebe, Wole Soyinka och Buchi Emecheta. Författare är berömda i Nigeria på ett sätt som de inte är här i Storbritannien. Om man ser porträtt­målare på stan i Lagos till exempel, så är Wole Soyinka en av de mest porträtterade, tillsammans med ­globalt kända personer som Barack Obama och Beyoncé. Sådan status har författarna, det innebär att det finns förebilder. Svårigheten är att kunna livnära sig på litteraturen, på kontinenten har folk alltid haft mer än ett jobb – man är lärare och författare, advokat och författare etc. Distributionen är ett stort problem.

–Den ekonomiska skillnaden blir allt större: om ett förlag i England vill publicera din bok och ger dig ett förskott så kan du leva länge på det i Nigeria. Det skapar förstås ett intresse för och drömmar om en internationell karriär. Men enligt ­statistiken är bara kring fem procent av de utgivna författarna i Storbritannien icke-vita. Visst, några nigerianska författare har blivit stora här, men det är bara en handfull om man tänker på ­förlagsindustrin i stort. Så varje gång det händer något som ändrar statistiken en anings aning, som när ­Bernardine Evaristo nyligen fick Man Booker­priset, då jublar jag. Men det är enormt mycket kvar att göra för att släppa fram alla bernardinor som förtjänar det.

Här tar Chibundu Onuzo en klunk te och utvecklar sedan resonemanget till att handla om vad som anses vara gångbar nigeriansk litteratur:

– Just nu flödar de olika genrerna i vår litteratur, vi har till exempel en skicklig fantasy-författare, David Mogo, som skrivit romanen Godhunter. Men böcker som den får inte tillräckligt med uppmärksamhet, för det finns en förutfattad mening om att nigerianska författare bör skriva om politik, gärna om inbördeskriget. Vi har många deckarförfattare, romance-författare och så vidare, men det är ganska så tyst om dem. Och en författare från Nigeria som bor här i landet, Tade Thompson, vann senaste Arthur C Clarke-priset för sin science fictionroman Rosewater, om en invasion av aliens i ett framtida Afrika. Det är inte den förväntade afrikanska romanen, det är däremot den som behandlar korruptionen – som jag gör till exempel …

Ett nytt snett leende från Chibundu.

B: Har du känt förväntningar från förläggare på att ta upp vissa ämnen?

– Nej, inte från förlagen. Men däremot fanns det en väldig ensidighet i mottagandet av min bok. Jag vet inte hur många paneldebatter om korruption som jag deltagit i … Okej, min roman handlar till viss del om mygel, men bara till en mindre del. Familjetemat är så mycket viktigare, tycker jag, men det diskuterades inte alls lika mycket.

B: Är dina böcker även utgivna av förlag i Nigeria?

– Jag har fått ett förlag där alldeles nyligen, Narrative Landscape heter det och är ett ganska nytt ­förlag. De har bland annat publicerat Oyinkan Braithwaite, som skrivit Min syster, seriemördaren. Det är inte lätt att driva förlag i Nigeria, det finns bara en tre, fyra förlag som varit med ett tag. Problemet är att få ut böckerna, det gäller att vara kreativ för att hitta läsarna. Det finns inte många bokhandlar, och en allmän misstro mot kreditkort gör det besvärligt att driva handel på nätet. Second handförsäljningen däremot går rätt bra, många köper böcker av gatuförsäljare, mitt ute i trafiken.

B: Du sade förut att Amitav Ghosh inspirerat dig som författare. Vilka är dina andra förebilder? Kanske några nigerianska?

Frågan får Chibundu att utropa: ”Åh, skona mig!” Sedan skrattar hon och fortsätter:

– Sefi Attas böcker älskar jag. Och Segu av Maryse Condé. Henne borde Nobelkommittén ha i åtanke! Toni Morrison läser jag också mycket, en kraftfull författare. När jag var barn visade mamma mig de europeiska klassikerna, och jag gillade och gillar verkligen Dumas och Dickens. Hos dem finns många dramatiska stegringar och vändningar. Deras böcker publicerades ju först som följetonger, så de behövde öka på spänningen. Någon blir plötsligt sjuk, någon försvinner, någon dör hastigt etc.

– Jag läste inga afrikanska författare som barn, det litterära arvet var verkligen kolonialt. Först när jag kom till England upptäckte jag hur fantastisk Achebe är. Då gick jag på en internatskola och Allt går sönder fanns på en hylla i vår sovsal. Jag kände förstås till honom, men hade inte läst honom. Det var som en uppenbarelse – han är ju bra! Att han hade följt mig till England kändes speciellt.

B: Vad gör du just nu?

– Jag har jobbat ett år som lärare, nu skriver jag på heltid. En novell jag har skrivit, ”Sunita”, gjorde jag om till ett kortfilmmanus. Och nu är det klart, en vän till mig har regisserat! Den ska visas senare i år. Som film heter den Dolapo is fine.

– Annars har jag skrivit på en roman under ett tag, håller nu på att gå igenom den. Den handlar om en kvinna i fyrtioårsåldern som får reda på att hennes far är i livet, hon trodde att han var död. Hon har aldrig träffat honom, och nu måste hon bestämma om hon ska ta kontakt eller inte. Jag fortsätter med familjetemat, det fascinerar mig. Boken ska komma i början av nästa år.